De små subtila blinkningarna från Christoffer Carlsson till Maj Sjövall & Per Wahlöö.

2014-11-01 14.40.52 (2)På kvällen den trettonde november 1967 ösregnar det i Stockholm och 8 människor, samtliga passagerare på buss nummer 47, hittas skjutna. Den skrattande polisen av Sjövall & Wahlöö utkom 1968 och är enligt mig en av författarparets bästa romaner som inte oväntat också filmades av Hollywood 1973 med titeln ”The Laughing Policeman”. Per Wahlöö var med som manusförfattare, Walter Matthau och Bruce Dern spelade huvudrollerna.

Först på plats vid dödsbussen är de elakt porträtterade radiopoliserna Kristiansson och Kvant och här är vi framme vid Christoffer Carlsson vars romantitel Den osynlige mannen från Salem är en travesti på Sjövall & Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle. Romanen är en sann njutning för en Sjöwall & Wahlöö nörd. Det vimlar av små blinkningar till dessa den svenska kriminalromanens giganter. Det är så häftigt att  Carlsson skapat ett par egna poliser á la Kristiansson och Kvant även om Carlsson inte skildrar sina riktigt lika skoningslöst.  Fast häftigt och häftigt, förstår Carlsson hur nervös jag blir när hans poliser Larsson och Leifby dyker upp vid slutscenen i den osynlige? Jag menar med tanke på hur det slutade i den vedervärdige?  

denfallandedetektiven-194x300[1]Men tillbaka till Den skrattande polisen. Einar Rönn är en favorit hos mig. Han är en begåvad polis men hans oförmåga att skriva begripliga rapporter samt det faktum att han börjar varje mening med ett norrländskt ”jo” gör att hans färdigheter förbises. Hans uppdrag i utredningen av bussmorden blir att vaka vid den ende överlevande passageraren för att försöka ta reda på vem som sköt. En uppgift som Rönn löser med bravur  och  jag älskar att Christoffer Carlsson uppmärksammar Rönns arbetsmetodik i sin senaste roman Den fallande detektiven. Rönn förtjänar så väldigt mycket att vara inspirationskälla! ( Ja, jag vet att Rönn inte finns på riktigt.)

Om du läst Sjövall & Wahlöö men inte läst på länge föreslår jag att du läser om i alla fall en,  innan du läser Christoffer Carlsson. Inte alls nödvändigt naturligtvis, Carlssons romaner är jättebra och skickligt skrivna med noir och driv, men det där lilla mervärdet det ger att kunna sin Sjövall & Wahlöö går inte att förringa. Kolla på typsnittet i böckerna, fundera över Martin Becks adress och även över Benny Skackes stora yrkesdröm.

Du vet att du är nörd när du funderar över  vad Christoffer Carlsson skulle kunna göra med följande:

  • Radiopolis Kvants öde.
  • Möjligheten att av misstag skjuta en polishund.
  • Skicka ett team av ”Särskilda Klantskallar” att bevaka statsministern.
  • Döpa en karaktär till Bulldozer, Rhea, Braket, Unda eller rentav Herrgott Nöjd.

Fast om ni frågar mig så tycker jag Christoffer Carlsson ännu en gång ska låta Einar Rönns ande sväva. Rönn sköt ju som han aldrig skjutit förr när han var med i den tre man stora insatsstyrkan i Terroristerna. Och ni som inte läst Sjövall & Wahlöö, det finns referenser till andra svenska kriminalromaner i Carlssons böcker som tex. att en kommissarie vid namn Bäckström blir utlånad till länskrim i Den fallande detektiven.

Fast i vilket fall som helst så böra alla läsa Den skrattande polisen, en klassiker och ett mästerverk!

Både Maj Sjövall & Per Wahlöö romaner om ett brott och Christoffer Carlsson finns utgivna på Piratförlaget.

Jag läser i fem timmar

skuggeJag lyssnar till Books on the Nightstand i sommar. Ett underbart program där de två programledarna diskuterar böcker och slikt. Eftersom jag har svårt att inte göra saker grundligt och metodiskt har jag fått lägga band på mig för att inte starta med program nummer ett för att därefter ta mig fram till veckans nummer 292. Skulle jag lyssna på alla skulle det ta sådär dryga 200 timmar. Och många av de timmarna vill jag ju ha till själva läsningen av alla de böcker man pratar om i programmen.Välj, Ann-Sofie, välj säger jag till mig själv.

Jag läser Linda Skugges 40 – constant reader och avbryter mig bara för att skriva ned de böcker hon nämner och lyssna till de låtar hon tar upp. Det är rakt och välskrivet. Om läsande och skrivande. Ångest och insikt och fullkomligt fascinerande. Efteråt är jag alldeles tom och tänker näe, är det redan slut? Och så börjar jag om från början.

Skugge läser 3,4,5, ibland många timmar varje dag. Constant reader, ju. Jag läser också mycket, men mindre än jag vill. Det är för att jag också är grundlig och metodisk med alla andra saker jag företar mig. I avsnitt 266 av BOTNS resoneras om hur man får tid att läsa. Var man kan läsa, hur man kan läsa och med matematiska uträkningar över hur mycket man hinner läsa om man skippar en tv-serie i veckan. 1 boksida i minuten gör att jag kan läsa en 300sidors på en kväll. Eller 2 x 40 – constant reader.

