Skred av Marit Sahlström

En drabbande och insiktsfull roman om en kvinna på väg ner i djup depression. Berättas helt och hållet ur hennes perspektiv, hur hon förlorar glädjen och hamnar i ett gungfly av ångest och otillräcklighet. Ingenting syns på ytan, hon lever ett välordnat liv, är gift med en bra man och två barn i förskoleåldern. Hennes arbete är krävande, inte minst eftersom det är en projektanställning, men hon är bra på det hon gör.

Det hjälper dock inte, hon är som i ett Skred, på väg att tappa fotfästet totalt. Det känns i magen när jag läser, minns småbarnsårens otillräcklighet och den trötthet som var vardag då. Den stora fasan att inte vara en bra mor och hur beskäftigt nedlåtande andra mer lyckade personer kan uppfattas när man inte mår bra själv.

Jag väljer att inte skriva mer om innehållet då Skred är en komplex, känslig och intelligent roman med mängder av infallsvinklar; jag är övertygad om att det finns lika många tolkningar som det finns läsare. För er som söker böcker till bokcirklar är Skred ett hett tips, mörk och uppslukande efter avslutad läsning kan man prata i timmar. Rekommenderas också till feelbadfantaster och inte minst de som söker litteratur om psykisk ohälsa.

Utgiven på Ordfront 2019.

Disappearing Earth av Julia Phillips

Dags för Cecilia Agemarks alias @bokcillens månatliga recension. Som så ofta en engelskspråkig bok som fått stor uppmärksamhet utomlands.

I somras då jag läste Ett jävla solsken av Fatima Bremmer förundrades jag av Ester Blenda Nordströms långväga resor, inte minst den till Kamtjatkahalvön. När Disappearing Earth, som också utspelar sig där, dök upp på olika boklistor blev jag sugen på den eftersom jag inte kan minnas att jag någonsin läst något skönlitterärt som utspelar sig på den ryska halvön; en del av världen långt, långt bort som jag vet mycket lite om.

Och det visade sig bli fascinerande läsning av flera skäl. Dels på grund av den för mig exotiska geografiska platsen men också för att man som läsare får ta del av de olika ursprungsbefolkningarnas kulturer och hur den sovjetiska/ryska politiken har påverkat dessa. Mycket påminner om det som hänt i andra delar av världen, bland annat har barn skickats till internatskolor för att lära sig av med sitt språk och sin kultur.

I det inledande kapitlet blir två unga flickor bortrövade av en man när de är ute och leker i staden Petropavlovsk-Kamtjatskij. Varje kapitel i boken utspelar sig sedan en månad under det följande året. Upplägget liknar snarare en novellsamling där novellerna är kopplade till varandra både genom persongalleriet och att händelsen med flickorna ligger och skaver i bakgrunden. Detta är kvinnornas berättelser, kvinnor från olika samhällsklasser och med olika etnisk bakgrund. Vi får lära känna deras farhågor, sårbarheter och relationer. Männen finns där men är inte i fokus, dessutom har många av dem försvunnit på olika sätt eller befinner sig långt borta.

Detta är en komplex roman och jag är förvånad och imponerad över att det är en debutant som skrivit den. Phillips skildrar skickligt det mänskliga psyket och interaktioner människor och grupper emellan. Där finns en misstänksamhet mellan ryssarna och ursprungsbefolkningen men också mot det moderna samhället och en vurm för forna tiders sovjetpolitik. I kontrast till detta vill vissa så långt därifrån som möjligt, gärna till Europa.

Jag gillar böcker som öppnar vyer och jag fick googla en hel del under läsningens gång, framför allt på folken från Kamtjatka: korjaker och evener/lamuter. Den unga amerikanska författaren har tillbringat flera år på plats vilket gör att allt känns så väldigt trovärdigt. Romanen är både lärorikt och spännande. Eftersom händelserna utspelar sig på en halvö som är svår att ta sig till och från genomsyras romanen av en viss klaustrofobisk känsla. Det ryska samhället med ojämn maktfördelning, främlingsfientlighet och stora ekonomiska skillnader tecknas också skickligt.

Att det är en deckare/thriller som biblioteket kategoriserade den håller jag dock inte med om. Det är ett mångfacetterat litterärt verk som bara har bortförandet av flickorna som en sammanhållande tråd; det är faktiskt ingen i den ganska likgiltiga och korrumperade poliskåren som försöker lösa brottet…

Under tiden jag läste boken släppte New York Times sin lista över 2019 års bästa böcker och detta var en av de fem skönlitterära. Jag håller med om att det är en oerhört bra roman och hoppas verkligen att något svenskt förlag får upp ögonen och ger ut den!

