[Spännande] [deckartrio]

Det jag gillar allra allra mest med Anders de la Mottes deckartriologi om den halvkriminella HP och hans polissyster Rebecka Normén är de fantastiska vändningar som historierna hela tiden tar. I samma stund som jag tror mig räknat ut fortsättningen, eller i alla fall ser ett möjligt scenario tona fram så vänder berättelsen och tar en ny riktning. Fängslande och svårslutat är läsningen och jag sträckläser så pass att jag till och med drömmer mardrömmar att jag själv befinner mig mitt i böckerna.

Så läser jag att böckerna ska bli film och blir genast lite orolig. Jag tycker ofta att svenska deckare blir helt förstörda av att filmas. Ta bara Camilla Läckbergs deckare eller Stieg Larssons. Det blir liksom inte bra. Flera gånger tänker jag att ”HP” verkligen har potential att bli en ny ”Jason Bourne” och att böckerna verkligen skulle vinna på att bli tre påkostade bra långfilmer än som SF nu tänker, en film och kanske lite tv-serie av resten. Nej. Ge ”HP” och [Geim], [Buzz] och [Bubble] den plats de förtjänar på filmduken istället. Sälj rättigheterna till Hollywood!

Tillbaka till böckerna.
Jag gillar det egna språket som Anders de la Motte har och jag gillar att allting är nästan på gränsen till helt trovärdigt, precis som i Stieg Larssons böcker. Dessutom är jag imponerad över att författaren lyckas göra uppföljaren [Buzz] ännu mer spännande än debuten [Geim]. Alla tre böckerna har samma tvister och vändningar och samma rappa tempo.

Däremot har jag några funderingar och om du inte har läst böckerna och tänker göra det så sluta läsa nu för nu kommer det spoilers.

[SPOILERVARNING]

Hur många gamla avdankade spelare kan det finnas i världen egentligen? Författaren skriver att ”spelet” har hållt på hur länge som helst, långt innan mobiltelefoner och stora serverhallar. Han antyder till och med att Olof Palme-mordet var iscensatt av ”spelet” men det innebär att det springer runt en massa gamla avdankade spelare och hur i hela fridens namn kan spelledarna hålla reda på alla dessa? 
Om ingen vet något om ”spelet”, hur får ”spelet” sina uppdrag? Det måste vara ett begränsat antal personer som vet om det men man kan orimligt hålla ”spelet” i spel bara på dessa. Allting är inte helt trovärdigt. Eller? Det kanske inte heller måste vara det. 

Men den här uppgörelsen med Nilla? Var tog den vägen? Den glömdes bort? Och Micke? Hade han bara en likadan telefon eller vad?

[SLUT SPOILERVARNING]

Rekommenderar varmt dessa böcker till alla som gillar spänning, fart och dramatik! Läs de här tre böckerna i sommar.

Pojkarna och Tromsö

En bra sak: att packa väskan. En ännu bättre sak: att läsa böckerna på de nya platserna. Som jag älskar att plussa ihop plats och bok. Att minnas platsen är att minnas böckerna ( och tvärtom, fördendelen). Där, när det var ebb på stranden i Narvik läste jag Lewis resa. Där, i parken när Beijingborna utövade Qi Gong läste jag Tillsammans är man mindre ensam. Där, nästan ensam på båten ut till Husarö läste jag Jag var bakom dig.

Här, på Fløya-fjället ovanför Tromsö läser jag Pojkarna av Jessica Schiefauer. Berättelsen om flickorna som inte vill nå den obönhörliga vuxenheten. Flickorna som hur de än gör blir objekt i pojkarnas ögon. Tills den dagen då den mystiska magiska växten planteras i växthuset och nektarn åstadkommer något sensationellt.

Jag läser och tittar, läser och tittar. Boken är fängslande. Utsikten likaså. Snart ställer jag mig upp. Jag har alltid tyckt om att vara högre. Att stå på en stege och låtsas vara 2.20 lång. Att stå på ett fjäll och låtsas vara en 420 meter hög jätte.

Nere i byn ligger Jeanette Wintersons Varför vara lycklig när du kan vara normal. Jag roar mig med att se paralleller i genusperspektiv och identitet. Men Wintersons bok läser jag allra mest för hennes förhållande till skrivandet och läsandet. Det får bli i en egen bloggy. För nu tar jag fjällhissen ner igen.

20130606-094459.jpg

Flickan i Clèves

Solange. Det hon allra helst vill är att bli av med oskulden. Hon misslyckas gång på gång med det när hon träffar de jämnåriga killarna. När hon är kär blir det aldrig ömsesidigt. När hon är kåt bemöts hon bara med själviskhet. Men så… med den betydligt äldre grannen får Solange  exakt vad hon vill. Fantastiskt sex. Men på Monsieur själv ser Solange ned.

