My Year of Rest and Relaxation av Ottessa Moshfegh

Cecilia Agemark alias @bokcillen vikarierar och recenserar en bok som kommer på svenska i sommar som jag definitivt ska läsa! Jag menar vilken befängd ide!

Så här års är det nog många som känner sig redo för semester och avkoppling. I My Year of Rest and Relaxation dras detta till sin spets. En ung kvinna som tidigare arbetat på konstgalleri bestämmer sig för att ta ett års ledighet från livet genom att gå i idé med hjälp av olika mediciner. Hon hittar en skrupelfri och oproffsig psykiatriker som skriver recept och sedan skrider hon till verket. Med en cocktail av lugnande medel lyckas hon stänga ute verkligheten.

Moshfegh är duktig på att skildra osympatiska karaktärer – hon gjorde det skickligt i romanen Eileen häromåret, och kanske ännu skickligare här. Vi lär känna en mycket osympatisk, överlägsen och smått narcissistisk ung kvinna som manipulerar de få vänner hon har. Hon själv befinner sig i en ytterst privilegierad ställning som har möjlighet att försvinna in i dimman, så att säga. Hon behöver inte bidra till samhället eftersom hon har det så gott ställt efter föräldrarnas död. Trots allt tycker man lite synd om henne eftersom hon verkar så oerhört ensam, även om hon har sig själv att skylla. Och att blanda mediciner på det här sättet gör mig väldigt orolig för hur det ska gå för henne. Allt känns illavarslande.

Boken utspelar sig kring millennieskiftet i New York, alltså före 11 september, vilket jag tror har stor inverkan på hur karaktärerna framställs. Det finns en lättja och lättsinnighet som hade varit svåra att få till om Moshfegh senarelagt storyn några år. Det handlar helt klart personer ur min egen generation så jag uppskattar alla kulturella referenser. För vad gör man om man går i idé ett helt år? Jo, det blir mycket film. Protagonisten är som besatt av Whoopie Goldberg av någon underlig anledning och ser hennes filmer om och om igen.

Jag upplever romanen som väldigt skicklig samhällskritik mot ytligheten i vårt samhälle. Den status- och utseendefixering som finns i västvärlden försöker Moshfegh gestalta genom sina karaktärer. Vi har väninnan, den bulimiska Reva med sina kopior till väskor och skor, och konstnären Ping Xi som tjänar stora pengar på sin konst som egentligen inte är särskilt speciell alls. Allt utspelar sig ju före de sociala mediernas så tveksamt om situationen är så mycket bättre nu. Det blir ganska absurd läsning men samtidigt sitter jag där med ett förstulet leende på läpparna genom hela boken, fast jag antagligen bara borde vara beklämd, vilket jag också naturligtvis delvis är. Det blir tragikomiskt. Genom hela boken försöker man förstå hur det kunnat gå så här och varför. Gillar man karaktärsdrivna romaner ska man helt klart läsa Ottessa Moshfegh!

Boken släpps nu under sommaren på svenska av Modernista med namnet Ett år av vila och avkoppling.

Bokfrukost med Eric Rosén om hans bok ”Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort”

Härommorgonen åt vi frukost med Eric Rosén och diskuterade hans bok Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort. I centrum står relationen mellan Eric och hans pappa som hela tiden super och drogar. Kulmen nås när pappan blir dömd för ett mord på en bekant. Åtta års fängelse som tar det sista ur honom.

Boken är kärleksfull och inte dömande, rakt berättad om pappan. Och om mamman. Det var hon som sparade alla brev till Eric från pappan, som återges i boken. Pappans brev är autentiskt återgivna, endast innehåll som saknar relevans typ kanske ska jag få permission i oktober har strukits. Breven är väldigt välskrivna upplevde vi, pappan var en skrivande person precis som sin son som säger att han alltid haft lätt att uttrycka sig i text inte minst då det gäller uppväxten.

Vi undrade över brevens innehåll, pappan tilltalar ofta sonen som en annan vuxen. Eric anser idag att det var fel att skriva brev med detta innehåll till ett barn. Han upplever att han under brevväxlingsperioden var medberoende. Han började på allvar skriva på boken om sin far 2016.  Vi var nog alla ganska tagna av den här läsningen och så nöjda med att diskutera den med författaren. En allmängiltig skildring om att vara mycket ung när en förälder döms för ett våldsbrott.

Utgiven på Natur & Kultur 2019.

Vi for upp med mor av Karin Smirnoff

Romanen tar vid där föregångaren Jag for ner till bror slutar. Än en gång förundras jag över Karin Smirnoffs formuleringskonst och säregna effektiva prosa. Med förnyad kraft slås jag av hur amerikansk filmisk handlingen ter sig. Händelsedrivet, våldsamt med rå realism tänker jag att bröderna Cohen borde filma det här. Jag hinner bara tänka tanken innan Smirnoff själv refererar till filmen ”No country for old men.”

