Kategori: Recensioner

Publicerat

Rikitikitavi

Träbryggan är varm. För trots att luften har knappa tio grader här i Lofoten värmer solen ordentlig där jag ligger i lä och läser. På andra sidan sundet har stora kolonier av måsar invaderat hustaken som häckningsplats. De skriker oavbrutet för att varna och skydda mot inkräktare. Men jag hör dem knappt. Jag är helt och hållet försjunken i Rikard Wolffs biografi.Rikitikitavi – hans mammas smeknamn på honom.

Men låt oss börja från början. Min början.

Pojken på månen kommer 1995 och min syster och jag börjar älska RW. Hon kanske lite mer än mig. Bind en duk blir min tröstesång när hon dör ett par år senare och jag dubblar min kärlek till RW. En gång för min syster och en gång för mig. Nästan allt tycker jag om. Callastolkningar, midsommarnattsdrömmar , Barbara och de egna sångerna.

Ändå var jag tveksam till att läsa den självbiografiska berättelsen. Vad ska det vara bra för, tänkte jag. Jag vill inte rubba min egen RW-bild (ganska romantisk…) När jag senare lyssnar till RW och han presenterar bok och musik tänker jag om – tänker: ”Ja!”

Jag börjar läsa där på den solvarma bryggan på Røst. Om barndomen, om ångest och oro – svarta hunden som hugger när man minst anar det. Mamma och pappa och mamma igen. Intressanta och mångfacetterade människor, så fint skildrade. En resa genom tiden, om folkhem och tidsanda, om D-Ö-D-S-viruset som kom.  Mycket om skådespeleriet och lusten, musiken och glädjen, Piaf och Barbara.

Och kärleken strömmar så intensivt och passionerat över boksidorna.

Rikitikitavi. Rikard Wolff. Utgiven av Wahlström&Widstrand 2011. Min pocket kommer från Bonnier Pocket och är utgiven 2012.

____

Mer den här Lofoten-resan.

 

 

Publicerat

Förkunnaren


För två år sen (tänk att vi hållit på så länge) så läste vi Unni Drougges bok Bluffen som var den första i en planerad triologi om journalisten Berit Hård. Åsikterna om boken då var blandade  men de flesta gillade Berits tuffa uppsyn och attityd.

Ja, vad finns inte att gilla? En lagom gammal kvinna i en mogen kropp som vräker i sig onyttigheter, inte har några skrupler och njuter av livet. Hon lever ett till synes okomplicerat och lössläppt liv. Lite sådär som man själv önskar att man varit någon gång i livet.

I andra boken fördjupas karaktären ytterligare. Berit Hård får i uppdrag att skriva ett personporträtt om den folkkära artisten Lotus af Love som har synnerligen drag av en folkkär verklig artist. Han lever med sin kvinna Kajin och tillsammans med dem reser Berit till Indien för att lära känna Lotus mer inför porträttskrivandet.Såklart är verkligen inte så ljust skimrande som Lotus af Love försöker få den att framstå och Berit blir indragen i en härva av makt, våld, pengar och andlighet. Lotus af Loves verksamhet visar sig vara en total bluff och intrigerna är många när Berit börjar nysta i härvan.

Unni Drougges berättelse balanserar hela tiden på gränsen till att bli för mycket, att slå över och inte bli trovärdig  men hon gör det skickligt och faller aldrig över och det finns en underton av humorn också hela tiden. Jag gillar att Berit och de andra karaktärerna fördjupas, de visar upp fler sidor av sig, både starka och svaga. Jag upplever också att mycket av det grova språket som fanns i första boken inte får ta lika mycket plats i den här boken.

När jag läser tänker jag lite på Sparkle Hayters böcker om journalisten Robin Hudson. Hon är journalist på nyhetsprogrammet Special Reports som inte är kända för sin seriösa journalistik direkt. Det är wallraff-jobb och hemliga kameror och Robin är inte allt för förtjust i det. Hon lever som singel, utan barn och tycker själv att hon är skitsnygg med sin kurviga kropp och röda hår. Hon beskriver sig själv som en lång Rita Hayworth. Hon samlar på klipp om konstiga mord och hennes favoritmordredskap är en åttakilos sköldpadda! Tre böcker finns översatta till svenska. Rekommenderar dem varmt i väntan på tredje boken om Berit Hård som beräknas komma till hösten.

Publicerat

Novellixer i sommartappning

Jag tror jag ska ta och läsa en bok. Tänker jag och så gör jag det trots att Att-Göra-listan för dagen är ganska späckad. En novell hinner man alltid med och när de paketeras i  egna delikata omslag är det extrafint.

