Kategori: Recensioner

Publicerat

Huliganerna kommer på besök

Bennie legendarisk punkrockare i San Francisco, sedermera skivbolagschef. Sasha, hans assistent. De två är axeln kring vilken alla lösa berättelser i den här häftiga romanen snurrar. Oavsett tid och rum blir de alltings mittpunkt.

I romanen är tiden ingenting. Eller kanske hellre: Allting. Vi kommer aldrig undan den. Vi minns och vi reflekterar. Men tiden trycker oss obönhörligt framåt. En huligan, menar romanen. Mellan kapitlen växlar berättarperspektiv, tid och form. Vi är i USA för att på nästa sida vara i Italien eller i Afrika. Dåtid, nutid, framtid. Någon som fanns med i det perifera i ett kapitel blir berättare i ett annat. Något som är outtalat i ett avsnitt förklaras och förstås i ett annat. Den jag undrar över hur det gick för nämns i förbifarten någon annanstans. Just som jag tror att det inte finns ett ytterligare sätt att berätta kommer 12-åriga Allys powerpoint-dagbok och tar andan ur mig.Och överallt hör jag musiken. Banden, låtarna, dunket.

Vad finns det för synonymer till sinnrik? Fyndig, finurlig, skarpsinnig, påhittig, smart, uppfinningsrik, konstrik; invecklad, konstfärdig, knepig. Jag ställer upp på allihop för att beskriva romanen. En Spaning efter den tid som flytt i punkversion.

Huliganerna kommer på besök. Jennifer Egan. Utgiven 2011. På svenska av Norstedts 2012.

____

Jag hittade en radiokanal som säkert är bra att lyssna på till vissa delar.

Publicerat

Ögonblicket

Jag älskar romaner därför att de är en konstruktion. Någon har hittat på historien. Tänkt ut miljöerna. Slipat dialogerna. Skapat karaktärerna och deras förtjänster och tillkortakommanden. Slutet är redan bestämt och klart. Jag kan om jag vill slå upp de sista sidorna och titta efter. Jag gör det aldrig. Men jag tycker om att det är så.

Sånt ligger jag och tänker på när jag läser Douglas Kennedy, författaren som levererar berättelser med omvittnade totalomsvängningar i berättelserna . Han stegrar spänningen och förväntningarna, gör ett eller flera lappkast och så kommer en upplösning på de sista tjugo sidorna när allt trillar på plats.

Det här kommer bli en väldigt bra läsning, tänker jag innan jag börjar med Ögonblicket i en förvissning om att jag ofta läser Kennedys böcker. Men…  när läste jag honom senast egentligen? Det var länge sedan visar det sig. Jag får bläddra i min läslista från pre-OOOFbok och ser att jag inte sen 2004 öppnat en Douglas Kennedy-bok.  Nästan tio år sedan!  Den andra kvinnan och Den gåtfulle fotografen och Ett alldeles särskilt förhållande. Alla lästes det året och var det inte så att jag aldrig gillade slutet på hans romaner? Kanske är det som Johanna Lindbäck skrev för massa år sedan att den lockande inledningen blir bara upptakt och bakgrund till något helt annat.

Ögonblicket startar med den ensam författaren Thomas Nesbitt som nyskild sitter i en stuga i Maine. (Redan där är jag fast. Människor som drar sig undan i stugor för att skriva gillar jag) Ett paket dyker upp med en ungdomskärleks namn som avsändare och som får Nesbitt att gå upp på vinden och hämta ett opublicerat manus som han gömt undan under alla år. Manuset tar oss till 80-talets Berlin och hjälp vad jag tycker det är intressant och spännande att läsa om den tiden! Nesbitt är då 24 år och åker till Berlin för att skriva sin andra roman. Han träffar  Petra – ”The Love Of His Life”. Men varför sitter han tjugofem år senare i en stuga i Maine, nyskild från en helt annan kvinna?

Det här gillar jag! Måhända att vissa delar med skrivböcker som återges i detalj är i mest överdrivna slaget. Men jag skummar de avsnitten och klämmer romanens 500 sidor väldigt snabbt. De plötsliga vändningarna är där men på ett bra sätt.

Och jag är inte besviken på slutet.

Ögonblicket. Douglas Kennedy. Utgiven 2011. På svenska av Forum förlag 2012.

_____

Bokbabbel håller med om det ordrika. Helena Dahlgren kom av sig men ger romanen en ny chans.

Förresten,  alla beskrivande ord på omslaget, varför är de där? Jag avskyr det. En romantitel räcker alldeles utmärkt, tack.

Publicerat

Våga stå upp!

Visste du att de flesta människor hellre dör än talar inför folk. Hur sjukt är inte det? Varför är vi så usla på det här med tal och prata inför folk i Sverige? Vi har det inte direkt med oss från skolan som man har i till exempel USA där muntligt framträdande är en självklarthet redan på dagis. Alla minns väl med fasa de obligatoriska redovisningstillfällena i skolan när man skulle stå med blossande kinder inför hela klassen och berätta om något meningslöst.

Eller det här med att hålla tal på födelsedagar eller bröllop. Bara själva tanken kan ju få en att må illa. Det är så mycket som ska presteras. Man ska vara känslosam, gärna lite rolig och ihågkommen. Orimliga krav på en ovan talare och handen på hjärtat, det är hemskt att lyssna på också.

Nu har äntligen stå-uppkomikern Karin Adelsköld skrivit en fiffig handbok i konsten att tala inför folk. Där avslöjar hon stå upp-komikernas knep och tricks och delar glatt med sig av sina erfarenheter. Ett måste för alla vars magar vänder sig när man tänker tanken att hålla tal. Redan på sidan 15 känner jag mig styrkt och redo för att gå ut och tala. Eller….ja, lite mer än tidigare i alla fall.

Boken är inte bara full med smarta tips – den är faktiskt också riktigt roligt och underhållande skriven. Köp och läs nu!

Våga stå upp! ges  ut av Forma books.

Publicerat

Som man sår


Odlingstips varvat med recept och matiga fakta om olika kryddväxter och andra grödor att ha i sin trädgård får man i Kristina Swahns fina bok Som man sår. Det är texter från bloggen Chervil Garden som författaren nu har samlat ihop och ger ut som bok.

Den tar avstamp i en helt vanlig villaträdgård och följer året och årstiderna. Den kan användas både som handbok, kokbok eller inspiration.  Jag gillar att författaren fördjupar sig i de olika växterna och grödorna och ger lite kuriosa och annat spännande runt i kring. Det är också smart att blanda upp texterna med recept.

Läs både mer om boken och fortsätt läsa bloggen Chervil Garden här.