Kategori: Recensioner

Publicerat

Jakten på Venus

Missade du Venuspassagen 2004? Då har du chansen i morgon bitti igen. Då passerar som bekant Venus framför solen. Från övre vänster del av solen ner till något lägre höger,  om jag förstått saken rätt. Efter det dröjer det till 2117 innan nästa par av passager sker. Med tanke på vädret känner jag mig tveksam om jag ska släpa mig upp.

Inför passagen 1761 ansåg vetenskapsmannen Halley att det skulle vara ett fantastiskt tillfälle att samla in en stor mängd information om solsystemet. I en vetenskaplig tidskrift uppmanade han omvärlden att lägga stor kraft på detta och ge sig ut på expeditioner för att observera.  Hans uppmaning hörsammades och vetenskapsmännen gav sig ut. Observationerna blev dock inte lyckade. Svåra omständigheter och tekniska problem uppstod och man lyckades inte göra relevanta analyser av det insamlade materialet.

Vi måste vänta på en Venuspassage under bättre omständigheter år 1769, för att med precision kunna bestämma Solens Parallax.

I åtta år förberedde man sig. Nu var flera länder intresserade att delta i det globala projektet, också Sverige. 1769 satt män runt om på jordklotet och observerade.  Sjuka som friska pressade de sig till sitt yttersta och förenades i ett vetenskapligt arbete som trotsade ekonomiska och politiska hinder.

Att läsa Jakten på Venus där Andrea Wulf berättar om arbetet och observationerna 1761 och 1769 är som att läsa en välskriven äventyrsroman. Det trodde jag faktiskt inte. En riktig bladvändare! Och den inspirerar.

När vi höjer blicken och ser en planet som nästan är lika stor som vår egen, men obetydligt på grund av perspektivet mot den enorma solen, då står vi på axlarna på de hundratals modiga män som betraktade exakt samma skådespel för tvåhundrafemtio år sedan.

Okej! Jag är övertygad. Om vädret är molnfritt i morgon bitti står jag på bryggan med kikare och papper och ser om jag lyckas fånga Venuspassagen. Rapport följer.

Jakten på Venus. Andra Wulf. Utgiven 2012, på svenska av Leopard förlag samma år.

Publicerat

Edward the Hamster

Chico och jag

Har jag berättat om Chico? Min albinovita hamster jag hade som barn.  Som jag älskade det djuret! Så fort han vaknade på kvällarna ville jag gosa och leka med honom. Jag hade en stor vid pyjamasjacka där han kröp in i ena ärmen och så sprang han över ryggen och ut genom den andra. Chico och jag. Det var något utöver det vanliga. Dryga två år fick vi tillsammans. Hamsterliv är korta.

Efter Chico kom Victor. Men det blev aldrig vi två. Jag var lite rädd för hamsterns vassa tänder och något spring över ryggar var det aldrig tal om.  Någon tredje hamster blev det inte. Pälsdjursallergin satte in och man kan troligen inte räkna det batteridrivna djuret jag köpte på Hamleys.

Men jag har alltid haft en särskild känsla för hamstrar. Känt att vi delat samma intresse för det existentiella. Vilka frågor ägnar de sina små hamsterhjärnor åt? Hamstern ställer de frågor vi alla brottas med. Varifrån kommer vi? Vart ska vi? Och finns det någon mening med livet egentligen?

Det kommer äntligen en dagbok från hamstern nu.

Monday, May 5th

Why exist?

Det är Edward som skriver. Kanske ger han röst åt många av sina instängda medhamstrar där från sin bur. Jag hoppas ändå inte det. För Edward har en ganska svartsynt röst faktiskt. Hans dagar glider fram tillsammans med vattnet, fröna och springhjulet. Det är tur att han har sin dagbok att formulera sina tankar i.

En dag kommer katten och bryter vardagen. Men kommunikationen brister då språkförbistringen är ett faktum. Meningslösheten är där igen.

Death is the final cage.

None shall escape

Till sist möter han Camilla och kärleken slår till. Dagar och nätter av lycka. Om det ändå kunde förbli så.

Missa inte denna lilla underbara bok som kommer ut efter sommaren. Svåra livsfrågor blir så fruktansvärt roliga när de betraktas från en hamsters perspektiv, det har jag alltid sagt. Jag läste boken på tunnelbanan, skrattade högt och ville visa killen som stod bredvid mig teckningarna som Miriam Elia illustrerat dagbokstexterna med. Men han stirrade ner i marken och jag tänkte att alla kanske inte går igång på hamstrar. Eller existentiella frågor.

I höst kommer Edwards dagbok ut på svenska hos Brombergs. Jag skulle gärna vilja vara översättaren. I mitt huvud hör jag exakt Edwards ord och tonfall. För hamstern och jag – du vet, vi är liksom ett.

Publicerat

Känslan av ett slut

Maj månads frukostbok är Känslan av ett slut av Julian Barnes. När jag sitter med den här bredvid mig vill jag närmast läsa om den på en gång. Förstås för att den är bra. Men mest för att när sista meningen är sagd kommer berättelsen i ett annat ljus. Var det så! Och inledningen får en beskare smak vid omläsningen.

Tony är numera pensionär, har levt ett stillsamt men välordnat liv. Eller har han inte, så säg? Hans äktenskap tog slut, men relationen fortsätter i stilla samtal. Han betraktar sitt liv. Minns Adrian, ungdomsvännen som först stal hans flickvän Veronica och sedan tog livet av sig. Det finns ett förlåtande skimmer när han tänker på det numera.

Livet ställs på sin spets när ett brev kommer från advokatbyrån. Det är mamman till Veronica som har avlidit och efterlämnar Adrians dagbok till Tony. Adrians dagbok? Varför har Veronicas mamma den? Och varför vill hon att Tony ska ha den? Han börjar sakta nysta i många trådar och hittar svar som han inte ville få.

Med något undantag är vi överens om att det här är en mycket bra bok. Välskriven, knivskarp och intressant. Den leder oss i tankar och samtal om tidens flykt, om minnen och vems sanning som är sann. Läs den!

Känslan av ett slut. Julian Barnes. Utgiven av Forum 2012.

Publicerat

Det är bara regn

Jag läser Det är bara regn liggandes i stekande solsken, så långt från bokens epicentrum som det går. Där är söderkrogar och sorg. Där jag är är förort och sol. Det är en nostalgitripp för oss som gick ut i Stockholm i slutet av 90-talet och början av 00-talet med alla krog- och kulturreferenser. Bonden, Sjögräs, The Cure, Per Hagman.

Språket är bitvis fantastiskt full av fantastiska one-liners. Min favorit: ”Är jag en feautre eller är jag en bugg?”. Men jag får inte ihop det till en riktig historia. Det tar också ett tag innan jag kommer i greppet att bryta ut meningar och lägga dem på en egen sida. Jag väljer efter ett tag att läsa texterna fristående, som poesi, och då går det lättare.

Boken är snabbläst och lågmäld. Finstämd skulle man kunna säga. Sorgsen och privat. Fin. Men tyvärr ingen bok som kommer sätta sig i mitt minne.

Det är bara regn ges ut av Pequod press.