Vare sig det är norrländskt eller amerikanskt, är de två romanerna helt unika i sitt slag. Ingen lämnas oberörd och böckerna bör,(i alla fall om ni frågar mig), läsas i turordning för de är egentligen en enda roman. För att undvika att ”spoila”, skriver jag inte mer om mor utan publicerar recensionen om bror en gång till.

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

En roman i avsaknad av kommatecken och där stor bokstav endast förekommer i början av en ny mening. För och efternamn skrivs ihop med enbart små bokstäver. Romanen saknar onödiga ord och har få adjektiv. Meningarna är korta. Så här:

Pyttsan sa hon så saliven sprätte. Pyttsan. Han stod inte ut med sorgen. Precis som kristerhansson evertlindqvist och sunestolt.

Jag gillar det. Blir till en speciell rytm i huvudet medan man läser. Kanske är det just rytmen i språket som gör att jag upplever romanen som filmisk, fast förstås, det finns ett starkt driv i texten och Smirnoff har verkligen en historia att berätta.

Jana, bokens berättare, far ner till sin tvillingbror som heter bror och bor kvar i föräldrahemmet. Syskonen är ärrade och dysfunktionella efter att ha växt upp med en tyrannisk far. Om jag får vara lite elak tycks samtliga invånare i byn smalånger vara aningen dysfunktionella, fast förstås, det är vi väl alla mer eller mindre.

Jag upplever efter avslutad läsning att jag for ner till bror skulle kunnat vara en prisbelönt amerikansk eller föralldel dansk indiefilm. ( Jag gillar verkligen genren vill jag påpeka). Inledningen av romanen där Jana frysande i ymnigt snöfall promenerar den sista biten hem till sin missbrukande bror, medan hon nynnar på everttaube skulle göra sig fantastiskt bra på vita duken eller i en tv-serie. Likaså slutet på romanen, fast det säger jag förstås ingenting om.

Jag har förstått att många uppfattar jag for ner till bror som drastisk humoristisk, det gör inte jag. Innehållet och de många tragiska livsöden som skildras är för tröstlösa. Fast jag förstår precis varför texten uppfattas som humoristisk vi sov på samma brits hans mamma dog i är ju en fantastisk formulering. Likaså att janas lerfigurer som hon skapar till avbild av alla missbrukare i sin närhet. En samling figurer som hon kallar fyllebataljonen. Boken blir dock  aningen ljusare mot slutet så kämpa på om ni är lika blödiga som jag. Sammantaget är Jag for ner till bror en originell, nyskapande och mogen debutroman. En värdig vinnare av Augustpriset.

Jag for ner till bror finns som ljudbok mycket förtjänstfullt inläst av Lo Kauppi en av mina favorituppläsare och den funkar bra som ljudbok. Dock, som ni förstår av vad jag skrivit ovan, att som läslyssnare missar man  de unika språkkonstruktionerna. För en gångs skull rekommenderar jag inte ljudboken.

Utgiven på Polaris 2018 och 2019.

Sommaren med Ava av Anna Lönnqvist

Någonting i Anna Lönnqvists romaner slår an en ton inom mig. Jag faller som en fura varje gång. Älskar alla hennes kärlekspar och det här sista paret i Sommaren med Ava är alldeles förtjusande sympatiskt. Fast boken skildrar inte bara den romantiska kärleken utan även kärleken till ett barn, kärlek till en mormor och människor som kärleksfullt tar sig an andra.

Ava, nyss hemkommen till Stockholm efter en utlandstjänstgöring, kommenderas upp till den fiktiva orten Sunnanby i Västerbotten av sin dominanta mamma. En vattenskada har uppstått i familjens ärvda hus och modern menar att Ava måste se till att det åtgärdas. I Sunnanby bor också Cornelia, Axel och Gittan som alla kommer att få stor betydelse för Ava, när hon bestämmer sig för att stanna sommaren ut.

Det är svårt att skriva kärleksromaner som utspelas i Sverige för en svensk publik. Läsarna tenderar att ha stora krav på realism i svenska feelgood/romance-romaner, medan de i översatt litteratur helt motsägelsefullt kan svälja vilket osannolikt scenario som helst, framförallt från brittiska författare. Anna Lönnqvist har dock visat att hon är värdig kravet på trovärdiga och sympatiska karaktärer, hon tillhör dessutom den fåtaliga skara författare som kan skriva fina och inte minst moderna sexscener.

Jag mådde väldigt bra under läsningen och eftersom jag gärna läser om kommer jag att återvända till speciellt utvalda avsnitt när jag behöver få i mig något livsbejakande. Gillar också att man från förlagets sida inte snärjt in sig i genreförklaringar utan rätt och slätt kallar Sommaren med Ava för vad den är, en kärleksroman. Och vet ni, alla människor mår bra av åtminstone en kärleksroman i månaden.

Utgiven av Louise Bäckelin förlag 2019. Recension av Anna Lönnqvist roman Julia och Jack här.