Science fiction / Alternativ fiction du verkligen borde läsa

Här kommer ett gästinlägg från Anna Toss, SF-kunnig som tog fram den SF-bok vi läste i höstas, Hungerspelen, som frukostbok och flitig medlem på våra frukostträffar. Här har hon sammanställt en diger och ambitiös lista för alla oss som är mer nyfikna på SF-genren. Håll till godo!

Anna Toss:
Science fiction / Alternativ fiction du verkligen borde läsa

Redan på bokklubbsfrukosten i november lovade jag att  sammanställa en lista över Science Fiction Du Måste Läsa. I går såg jag att jag hamnat påRättviseförmedlingens lista över Folk som kan mycket om sci-fi – det är hög tid att leva upp till en så ärofull titel.
Så här kommer den utlovade favoritlistan! Den är uppdelad i tre sektioner: FavoriterGoda tvåor och Andras tips.

Listorna är ordnade alfabetiskt efter författarens efternamn. Titlarna är på det språk som jag har läst dem – i det fall jag känner till titeln i orginal eller översättning skriver jag den inom parentes efter.

Mina favoriter

• Douglas Adams serie Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy(Liftarens Guide till Galaxen) är fem bästsäljande böcker, radioteater, filmer, datorspel, serier och handdukar. Det är en rolig, galen, språkskön satir över världen och oss människor. Bok 1 och 3 är roligast. Adams var en humanist, ateist, utrotningshotadedjurist och en lysande författare som dog alldeles för ung på ett gym. Man ska aldrig gå på gym.


• Isaac Asimov skrev bortåt 500 böcker när han inte arbetade som biokemist och lärare. De mest kända är serien om Stiftelsen och Robot-böckerna, men min absoluta favorit är novellen The Last Question. Robot-romanen The Naked Sun är också bra: en deckare med polisen Elijah Baley och hans robotpartner R. Daneel Olivaw; om sex och närhet, konventioner och konstgjord befruktning.

• Ray Bradbury är ännu en superproduktiv författare. Mina favoriter är dystopin Fahrenheit 451, novellen All Summer In A Day och novellsamlingarna Den Illustrerade Mannen och The Golden Apples of the Sun, där bland annat A Sound of Thunder ingår, en novell som i mitt tycke är den allra bästa att sätta i händerna på någon som vill förstå vad science fiction går ut på.

• Arthur C Clarke räknas tillsammans med Asimov och Robert Heinlein till de tre största inom SF. En av hans bästa böcker är The Light of Other Days som han skrev tillsammans med Stephen Baxter. Den undersöker vad som skulle hända om man verkligen kunde använda så kallade maskhål för att se in i andra tider.

• Suzanne Collins Hungerspelen är en dystopi om en ganska nära framtid, där medborgarna distraheras från tankar på rättvisa och uppror genom ett återkommande skådespel i tv, en livesänd kamp på liv och död mellan 24 ungdomar på en öde ö. Spännande trilogi, väldigt bra översatt från engelska av Lena Jonsson.

• Philip K. Dick är en svartsynt filosof, mest känd för sina böcker som blivit filmatiserade som Blade Runner, Total Recall, A Scanner Darkly och Minority Report som är min favorit.

• Neil Gaiman är i fantasydelen av alternativ fiction. Missa inte den ljuvliga magiska Stardust eller den absurda, roliga och kusliga Anansi Boys.

• Jag fick The Stainless Steel Rat – den första av Harry Harrisons böcker om hjälteskurken James Bolivar DiGriz – i 30-årspresent av en god vän. Hans aning om att jag skulle älska den hårdkokta och självgoda Slippery Jim var alldeles rätt.

• Även Glory Road (Ärans väg) av Robert Heinlein har en särskild plats i mitt hjärta, eftersom mannen i mitt liv jämförde mig med hjältinnan Star när vi bara hade känt varandra i några dagar (han var ung och antagligen kollrig av kärlek). Jag hade aldrig hört talas om Heinlein men ville inte visa mig okunnig, så jag skyndade mig till biblioteket och lånade allt de hade inne av honom, bland annat Magic, Inc. och Dubbelstjärna (Double Star) som är två andra favoriter. I likhet med många andra sf-författare var Heinlein verkligen en framtidsperson. Han tänkte ut och skrev om en hel massa uppfinningar, till exempel mobiltelefoner, automatiska strömbrytare, handtorkare, solpaneler, skärmsläckare, vattensängar och online-tidningar, långt innan de blev verklighet.