Läs gärna mer om boken hos förlaget: https://www.penguinrandomhouse.com/books/563710/disappearing-earth-by-julia-phillips/

En sång för Hedda av Annika Estassy

Strax före jul händer livet slag i slag för Lina, hon blir uppsagd från sitt jobb och strax därefter får hon reda på att hennes pappa som hon alltid trott var död, i allra högsta grad är levande. Hennes mamma har ljugit i över 30 år. Den planerade tangoresan till Argentina ställs in och ursinnig tar hon istället bilen till Måneby,(fiktivt Estassy-land), tillsammans med sin tangolärare(?) både för att fira jul och ställa sin mor mot väggen.

I Måneby är mamma Hedda orolig av helt andra orsaker. Familjens Gästgiveri, hennes livsverk, har ekonomiska problem och så känner hon sig underlig till mods, stundtals är det som om hon har gröt i hjärnan. Hon bekymrar sig barnen, barnbarnen och sin väninna Agnes som sakta tynar bort i cancer. En dov känsla av oro maler i henne och vill inte gå över.

Har alltid gillat Annika Estassys böcker, hon har psykologisk blick, skriver rappt och humoristiskt och hennes språk är fint kryddat med metaforer och uttryck som inte längre är så vanliga. En sång för Hedda är inget undantag, karaktärerna är krångliga men älskansvärda, julstämningen är på topp, det snöar och mor/dotter uppgörelsen klassisk. Linas övriga familj är perfekta motpoler till henne och Hedda. Man mår bra under hela läsningen, även om det är svåra ämnen som skildras.

När jag belåtet slår ihop boken efter avslutad läsning kommer jag dock på mig själv med att längta efter mer mörker. Att få följa Lina och Hedda ner i avgrunden, att boken blev en feelbad istället för en feelgood. Annika Estassy har definitivt potential. Skulle vara kul om hon kunde göra som Selma Lagerlöf gjorde,(eller för all del paret Lars Kepler), omarbetade och skrev ännu en version av En sång för Hedda, en mer ångestladdad med ett mindre vackert och rörande slut. (Kanske inte realistiskt tänkt av mig eftersom en författare måste försörja sig, men jag tror det skulle kunna bli en riktigt bra roman.)

Men nog alternativa versioner, om ni letar efter en roman med julstämning och ett vältecknat persongalleri i ett vitt åldersspann är En sång för Hedda faktiskt det självklara valet.

Utgiven på Norstedts 2019 och är den andra fristående romanen i serien om Måneby.

Augustpriset 2019 – Vilka kommer att belönas?

Maggan: Då har vi läst böckerna i ”vår” kategori Fackbok. Vi kan väl som vanligt konstatera att samtliga böcker är väldigt bra?

Ann-Sofie: Ja! Vilken räcka supertitlar! De borde stå på julläsningslistan i år för alla.

Maggan: Jag kan ofta vara ganska velig när det gäller att utse favoriter, men i år har jag helt och fullt fastnat för Ålevangeliet av Patrik Svensson. Jag blev otroligt berörd av denna bok som inte liknar någonting annat jag läst på mycket länge. Fast jag kommer inte att gråta om någon av de andra vinner. Anna-Karin Palms Lagerlöf-biografi är helt fantastisk inte minst med anledning av drivet i texten. Som att läsa en roman.

Ann-Sofie: Jag tror också att Ålevangeliet ligger i tiden dessutom. Men den jag hoppas och tycker borde kamma hem priset är Strindbergs lilla röda av Alexandra Borg & Nina Ulmaja, där designhistoria och typografi berättas och beskrivs med utgångspunkt från Röda rummet. Det här är verkligen en one of a kind-bok. Trots att den kanske upplevas som nördig så är den så allmän. Superbra! Säger som du; jag gråter inte om någon annan vinner. Alla är ju bra!

Maggan: När det gäller skönlitteratur har jag bara läst en enda, Testamente av Nina Wähä och det är en mer än fantastisk roman. Jag blev speciellt imponerad av hur hon presenterar karaktärerna som är många och borde vara svåra att hålla reda på. Men icke, jag visste i princip boken igenom vem som var vem! Bara detta borde ju vara värt ett Augustpris!

Ann-Sofie: Håller med! Tror att den vinner. Jag är också väldigt förtjust i Osebol av Marit Kapla. Den är som ett körverk av röster från en liten ort och en landsbygd under avveckling. Fantastisk! På barn- och ungdomssidan har jag inte läst någon av de nominerade men det är nog en tidsfråga. Har du?

Maggan: Nej inte än. Jag tycker väldigt mycket om Jenny Jägerfelds böcker ser framemot att läsa hennes Mitt storslagna liv, ligger näst på tur i min läshög.
Det är hemskt roligt att vara Augustambassadör eller hur?

Ann-Sofie: Ja, jag tror inte jag skulle läsa de här böckerna så fokuserat som vi gör nu. Vissa kanske jag inte ens skulle ha läst. Det gäller framför allt fackboksklassen och rannsakar jag mig är det inte mycket läst av tidigare års nomineringar.

I kväll får vi se hur det går!