I Skugges bok får jag återuppta bekantskapen med Dorothy Parker – hon som  skrev Constant Reader-kolumnen i The New Yorker på 20-talet. I en post på sin blogg skriver Linda Skugge så bra om Parker. Och, ja. Gissa vem som just nu jagar Parkers samlade noveller för att kunna gå igenom dem grundligt och metodiskt?

40 – constant reader. Linda Skugge. Utgiven av Piratförlaget 2014.

 

Herr Isakowitz skatt

Herr Isakowitz grävde ner en skatt på sin gård i en stad i Polen. Sen rasade världen.

Många år senare åker författaren Danny ner i Europa med sin pappa Gunnar och sin son Leo för att leta rätt på den där skatten. Men framförallt för att hitta sin släkthistoria. Resan är fem dagar, men boken gör utvikningar till platser och händelser långt utanför tidsspannet. Det är intressant att läsa om ett Europa som inte längre finns och konkret att göra det när det handlar om mormor Helga eller moster Ruth. Resan blir något betydligt större än de fem dagarna.

… vi, likt tre judiska musketörer, skulle göra en episk resa rätt in i vårt förflutna. En romantisk storslagen odyssé av den typ det skrivs sånger om.

Men det finns också en önskan att far och son tillsammans ska lära känna den historia som förenar dem. Så tänker i alla fall Danny. Dock blir deras vanliga tjafsande inte mindre för att de sitter i en bil i Polen.

Deras samtal om högt (vad är ont och gott) och lågt (rätten att lägga av en fis) är en nödvändig kontrast mot tunga berättelser om situationen i Europa kring andra världskriget. Men jag tröttnar på det och ibland vill jag bara plugga in öronpropparna och slippa höra deras tuggande.

Samtidigt hade det ju inte blivit den här boken utan just det. De två parallella berättelserna – bilresan och de sorgliga delarna av släktkrönikan – måste balanseras. Allra mest tycker jag om vardagshistorierna från författarens uppväxt, hur släkten samlades och åt mat, massor av mat, och hur systern varje år krävde att få ha en julgran inne på sitt rum. Det läser jag gärna ännu mera om.

Herr Isakowitz skatt. Danny Wattin. Utgiven av Piratförlaget 2014.

– – – – –

Apropå Stockholm Stories och Det andra målet fann jag att Danny Wattin 1996 kom ut med boken som är en ”Short Cuts-inspirerad irrfärd genom dagens Sverige.” Jag beställde den direkt från bokbörsen.

Om jag nu inte räknat fel är detta bloggy nummer 49 i #blogg100

Vad kännetecknar en modern deckare?

Gästbloggare: Margaretha Weimar

Februari månads bokfrukost ägnades åt Den osynlige mannen från Salem av Christoffer Carlsson. En tät, välskriven och driven roman, den första i en kommande serie om polisen Leo Junker. Romanen utsågs av Svenska deckarakademin till bästa svenska kriminalroman 2013.  En välförtjänt utmärkelse tyckte vi.  Vi funderade dock över bokens genre. Ingrediensen plågad polis samt ett mord gör oundvikligen romanen till en deckare eller modernare uttryckt en kriminalroman, men historien omfattar mer än så. En svart, gripande uppväxtskildring, en beskrivning av pojkars vänskap som stundtals har en touch av socialreportage. Leo Junker är förvisso en ung hjälte, men vi anar redan från början att det sociala arvet har tufsat till honom rejält. Han är bara strax över trettio, trots hans relativa ungdom finns det mycket outrett inom honom.

Diskussionen gick vidare med funderingar kring hur man kan gå tillväga för att göra sig osynlig i Sverige idag. Vi undrade också lite över Leo Junkers roll i polisinsatsen på Gotland och över hur polisens metoder beskrivs i boken. Christoffer Carlsson är kriminolog till yrket, hur har det påverkat romanen? Naturligtvis kom vi också in på Leif GW Perssons böcker, är kanske oundvikligt när man diskuterar realism i svenska kriminalromaner.

Titeln Den osynlige mannen från Salem är en hyllning till Maj Sjövall och Per Wahlöös klassiska tio titlar ”roman om ett brott”. Den sjunde boken i serien heter ”Den vedervärdige mannen från Säffle”. Det finns fler referenser till Sjövall/Wahlöö. Min personliga favorit är de två poliserna ”Larsson och Leifby” som anspelar på Sjövall/Wahlöös ”Kristiansson och Kvant”. Christoffer Carlsson låter sina poliser dyka upp i slutet av boken, vilket gjorde mig extra nervös, i ”den vedervärdige” går det ju aningen illa för Kvant.

Jag gillade verkligen slutet, spännande, otäckt och visuellt skildrat. Gjorde visserligen ett par av oss bekymrade för en av de inblandades framtida yrkesliv, fast kanske är det en cliffhanger till nästa bok i serien. Jag kommer definitivt att läsa mer av Christoffer Carlsson!

Och ni som brukar vara med på Vetekatten, det verkar som om renoveringen är klar. Borren hördes inte alls i fredags. Det enda som hördes var vi, så tyst var det ju i och för sig inte alls.

Den osynlige mannen från Salem. Christoffer Carlsson. Utgiven av Piratförlaget 2013.