• Jan Lars Jensen är en kanadensisk bibliotekarie som blev galen. Det började med att han skrev Shiva 3000en fantastisk roman som har kallats för ”en korsning mellan Ramayana och Jurassic Park” och ”en förödande allegori över vår egen tid”. När boken började sälja oväntat mycket började Jansen oroa sig för att hinduer skulle ta illa upp av hans beskrivning i boken av de fiktiva hinduiska gudarna. Han började ligga sömnlös på nätterna, och efter några veckor gick han in i en psykos, försökte ta livet av sig och hamnade på psyket. (Efter en lång och långsam återhämtning skrev han boken Nervous System: Or, Losing My Mind in Literature).

• Ursula Le Guin är drottningen av alternativ fiction, både inom sf och fantasy. The Dispossessed (Shevek) från 1974 är den bästa science fiction-romanen ever, i min bok. Den handlar om en ung forskare som lämnar sitt hem på den anarkistiska, feministiska planeten Anarres, inbjuden med ett generöst forskningsanslag till den rika och dekadenta grannplaneten Urras.

Fler väldigt bra böcker av Le Guin: Trollkarlen från Övärlden (Wizard of Earthsea) och de fem följande böckerna i serien om Övärlden, och The Left Hand of Darkness (Mörkrets vänstra hand).

• Jag var sexton när jag läste 1984 av George Orwell och jag har nog aldrig blivit så upprörd av en bok sedan dess. Jag slängde boken i väggen av raseri och grät floder. Det är en nattsvart och hopplös dystopi, en svidande uppgörelse med det totalitära samhället.

• Severna Parkes The Annunciate är omtumlande läsning: efteråt vill man gärna gå ut i ljuset och andas frisk luft. Det är en mörk och drömlik historia om knark, lesbiskt sex och nanoteknik.

• Min yngsta son drog in mig i Discworld (Skivvärlden) för många år sen, Terry Pratchetts bokserie om ett universum som vårat, bara lite mer skruvat. Med tiden har böckerna blivit mer finslipade i sitt humanistiska budskap. Den senaste, Nation, är visserligen inte en del av Skivvärlden, men nog så brinnande i sin uppmaning att ifrågasätta både tro och vetande, och att lyckas vara en individ utan att förminska kraften i kollektivet.
Pratchett har också skrivit den underbara historien Good Omens (Goda Omen) tillsammans med Neil Gaiman, om en ängel och en demon som tillsammans försöker förhindra jordens omedelbara undergång.

• Neal Stephensons post-cyberpunkhistoria Snow Crash kommer tvåa på min sf-lista. Förutom spänningen och den minst sagt tankeväckande framtidsvisionen är det en berättelse pepprad med fakta och teorier om språk, tungomålstalande, neurologi, religion och sumerisk mytologi. Alla som gillade Dan Browns mässande i Da Vinci-koden borde ta av sig hatten för Neal Stephenson och Snow Crash – detta är edutainment på en betydligt högre nivå.

Goda tvåor

• Isaac Asimov: Stiftelse(Foundation)-böckerna. Psykohistorikern Hari Seldon förutser galaxens undergång. Hur kan man rädda all kunskap åt eftervärlden?

• Ray Bradbury: The Martian Chronicles (Invasion på Mars). Sammanhållen novellsamling om hur människorna tvingas lämna den atombombade jorden och kolonisera Mars och marsianerna.

• Anthony Burgess: A Clockwork Orange. Med ett annorlunda slut än filmen.

• Mikhail Bulgakov: Mästaren och Margarita. Magisk realism och samhällskritik.

• Arthur C Clarke: Böckerna om Rama och 2001: A Space Odyssey (2001: En rymdodyssé) är några av de mest välskrivna, spännande och omtumlande rymdhistorierna.

• Philip K Dick: Ubik, The Man in the High Castle (Mannen i det höga slottet),Do Androids Dream of Electric Sheep? (Androidens drömmar). Hemskt och bra.

• Robert Heinlein: novellen By His Bootstraps (en av de smartaste skildringarna av problemet med tidsresor) och romanen Stranger in a Strange Land (Främling på egen planet) som har fått många nybörjare att älska science fiction. Influerade hippiekulturen med tankar om individens frihet och ansvar, sexuell frihet och annat skoj.

• Frank Herbert: Dune. En av de mest kända sf-bokserierna, om ett framtida samhälle på en ökenplanet.

