Eftersom jag fick en efterlängtad bokhög häromdagen läste jag inte alla novellerna på en gång i Alice Munros Hateship, friendship, courtship, loveship, marriage, utan bara de tre första. Egentligen är det så långt ifrån ”bara” man kan komma, för de är alla oerhört välskrivna. Titelnovellen (Hateship, friendship, courtship, loveship, marriage) har jag drömt om två dagar i rad. Jag har också tänkt mycket på den så där av bara farten ni vet som man kan göra. Ibland till och med glömt vem det var som var med om det där sjuka, som jag senare kommer på är karaktärerna i novellen. Johanna Parry är barnhemsbarnet som vuxit upp och blivit hushållerska av den rekorderliga sorten. Utan större förhoppningar om livet än att kanske kanske kunna bli gift en dag, och få fortsätta att känna sig behövd. Hos arbetsgivaren Mr McCauley bor även hans moderlösa barnbarn Sabitha som studerar medan hennes pappa krigsveteranen lever livet utomlands mycket för ”affärernas” skull. Av olika anledningar, den ena mer fantastisk än den andra, beslutar sig Johanna för att avsluta sin tjänst hos Mr McCauley genom en lapp med beskedet på diskbänken. Hon ska testa sina vingar och bege sig ut i världen, kanske till och med gifta sig med den man hon brevväxlat med i hemlighet ett längre tag. Mannen är ingen mindre än Sabithas far, som i svärfadern Mr McCauleys ögon inte är mycket värd, varken som far, make eller svärson. Vad som får Johanna att lämna allt för en resa över världen vet hon egentligen inte själv. Inte heller mannen hon hoppas få gifta sig med. Bara två personer vet. Två personer som i småstadens tristess dödat tid och spelat rollspel i verkligheten. Jag har funderat på hur jag skulle beskriva den här historien och det finns minst hundra sätt, ur hundra olika vinklar. Jag ber er istället för att låta denna kortrecension vara avgörande för huruvida ni i framtiden kommer att läsa denna novell eller inte, faktiskt läsa själva. Den är så kort, men så oerhört matig och underbar. Karaktärerna är på de få raderna ändå livs levande. Dofterna, ljuset, tankarna, längtan och varför inte; ödet, fastnar som verkliga drömmar. För hur vi än tänker, och hur vi än försöker styra saker, kan vi aldrig vara säkra på hur livet blir. Och det vet vi alla, även om vi kämpar för att styra så gott det går. Det, och många andra saker får den här berättelsen mig att tänka på.
Den amerikanska flickan
Det känns konstigt att recensera en bok som inte allt för länge sedan blev recenserad i alla medier under ganska lång tid. Lite tjatigt om ni förstår. Så jag tänkte bara egentligen ge mina tankar lite spontant såhär på fredagsmorgonen (er eftermiddag).
Jag älskade den från första stund. Språket är mitt älsklings från och med nu och jag har njutit av varje mening. Fagerholm visar så otroligt skickligt människorna i sin basala natur och samtidigt ger hon små språkliga utmaningar för att läsaren inte ska bli blasé eller känna sig alltför trygg. Talspråk och poesi perfekt komponerat. Och historien. Jag funderade på det igår, hur befriande det är när man inte har en susning alls om hur nästa steg ska tas, eller vart. Jag såg filmen Fishtank för några veckor sedan, som trots enorma olikheter ändå faktiskt har vissa likheter. Och där dramaturgin inte alls följer en klassisk, som vi utan oro kan vaggas in i. Här måste vi vara på helspänn för vad som ska komma, vem som är vem och varför. Karaktärerna älskar jag varenda en, men så klart är min kärlek starkast för Sandra och Doris, dessa uppfinnare och kreativa hjältar. Och i dem speglas hela världens alla samlade tankar och idéer från en bassäng utan vatten i den dyigare delen av skogen. Båda med sina historier och minnen, och båda så enträget nyfikna på de vuxna och världen de alla vill visa dom, utifrån sina platser där de befinner sig, från staden vid havet eller Stripteasescenen. Båda likvärdiga. Åland är en annan historia, om än lika viktig.
