Eller så är det ju inte, vem skriver publika kärleksbrev till författare i min ålder liksom.* Med detta sagt är jag så tacksam över att Elizabeth Strout skriver romaner. Jag har just avslutat Vad som helst är möjligt. Efter att ha läst Olive Kitteridge, min första Strout, tänkte jag sorgset att jag aldrig skulle få läsa något så bra igen. Men det fick jag för det gjorde jag nyss.
Jag är enormt fascinerad av en berättelsestruktur där människor som på något sätt har beröringspunkter får varsin del eller kapitel. Allt sedan filmen Short Cuts har jag älskat ett sådant upplägg, men inte alltid fungerar det i litteraturen. (När jag skriver det här kan jag inte komma på en enda bok vilket säger en del kanske). Vad som helst är möjligt har åtta, nio berättelser som var och en är en perfektion. Sättet som Strout gestaltar de här människorna i berättelserna är så skickligt. Det är språket. Det är tankarna. Det är sättet att röra sig i tid och rum så att jag blir omtumlad men aldrig yr. Jag tar till mig dem alla, vare sig jag tycker om dem eller inte. Eller, jag tycker faktiskt om dem alla. Alla. Pete Barton, mitt hjärta blöder! Abel och Dottie. April. Helt oförglömliga.
Om ni plockar ut adverb och adjektiv i min text kan ni förmodligen notera att de skulle passa utmärkt i ett kärleksbrev trots allt. Så prova och läs Strouts romaner nu. Kanske (förmodligen) blir du lika hänförd som jag.**
Vad som helst är möjligt ges ut på svenska av Forum förlag i översättning av Kristoffer Leandoer.
* eller?
** Är du inte övertygad kan du läsa vad Maggans bloggy.
Jag föll som en fura för Strouts Mitt namn är Lucy Barton. Romanen om det milda maskrosbarnet Lucy som har förmågan att förlåta utan att ge upp sig själv, gick mig djupt till sinnes. Uppföljaren Anything is possible likaså. Det är någonting med Strouts karaktärer som gör att jag förälskar mig i dem, de är ofullkomliga, vänliga och ofta lite till åren komna. De är omruskade av livet och underkastade småstadens gåva och förbannelse. Även när Strouts penna är skarp som en skalpell genomsyras texten av värme och medmänsklighet.
Jag har alltid varit svag för böcker där huvudkaraktären berättar om något livsavgörande som hände för länge sedan. Här får jag mitt lystmäte stillat med besked. Lucy hågkomster är, trots avsaknad av romantik, vemodiga och bitterljuva. Hon berättar om en lång sjukhusvistelse på 80-talet då hennes mor, som hon inte träffat på många år, kommer till hennes sjukbädd. Lucy växte upp under små omständigheter, familjen hade knappt om pengar, torftiga relationer sinsemellan och levde i sin egen bubbla utanför gemenskap och sammanhang. Lucy tog sig mot alla odds vidare till college, därefter till New York City och blev författare.