• Aldous Huxley: Brave New World (Du sköna nya värld) från 1932. Om det perfekta samhället, där människorna lär sig allting i sömnen och barnafödandet är bortrationaliserat. Vem behöver robotar, när man kan droga människor till lydiga slavar.

• Ursula K Le Guin: The Lathe of Heaven (På andra sidan drömmen), The Left Hand of Darkness (Mörkrets vänstra hand) och novellsamlingen The Wind’s Twelve Quarters(Röster i vinden).

• Stanislaw Lem: Solaris. Psykologi, metafysik och spöken på rymdstationen.

• C S Lewis: Out of the Silent Planet (Utflykt från tyst planet). Första delen i en trilogi som Narnia-författaren skrev efter ett samtal med J R R Tolkien, där de kom överens om att Lewis skulle skriva ett rymdepos och Tolkien en historia om tidsresor.

• Mikael Niemi: Svålhålet – ytterst märklig tornedalsk sf med mycket sex och snusk.

• George Orwell: Animal Farm (Djurfarmen), svart politisk satir.

• Philip Pullmans serie His Dark Materials (Den mörka materien: Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren). Barn som reser genom parallella världar, religionskritik.

• Eric Frank Russell: Agent i rymden Humor och nonsens: Lite av Släpp fångarne loss, fast i rymden.

• Mary Shelley: Frankenstein. Tidig kritik av vad industrialismen skulle göra med människorna.

• Neal Stephenson: The Diamond Age. Utvecklingsroman och thriller. Nanoteknologi och AI.

• Theodore SturgeonMore Than Human (Mer än människa). Sex extraordinära människor låter sina förmågor smälta sammans för att fungera som en enda organism. Fantastiskt, välskrivet och kärleksfullt.

• Jules Verne: Journey to the Center of the Earth (Resan till jordens medelpunkt) Gammal hederlig sf.

• Kurt Vonnegut: Slaughterhouse Five (Slakthus Fem) En amerikansk soldat blir tillfångatagen i Tyskland, men råkar få ”tids-spasmer” och reser ut och in i olika tidsrymder. Har kallats ”en av de starkaste anti-krigsskildringarna i modern litteratur”. Brändes på bål när den kom ut i USA 1969.

• H G Wells: The Invisible Man (Den osynlige mannen) och The War of the Worlds (Världarnas krig). Mer klassisk sf.

Andras tips (på min snart-lista, böcker som familjen och vänner rekommenderar)

• Kingsley Amis: The Alteration. Alternativ historia: Reformationen har aldrig ägt rum.

• Margaret AtwoodThe Handmaid’s Tale. Feministisk, anti-totalitär nära-framtidsroman.

• Iain M Banks Culture-romaner.

• Octavia E Butler: Parable-serien, dystopiskt om en ung hyperempatisk hjältinna.

• Orson Scott Card: Ender-serien. Mänskligheten hotar att utrotas av utomjordiska insektsvarelser.

• Michael Crichton: Sphere. Psykologisk thriller om att bärga ett enormt utomjordiskt rymdskepp från oceanens botten, av (den märkliga) författaren till bland annat Jurassic Park.

• Douglas Coupland: Generation A. Nära-framtidsroman om fem personer som blir stuckna av bin, fast bin är utrotade, och blir utsatta för forskning och kändisskap.

• William Gibson: Sprawl- och Bridge-trilogierna: cyberpunk, steampunk, klassiker.

• Lian HearnTales of the Otori (Sagan om klanen Otori). Fiktiv japansk historia om släkten Otoris kamp för att få makten över De Tre Rikena.

• Tanith LeeDon’t Bite the Sun. Tonåringar med fullständig frihet, inklusive att bli dödad och få en ny kropp, nytt kön och ny identitet om och om igen.

• Doris Lessing höll tydligen på att inte få Nobelpriset för att hon även skrivit science fiction. Shikasta är den första i serien Canopus in Argus-serien, om hur avancerade galaktiska kulturer experimenterar med bland annat Jorden.

• Lotta Lotass som sitter i Svenska Akademin har skrivit Tredje flykthastigheten. Jag försökte att läsa den en gång men somnade. Ska göra ett nytt försök.

• Sergei Lukyanenko: Night Watchserien. Modern fantasy i Ryssland.

• Elizabeth Moon: Speed of Dark. Nära-framtidsthriller med en autist i huvudrollen.

