Etikett: Natur & Kultur

Publicerat

Porslinsfasaderna

När jag slår samman boken har närmare hundra år passerat. Inte bara i berättelsen utan också i språket. Från 1924 när Alvar träffar den osöta Albertina

Albertina Brunnberg heter jag. Gick hit ikväll med en kolare. Men han har väl stuckit hem. Eller rasat ikull nånstans, han var gali full.

tidenTills nutiden när dottern Saga Silver firar 80 år. Språkets förändring i takt med tiden imponerar. Trakten likaså. Ändå känner jag stråk av besvikelse. Det är i mångt och mycket sorgliga berättelser som berättas om Saga och hennes barn. Men det blir stundtals lite tjo-och-tjim i intrigen. Jag får för mycket distans till alla inblandade. Margona som blivit antikhandlare, Sölve som bor kvar i trakten med fru och barn, Sonny Boy, en bygdens son som super för mycket och har sin mammas hjärta i handen. Alla cirklar de i och kring Eriksfors, den lilla bruksorten i Västmanland.

Författaren kan sin trakt och vischans regler, ljud och umbäranden är välberättade och exakt avlyssnade. Men Västmanland in my heart till trots, det blir en saga jag läser, och kanske är det därför jag står utanför huset Löftet och glor in genom fönstret och önskar att jag kunnat kliva på.

Porslinsfasaderna. Sven Olov Karlsson. Utgiven av NoK 2013.

Tidigare om Italienaren och Amerikahuset.

Publicerat

Sång till den storm som ska komma

Jag skriver fel. Jag skriver Sång till den sorg som ska komma och när jag backar för att ändra tänker jag att det är en formulering som ändå kan vara lika sann.

1955 arbetar Sar som lärare i det självständiga Kambodja. Han håller en lektion om Rousseau.

Det är en viktig lektion. Inte för att Émile är en av dina favoritböcker, men för att den lämpar sig väl för en efterföljande politisk diskussion. Den typen av politisk diskussion som du som lärare inte tillåts hålla, men som kan döljas bakom boken.

Sar är djupt förälskad i Somaly, en modern kvinna kan tyckas, och som längtar efter att erövra världen. Sin plats i oppositionspartiet till trots arbetar han i det dolda för en kommunistisk revolution. Sar, som senare blir Pol Pot och att läsa romanen med facit i handen är kusligt.

Skärmavbild 2013-04-28 kl. 21.00.39Han får komma till tals i ett suggestivt du-tilltal och när vi diskuterade detta under den senaste bokfrukosten, delades vi i två: de som inte gillar det (de flesta) och de som älskar det (jag och kanske någon mer). Jag tror att det är nödvändigt att ha du-tilltalet. Det ger både en distans och en närhet – att det finns ett jag som talar till ett du visar en relation.  Till Sar. Till Pol Pot. Det är spännande.

I nästa del får vi berättelsen ur Sarys perspektiv, Sars politiska motståndare och som också intresserar sig alltmer för Somaly. I den tredje och avslutande delen är det Somaly som tar plats.Triangeldramat – ett alltid lika intressant motiv och här står både kärlek och politik på spel.Och återigen – med visshet om undergången blir läsningen andlös.

Sång till den storm som ska komma. Peter Fröberg Idling. Utgiven av Natur & Kultur 2012.

Publicerat

Gale

Jag minns en tv- film om en kvinna som seglade ensam över Atlanten. Hon filmade sig själv med jämna mellanrum för att hålla modet uppe när stormarna hotade att kantra segelbåten.  Det kittlade lite och lockade – Jag mot Elementen, ni vet. Men mest blev jag imponerad av henne. Ensamsegla, det är stort. Jag tänker på henne när jag börjar läsa Gale och idén att segla båt över Atlanten.

Veckan innan orkanvarningen blåses av är hamnen i Santa Cruz fullpackad av långfärdsbåtar. Teneriffa har blivit en flaskhals för segelfolket, en plats där båtarna sammanstrålar och besättningarna umgås. Tusentals båtägare och besättningsmän väntar på klartecken.

Att ge sig ut på en Atlanten-segling – varför gör man det? Gale och Devan längtade efter äventyret och när de nu nyss gift sig kunde en resa från Teneriffa över det stora havet vara en fantastisk idé. Men de vill ha med sig två till i besättningen. Daniel lämnar något outtalat i Sverige med svartsjuka och kanske misshandel, tillbakablickarna är osäkra. Seglingen blir ett sätt att vara i nuet och han funderar inte så särskilt på vad som händer när han kommer fram. Den fjärde personen är Matthias, en van seglare som vill ha ett avbrott i tillvaron.