Jag har i ärlighetens namn lite svårt att tänka tillbaka på alla, får nästan ont i magen av saknad redan. Vilket ju i sig måste vara ett ohyggligt bra betyg, för det var länge sedan jag läste en så hjärt- och hjärngripande roman. Och med det får denna tankesession vara över.
Lubiewo av Michal Witkowski
Jag håller just nu på att avsluta Michal Witkowskis debutroman Lubiewo (Modernista) och är både lättad och sorgsen. Sällan har jag blivit så äckelmagad och fortsatt lässugen som nu. Han är verkligen fenomenal på att utan minsta tveksamhet leda mig in i sviniga gränder där mörkret sedan länge är till allas fördel. Med detaljer så intima att jag i en tom och öde värld inte skulle våga tänka dem ens för mig själv, leder han mig. Polsk vodka och urin i kommunismens rännsten. Förfärligt och lockande på samma gång. Och jag hinner varken bli rädd eller för den delen tveka alls. Vi står där och skvallrar tillsammans. Eller tillsammans med berättarjaget lyssnar vi kanske mer på skvallerkärringarna Patricia och Lukrecia. De minns och romantiserar. Svävar ut och lägger till. Fyller på glasen. Att vara queer är för modernt. Kalla sig gay ytligt. Var har dekadensen tagit vägen, allt det som är äkta? Både längtar till slutet och fasar inför det.
Nästa år kommer Margot ut, och innan dess ska jag läsa i alla fall Barbara Radziwillowna från Jaworszno-Szczakowa också.Fasar och längtar. Tänk om det inte blir som jag hoppas? Men tänk om det blir? Denna förbannade ovisshet, som alltid i livet.
ps. Översättningen av Stefan Ingvarsson måste vara strålande, så intet av polska jag än kan snacka. Jag ber också om ursäkt för bristen på vissa tecken som tillhör de polska namnen. Jag fattar helt enkelt inte hur man gör dem. ds
Update: Jag har nu läst ut boken och måste så klart säga att den är oerhört läsvärd och att jag förutom att ha äcklats har skrattat högt flera gånger. Witkowski är lysande, och nu vet jag varför. Det är just på grund av att äcklet, förvåningen och nyfikenheten lockar oss läsare till platser vi aldrig varit. Och att vi med jämna och täta mellanrum får skratta av kärlek och formuleringskonst på hög nivå.
Bönbok för en vän av Joan Didion
Jag är, som jag skrivit innan, ett stort fan av Joan Didion. Jag gillar hennes sätt att se på saker och jag älskar hur hon beskriver dem. Tyvärr måste jag erkänna att hennes styrka inte kommer fram i hennes skönlitterära verk alls på samma sätt som i de journalistiska eller självbiografiska. Bönbok för en vän (A Book of Common Prayer 1977), på svenska utgiven på Bokförlaget Atlas, har samma svagheter och styrkor som jag tyckte att Lagt kort (Play it as it lays 1970) hade när jag läste den. Historien håller inte riktigt, men känslo-person- och miljöbeskrivningarna är fantastiska. I Bönbok för en vän möts två kvinnor i staden Boca Grande i landet med samma namn beläget i Centralamerika. Den ena är vår berättare, den andra blir hennes vän. Båda bär på tyngande hemligheter och genom ett 70-tal med tveksamt politiskt styre och personliga tragedier speglas Grace och Charlottes olika erfarenheter och personligheter. Jag njuter bitvis av strålande beskrivningar av Charlottes desperata kamp för att sånär behålla hedern. Bilder av en rädd och ensam människas inre liv. Men så kommer passager som jag helst vill bläddra förbi för att de inte ger historien någonting. Eller är det kanske så att det är historien i sig som inte är någonting förutom person och relationsbeskrivningarna? Hur som helst blir jag gång på gång uttråkad och längtar till nästa stycke då vi får följa ett stickspår i någons minne eller känna pulsen av ett samtal vi inte kan förutse riktning på.
Som helhet är Bönbok till en vän OK, men inte mer. Är man sugen på Didion skulle jag rekommendera någon av de många essäsamlingarna eller Ett år av magiskt tänkande (The year of magical thinking 2005).
Eller förresten, läs både och!