• Alastair Reynolds: Revelation Space-serien. Mänskligheten har börjat kolonisera närliggande solsystem. Sf, thriller, cyberpunk.

• Kim Stanley Robinson: Mars-serien. Utopiskt, ekologiskt om terraformandet av Mars.

• Joanna RussThe Female Man (Honmänniskan). Feministisk satir.

’Det finns naturligtvis många, många fler böcker att läsa (och filmer att se) för den som vill bli upplyst om den sköna nya världen därute. Listorna här är högst personliga och begränsade till vad jag faktiskt känner till och gillar, eller vad folk jag litar på har rekommenderat. Två 100-listor finns här och här, och här kan du läsa om vilka böcker två av SF-bokhandelns grundare anser borde finnas med i en sf-kanon.

Det är inte bara ”typisk” science fiction på listan. Jag har skrivit tidigare om varför jag hellre kallar det alternativ fiction eller fantastisk fiction, om någon envisas med att vilja ha ett genre-namn. Huvudsaken är att det är tankeutvidgande läsning som utgår från ett: Tänk om man kunde …

Till sist ett citat från svenska Wikipedias ambitiösa artikel om sf:

”Sin största påverkan har genren kanske haft genom de dystopiska framtidsvisioner som skilda författare har gett uttryck för. Genom att driva utvecklingen till spets och yttersta konsekvens får författaren ett starkt vapen. Med 1984 varnade George Orwell för riskerna för ett storebrorssamhälle, Ray Bradbury kunde i Fahrenheit 451 varna för riskerna med ett alltmer strömlinjeformat mediesamhälle och Aldous Huxley beskriver iDu sköna nya värld farorna av att driva gentekniken till sin spets.”

Läs sf och ligg steget före!

Anna Toss hemsida hittar du här.

Bokcirklar i radio

Breakfast Book Club blev omnämnda i radio i förmiddags. Det var P4 Kultur som sände ett helt program om bokcirklar. Det har poppat upp bokcirklar som aldrig förr under 2010.

Bland annat medverkade Karin på Enbokcirkelföralla och berättade om bokcirklar som folkrörelse och hon passade på att nämna Breakfast Book Clubs frukostcirklar som ett exempel. Det blev vi jätteglada för.

Här kan man lyssna på hela programmet i efterhand:
P4 Kultur om nya sätt att läsa – P4 Kultur | Sveriges Radio

Nionde träffen: Bluffen av Unni Drougge

I torsdags var det dags för årets sista frukostträff. Sex deltagare var vi som masade oss upp för att diskutera Unni Drougges bok Bluffen. Från början var det meningen att Unni själv skulle vara med men ett litet missförstånd och bortkommet mail gjorde att fick klara oss själva.

Unni Drougge har dock varit så himla snäll och svarat på lite frågor via mail och förtydligat några saker för oss, frågor som kom upp under diskussionerna vid frukosten.

Boken handlar om skvallerjournalisten Berit Hård som råkar fotografera och filma Jan Guillou på bokmässan när han utsätts för ett mordförsök. Kaos och panik uppstår men bilderna kan hon sälja dyrt och på sätt och vis lite starta om sin karriär.

Samtidigt blir hon ganska snart kontaktad av Leif G W Persson som vill att hon ska börja gräva i historien än mer. Bland annat kommer hon i kontakt med Unni Drougge som liksom skrivit in sig själv i historien på ett roligt och väldigt självdistansierat sätt.

– Det var lite som en rättvisefråga”, skriver Unni Drougge till mig när jag frågar varför hon valt det greppet. Hade jag tagit mig fräckheten att sno andras “varumärken” fick jag bjussa på mitt eget. Det visade sig också fungera som ett reningsbad. Jag var trött på min persona, på hur jag skildrats i offentligheten. Jag känner mig faktiskt ganska befriad idag.

Berit Hård är en riktigt skön och oförutsägbar hjältinna. Långt från de diskbänksrealistiska kvinnliga deckarhjältinnor vi är vana att se, med småbarnsliv, trassliga förhållanden och stressade går på knäna. Berit Hård går loss på krogen, drar hem karlar, är yppig och frodig och jäkligt sexig, snackar grovt och har en pytonorm som husdjur.