Segla fyra personer i en trettiotvåfotare, jag ryser vid tanken. Att komma överens, ha ett fungerande schema som alla sköter, känna tillit till varandra. Det är mycket som ska fungera. Ombord på Venja brister det nästan på en gång. Irritation över skepparens beslut, trötthet, vattenbrist gör att när de kommit bara en liten bit så är splittringen ett faktum. Då har de många dagar och nätter kvar. Den klaustrofobiska känslan är stark när jag läser. Och just genom att författaren låter tillbakablickarna på Daniels gamla liv sippra in då och då ökar oron för vad han egentligen är för en människa.

Gale. Karl Eder. Utgiven av Natur och kultur 2013.

Publicerat

Stål – På helvetets bakgård

Gästbloggare idag är Katarina Bolling som läser otaliga böcker och som ofta tycker att boken blir bättre om man läser slutet först.

Jag har länge lockats av det snygga stilrena omslaget till Silvia Avallones debutroman Stål där två unga flickkroppar halvligger på grova stålbalkar. Är den så bra som alla säger? Ja, det är den!

Man kastas rakt in i hettan som står lodrät och brännande vit över Via Staligrados nedslitna betonghöghus i stålverksstaden Piombino, där 13-åriga Francescas brutala far i inledningsscenen står på balkongen med kikaren riktad mot den lika nerslitna stranden och tittar på sin dotters knoppande kropp och kokar av ilska över hennes ”horaktiga beteende”. Där leker hon i vattnet med sin bästa vän Anna och båda flickorna är påtagligt medvetna om att den manliga blicken är åtråvärd för kvinnor och att ungdomlig skönhet är ett kapital:

Anna och Francesca fyrade av leenden åt alla håll. Nino, som lät dem rida på hans axlar, kände deras varma kön i nacken. Massimo kittlade och bet dem innan han slängde dem i vattnet. Så att alla kunde se det. Och de lät förste bäste göra vad han ville med dem, utan att tveka, helt omedvetna. Så där bara, med världen inom räckhåll, rakt upp i ansiktet på den som tittade på. (- – -) Det låg en utmaning i sättet som Anna och Francesca sprang på, med bikiniöverdelarna halvt lossade, medan de stötte till armar, leenden och tennisbollar.  Och den som tittade på blev avundsjuk på de där brösten, den där häcken, det där skamlösa leendet som sa: jag finns.

Men den manliga blicken kan också vändas från en. På strandens ”Glitterscen” åldras man snabbt och förlorar i värde. Under parasollerna sitter de 18-åriga mammorna; överblommade och förbrukade och där sitter de gravida 16-åringarna som fick allas blickar för bara två somrar sedan då de fick uppvisningsspringa i bikini. Men även om Anna och Francesca njuter av uppmärksamheten, har de mest bara ögon för varandra och har till en början en fristad i sin tvåsamhet. Känslorna är starka och de drömmer om att kunna fly bort från pisset i portuppgångarna, bristen på pengar och de undergivna morsorna som står ut med misshandlande eller kriminella män. Man kan åtminstone drömma om att simma sig bort, till turistön Elba som glittrar så förföriskt nära, men ändå är så oåtkomlig för de som bor i stålverkets skugga allra närmast på fastlandet.

Stålverket Luccini är det glödande, mörka och dunkande hjärtat i romanen ur vilket människoödena slingrar sig. Men det är också en krets i helvetet där man bör låta hoppet fara, där männen sliter ut sina kroppar i förtid, blir bittra, tar amfetamin för att orka, röstar på Berlusconi och sedan länge har slutat hoppas på en bättre framtid. Här jobbar inte bara Francescas pappa, utan även Annas bror, Alessio. Det enda han hoppas på är att få råd med en ny Golf GT. Men under de här första åren på 2000-talet kan även den drömmen grusas, för stålverket har börjat säga upp anställda och vad gör man när masugnarna släcks?

Annas och Francesca är de lysande huvudpersonerna i romanen, men samtidigt finns ett kollektivt perspektiv gestaltat i fina och ömsinta personporträtt på hela kvarteret och staden. Flickornas relation utmanas av deras tilltagande kroppsliga kvinnlighet och kraven på de roller de då förväntas inta. Här finns mycket svärta och sorg, men författaren lämnar mig inte helt uppgiven; När jag lägger ifrån mig romanen finns ändå en sista gnutta hopp kvar och jag tror verkligen på att tjejerna är med på färjan när den i slutet sätter kurs ut mot Elba.

Stål. Silvia Avallone. Utgiven av Natur&Kultur 2012.