Jag blir så fylld av obehag när jag läser berättelsen om Solange. Det har  ingenting med detaljerade sexskildringar eller lust och längtan att göra. Tvärtom. De delarna är ofta vackra och fantastiskt berättade. Nej, det är Solange själv. Hennes tonårsångest och behov av bekräftelse gör att hon glider in i de mest destruktiva relationer. I början av boken är hon bara tio år men blir äldre. Men hon känns så mycket yngre, och gång på gång vill jag gripa in och säga nej i hennes ställe. Bli tydlig och kärleksfull vuxen och peka med hela handen säga att du är värd något helt annat, Solange.

Hon blir av med oskulden. Både sin kropps och sin barndoms. Jag läser med handen framför ögonen och kikar fram mellan två fingrar ibland. Men när jag slår igen boken tänker jag: Den här människan tar för sig. Det kommer att gå henne väl.

Det jag alltid tyckt om med Marie Darrieussecq är hennes fantastiska språk. Den första boken jag läste var Suggesstioner, boken där parfymförsäljerskan långsamt förvandlas till en gris i takt med att hon används av männen. Jag tänker på den när jag läser Flickan i Cléves. Helt olika är de inte i sitt ämne. När sedan White kom förenades det vackra språket med en vit kall ismiljö (som jag älskar) och en obehaglig historia. Nyskapande är ett litet säreget ord, men när det gäller Darrieussecq  och hennes språk kommer det väl till pass. Inte minst i den här romanen.

Flickan i Clèves. Marie Darrieussecq. Utgiven 2011. På svenska av Norstedts 2013.

___
Den här romanen ingick i min packning till Skåne. Jag placerade den efter läsningen på det fina biblioteket i Simrishamn. Mycket ordentligt i bokstavsordning.

 

Döden tänkte jag mig så – poetisk, sorglig och läsvärd

Gästbloggare: Ros-Mari Edström

Jag känner ganska tidigt i läsningen att jag vill veta mer. Om det som inte står i texten. Om förhistorien. Hur det kommer sig att Helena Mobacke, 44 år, inte har jobbat på ett helt år. Jo, jag kan ju redan på bokens baksida läsa att hon har varit sjukskriven från jobbet som kriminalkommissarie för att komma över sorgen efter sonens död.  Men vad var det som egentligen hände sonen? Att det var outhärdligt, det förstår man, och att det har att göra med hennes jobb. Men jag vill veta mer.

Johanna Mo, som tidigare gett ut två romaner, debuterar som deckarförfattare med Döden tänkte jag mig så. Forum förlag. En poetisk titel, ett citat från den fine poeten Bo Setterlind, som gick bort för drygt 20 år sedan.  En polisroman, men utan den traditionelle trötte mannen som ledare. I stället handlar det om polisarbete under ledning av en kvinna som inte avslutat sitt eget sorgearbete. Från måndag till lördag, en augustivecka i ett varmt Stockholm. Om ett antal människor som möter döden plötsligt, blir knuffade framför tunnelbanetåg. Och om dem som ska reda upp det hela.

Helena är antihjältinnan som ska komma tillbaka till jobbet. Hon har ett förflutet med stark yrkesidentitet, hon var helt enkelt en av påläggskalvarna inom Stockholms polisväsen, innan det hemska skedde. Men en framtid i strålkastarljuset tycks avlägsen efter det som hände.  Författaren beskriver hennes kamp för att återigen bli en yrkesmänniska, trots att minnet av sonen Anton hela tiden vibrerar i hennes inre. Hur hon undviker människor.  Men nu när hon återinträtt i tjänst på en ny arbetsplats ska hon plötsligt leda ett helt arbetslag för att lösa gåtan kring tunnelbanemorden. Bli polis på marknivå igen. En av de stora behållningarna i boken är beskrivningen av hur svårt det kan vara att återvända till arbetet efter en livsavgörande händelse, att möta omgivningens stumhet, att än en gång låta sig bli uppslukad av jobbet.

Boken beskriver sex dagar i detta spaningsarbete, hur Helena successivt tar sig in i arbetsgruppen –hon är ny på just den här stationen och det är hon som är chef. Hur samarbetet med gruppen gestaltar sig. Genom hela texten förekommer en alternativ berättare, gärningsmannen, vars vardag starkt kontrasterar mot arbetsgruppens rutinarbete, som så småningom leder framåt.

Vad är det som krävs av en bra spänningsroman? Att läsaren fångas direkt. Det stämde för mig. Boken är spännande och intrigen håller. Korta stycken, boken fungerar även som pendlingsläsning, något som inte alla böcker klarar! Att språket dessutom är vackert gör njutningen ännu större.  Upplösningen då? Ja, vad ska man säga? Romaner om brott är inga lyckosagor. Som arbetsplatsskildringar kan man däremot få ut en hel del av dem. Det jag brukar gilla bäst i deckare är att följa livet i arbetsgruppen, hur samarbetet eller bristen på samarbete flyter på, hur de olika karaktärerna löser sina yrkes- och familjeproblem. Även här tycks jag kunna bli bönhörd, baksidestexten skvallrar om att Döden tänkte jag mig så är första delen i en ny kriminalserie. Dessutom kan noteras att Johanna Mos andra roman Precis så illa är det är tillfälligt slut i näthandeln! En ny bekantskap, en författare jag blivit nyfiken på.