Vi gillade verkligen Berit Hård men vi var överens om att det ibland blev förvirrat med både Berit Hård och romanfiguren Unni Drougge själv i historien eftersom vi emellanåt vid läsningen föll in i tanekn om Berit Hård som författarinnan Unni Drougges alter ego. Hur nära ligger Berit Hård dig själv frågar jag?
– Alla romankaraktärer är nog delaspekter av det egna jaget. I alla fall om man vill göra dem levande. Jag tror att jag skulle vilja vara som Berit, bara don’t give a shit liksom. Samtidigt ger jag ju en lite romantiserad syn på det här med att röka, kröka, äta onyttigheter, vräka i sig praliner och ragga hem olika snubbar varje kväll. Det gör sig kanske bäst i romanform.

Några tyckte det var lite svårt med det grova språket. En erkände att hon reagerade starkare eftersom det var en kvinna som skrivit det. Samtidigt tyckte alla att du har ett fantastiskt bra språk med många härliga metaforer och uttryck som ”högonbryn”, ”avståndsförälskelse” etc.

Andra reagerade på att vissa karaktärer är riktigt namngivna som t ex Jan Guillou, Leif GW och Ann-Marie Skarp medan andra fått andra namn, som t ex Amelia Adamo som förekommer i början och Piratförlaget är omskrivet som Gerillaförlaget. Varför inte konsekvens?
– Det ingick i själva idén, att låta gränserna flyta och ge läsaren lite huvudbry: vad är sant och vad är inte, typ, svarar Unni.

Hade du hela historien och slutet klart för dig när du började skriva?
– Ungefärligen. Men det händer ju alltid saker under resans gång. Boken fick fler gåtor och bottnar än jag hade tänkt mig.

– Boken är en drift med krimgenren, fortsätter Unni, där de flesta författare inte alls vet hur det går till i den undre världen. Jag känner ju några gangstrar som jag talade mycket med, och de retar sig skitmycket på att deckarförfattare är så illa insatta. Jag vet att slutet var ironiskt och att de som förväntar sig en traditionell kriminalhistoria kan ha blivit lite snopna. Men det var verkligen min avsikt: att göra slutet riktigt snöpligt. Så som det ibland går till.

Hela Breakfast Book Club ser fram emot nästa Berit Hård-roman och Unni Drougge avslöjar att hon redan skriver på nästa som ska heta Lyckan och avslutar med att hälsa till alla härliga läsare och tackar för engagemanget.
– Jag blev jätteglad, och beklagar att det blev så struligt med frukostträffen, avslutar hon.

Missa inte att också läsa Aase Bergs artikel om boken Bluffen i Expressen, Pösmunkarna.

Frukostträff om Hungerspelen!

En iskall kylig morgon trotsade vi nio deltagare vädrets makter och träffades på Vetekatten för att prata om Hungerspelen. Succéromanen av Suzanne Collins som handlar om de grymma gladiatorspelen där 24 ungdomar ska tävla mot varandra. Den som överlever, vinner. Alla andra blir mördade.

Boken utspelar sig i framtiden och går under genre Science Fiction. När vi startade Breakfast Book Club var ett av målen att våga oss på böcker som vi annars inte skulle läsa. När vi presenterades sa nästan samtliga att just SF var en sån där genre man helst hoppade över. Alla utom Anna som älskar SF och som blev den som fick välja ut månadens bok åt oss.

Anna började att berätta om genren, de fördomar som finns och varför det egentligen borde heta Alternativ fiction. Hon har sammanfattat diskussionen jättebra i sin blogg här.  Hur som helst,  Anna blev fast i Newcastle på grund av snöstormen men kunde trots det vara med oss via Skype. Tekniken är väl ändå underbar!

Vad tyckte vi då?

Sammansättningen i Breakfast Book Club är ju lite annorlunda nu än i våras så vi hade några riktiga SF-fans med oss som inte bara läst Hungerspelen utan även de två uppföljande böckerna i triologin och de var såklart ganska lyriska. Vi andra konstaterade att boken är BRA! Med emfas. Spännande, häftigt, svårt att släppa etc. Några hade hakat upp sig på några ologiska saker men det lyckades vi reda ut. För oss ovana vid genren är det svårt att hänga med i vändningarna men vi redde ut det mesta.

Vi enades om att böckerna var modigt samhällskritiska och lite oväntade ändå eftersom amerikanska böcker inte brukar vara det.

En del störde sig lite på enkelt språk, andra tyckte det liknade lite ungdomsbok – andra höll inte med.

På frågan om vi kommer att läsa SF-genren igen svarade några absolut och andra skruvade lite på sig. Jag tror att till våren kommer vi göra ett nytt försök med alternativ fiktion.