Jag biter i apelsiner

422237383_37e63bd6b3_mJag sitter på 16 A och läser det sista. Vad ska jag säga, tänker jag, vad ska jag skriva om den här romanen? På sista sidan skriver jag möjliga ord och meningar.  Hudlöst är ett ord som kan användas, men när jag vänder på boken och läser baksidesblurben ser jag att det ordet står där. Och även om jag stavade fel och skrev hudläst först och det ordet egentligen stämmer bättre, så kan jag inte använda det. Hudlöst. Hudläst. Hud mot hud.

Det luktar varma sängkläder, svettiga och ångestfyllda, där huvudpersonen gömmer sig. Först är det Ödlan, ett lika fysiskt förhållande – hud mot hud – som det hon sedan startar med Lo. Lo som inte har något annat än henne trots att han är så avvisande från början. Jag är inte klar över varför hon går in där. För att hon inte får tillräckligt med uppmärksamhet? För att mamman övergav? För att Ödlan försvinner ibland? Allt kan bara gå åt skogen. Hud skalas av som på apelsinen. Kött och blod kvar och lätt att skada.

Det är ryckigt och rytmiskt och ett nytt sorts språk. Att läsa romanen är att lägga min hud mot hennes hud och känna det hon känner. Jag får ångest. Och kanske stråk av längtan.

Jag biter i apelsiner. Annakarin Thorburn. All lycka till henne för en stor debut och till Gilla förlag som gav ut den 2013

Apelisnfotot är hämtat från här.

Eftersom ingenting varar

eftersomDet är som att läsa snabba andetag.

Är du ensam? Är du ensam eller finns det en man vid din sida? Någon som tålmodigt baddar din panna, håller dig i handen, frågar om du vill dricka något, en man eller kanske ett barn?

Vincent har fått ett brev från kvinnan han en gång älskade. Älskar? Hon dör, skriver hon, och ber honom att komma och säga farväl. Vi följer honom i bilen på väg till Geneviève och han låter deras gemensamma tidigare liv passera revy. Vem ska han få träffa? Hur ska mötet bli efter alla dessa år. Och jag förstår att de lämnade varandra för att något ohyggligt hände. Det fanns ett barn. Ett barn som försvann och som aldrig återfanns.

Hur länge stannar hennes doft kvar i ett tyg? Hur länge tar det innan den också försvinner?

Vincent kommer fram och hittar Geneviève så oerhört sjuk. Men hör här när han frågar henne om var alla böcker tagit vägen:

Ett femtontal… Jag har bara behållit de nödvändiga böckerna. De som hjälper mig att leva.

Det här är nog en av de vackraste romaner jag läst på länge trots det tragiska. Det är kärlekshistorien, det försvunna barnet och den sjuka Geneviève som är så sorgligt och när det framförs med de vackraste formuleringar blir det bara starkare och mer ohyggligt.

Och frågan är om inte romanen finns bland de femtontal nödvändiga böcker jag skulle behålla.

Eftersom ingenting varar. Laurence Tardieu. Utgiven 2006. På svenska av Oppenheim förlag 2012

Tåg till Trieste

Jag tar fram Google maps. Tror att jag ska få dra med fingret från Bukarest  till Trieste. Snart förstår jag att det inte är poängen med romanen, trots titeln. Det här är ingen tågbok.

I Ceaușescus Bukarest bor sjuttonåriga Mona med sin familj. Det är tomt på hyllorna i affärerna, yttrandefriheten är borta och angivarna är överallt och ingenstans. Men samhället ligger som en fond till det som är viktigast för Mona – kärleken till Mihai.

Musiken har satt igång, vi har på oss våra bästa kläder, det är en långsam dans. Jag känner hans bestämda hand mot ryggen. Varje muskel är spänd och stark, Jag är lycklig,

Snart dras snaran åt allt hårdare. Pappan är bevakad och besöken i hemmet från Securitate kommer allt oftare. Det går inte att lita på någon. Ens på Mihai? Till sist bestämmer hennes föräldrar att Mona måste lämna landet och under stor hemlighetsmakeri startar hon tågresan med det symboliska namnet.

Nu, på detta tåg som för mig bort från allt jag känner till, känns det exakt likadant som när jag föreställde mig det den gången, fast ännu värre eftersom det händer till ljudet av någon annans skrik, mitt i natten, på tåget till Trieste som inte ens går till Trieste, och för att det inte finns några ord för det inom mig.

Romanen faller i två delar: den första Bukarestdelen. Det är den unga Mona som hörs. Språket är som ett stort broderi som ständigt vecklar ut sig i nya bilder och beskrivningar. Inte riktigt min grej. Men det vägs så starkt upp av hennes kärlek till landet och jag kommer på mig att storlängta efter Bukarest och Karpaterna och maten och dofterna.

Den andra delen utmynnar i den vuxna Monas liv i USA och är mera av en flyktingberättelse. Den känns bitvis skissartad i kombination med detaljerade uppräkningar av vad som händer. Ganska trist. Det blir en transportsträcka till crescendot när Mona lämnar sitt vuxna liv i USA och återvänder. Till Rumänien som är ett nytt land nu. Till att ta reda på vad som var sanning och lögn om Mihai.

Tåg till Trieste. Domnica Radulescu. Utgiven 2008. På svenska 2012 av 2244.

___

Bokhora-Johanna vill också packa sin väska. Mind the Book-Camilla läste den på en tågresa. Ingrid länkar dessutom till vacker musik.

Den store Gatsby

Den store GatsbyPå bordet står vin och öl. Men inte en enda cocktail. Men ordet dekadens hörs åtminstone elva gånger. Det är torsdagkväll och Good Night Book Club. Vi sitter i foajébaren på Hotell Kung Carl i Stockholm.

När Nick Carraway äntligen lämnar sin landsortstad flyttar han till New York för att lära sig värdepapper. Ganska snart får han höra talas om sin granne Jay Gatsby På håll ser han bilarna rulla in helg efter helg och till sist blir också Nick inbjuden till de extravaganta festerna. Jay och Nick  blir goda vänner. Det visar sig att Gatsby är djupt förälskad i Daisy, Nicks kusin, och Nick får i uppdrag att arrangera ett möte dem emellan. Att Daisy redan är gift, vad gör det. Är det kärlek så är det. Och visst inleds förhållandet. Men kommer det att hålla? Är inte pengar starkare än kärlek när allt kommer till kritan.

Jag blir djupt fäst vid Gatsby, han som verkligen försöker att vara den överklassperson han inte föddes till. Han strösslar sina gamle gosse på äkta Oxfords-manér, men med lite fel tajming. Gatsby blir pojken som köper godis för att få kompisar. När han så tragiskt och onödigt dör finns ingen i hans närhet som ställer upp. Utom Nick. Vem  bryr sig, liksom, tycks folk tänka.

Om det här är en intressant roman eller inte, där går meningarna isär runt bordet. En del tycker att den rent ut sagt är tråkig, andra en bagatell, somliga gillar den mycket och någon (jag!) snyftade över det tragiska slutet. Att se Leonardo DiCaprio som Gatsby är vi hursomhelst eniga om ska bli intressant och spännande.

Den här nattklubben var den andra i raden. Nästa gång vi ses kan bli en sommarnatt.

Den store Gatsby. F Scott Fitzgerald. Utgiven 1925.  Min pocketutgåva, i översättning av Christian Ekvall, kom 2012.