Av Inger Frimansson har jag aldrig läst. Förrän nu. Innan allt har blommat ut handlar om Claire Hon är söderut på semester, med sin syster. Lite sol, bad, avkoppling, värme. Hemma finns hennes älskare. Hennes gifta älskare som knappt kan träffa henne.

Det är så hon tänker när hon saknar honom. Hur hans ansikte ser ut när han smeker. Hur hon helt och hållet överlämnar sig. Saknaden är så sublim. Den är som våren, tidigt, innan allt har blommat ut.

Hon vill att han ska sakna henne. Längta efter henne. Som hon så ofta får göra med honom. Hon fingrar på mobilen, vill att han ska ringa.  Men så kommer hon på. Hon sa ju aldrig att hon skulle resa.

En finstämd och lagom lång berättelse som gör att jag gärna läser mer av författaren. Kan jag få ett tips på vad jag ska välja?

Inger Frimansson. Innan allt har blommat ut. Utgiven av Novellix 2012.

Publicerat

Berg har inga rötter

Framför mig på vägen springer Carl-Johan Broman, och jag springer efter, ständigt efter. Jag vet inte hur länge jag har jagat honom, det känns som en evighet, och hela tiden har han varit tjugo plågsamma meter bort.

Carl-Johan Broman. Han var Lasses chef genom alla år på museet.  Carl-Johan Broman är också Lasses bitterhet sammanfattad. Om bara inte Carl-Johan hade… Om inte Carl-Johan sagt… Då skulle Lasses liv ha sett helt annorlunda ut. Med ett jobb där han värdesattes högt. Med en fru som fortfarande var hans  och ingen annans. Med barn som älskade honom mer. Så skulle det ha varit. Om bara inte Carl-Johan Broman…

När romanen börjar är Lasse pensionär och jobbet på museet är över för länge sedan. Ändå är Broman drivkraften när Lasse fördriver sina dagar med att skriva på en deckare. Han ska visa hela världen att han är en sådan som lyckas. Så drabbas han av Alzheimer. Chocken är stor. Vad ska han göra nu? Vad ska de vuxna barnen säga? Kommer de ens att bry sig? Ja Mats kommer nog att göra det, men Markus? Lasse lägger deckaren åt sidan för att skriva ner sitt liv som han minns det. Sagt och gjort.

När sjukdomen sakta bryter ner Lasses gärna omstruktureras hans minnen. Plötsligt finns andra berättelser, såna som säger hur det verkligen gick till. Eller? För vad är sanningen egentligen?

Det här är verkligen en av de mer intressanta böcker jag läst på länge. Minnen, vad är det? En sörja av fragment som kan sättas ihop i olika variationer. Skådas från olika håll. Poleras och presenteras i nya tappningar. Romandén är så bra! Därför tycker jag att författaren skulle ha slipat ännu lite mer på diamanten.  Att låta de här centrala händelserna i Lasses liv återkomma några gånger till och gärna tidigare. Vad hände egentligen i skilsmässan med Olga? Vad det verkligen så att Markus aldrig försökte nå uppgörelse eller försoning med sin pappa i vuxen ålder?

Mittpartiet där Lasse skriver ner sin sanna livsberättelse blir för ensidigt. Den knyter för lite an till nutiden och jag glömmer bort vilken situation Lasse befinner sig i. Han beskriver sig själv i på ett sådant sätt som om får oss att tycka att han är en jobbig typ, snudd på rättshaverist, som i alla lägen väljer bort sin familj och i stället sätter sig själv i centrum. Skulle man berätta om sig själv så oreflekterat? Tja, kanske. Men jag tror att romanen hade vunnit på om Lasses egen berättelse inte levererats  i ett sånt stort sjok.

När Lasse sedan blir sjuk förändras minnena. De blir mer kärleksfulla och känslosamma. Längtan till familjen blir mer central. Det är så bra berättat så att det inte är klokt! Med hjälp av berättelsens jag-form går jag upp i hur Lasse uppfattar sin alltmer förändrade värld. Ångesten när han inte längre känner igen sitt eget hem. Men också hur han hittar sina varma minnen av Olga. När sedan otäcka krigshot tränger sig in i hjärnan handlar det om att rädda familjen, inte något annat.

Bilden av Lasse förändras helt genom boken, och jag tycker så himla mycket om honom när jag slår ihop boken. Jag bestämmer mig för att sanningen var den att han bad Broman att dra åt skogen, att han engagerade sig i Markus fotboll, att han åkte till Italien och öppnade restaurang och att Olga egentligen älskade honom ända in i döden. Även om det inte är sant. För vems minnessörja är sann? Det kan lika gärna vara min.

Berg har inga rötter. Manne Fagerlind. Utgiven av Damm förlag 2012.