K av Katarina Frostenson och Klubben av Matilda Gustavsson

Ingressen i Dagens Nyheter kulturbilaga 2018-11-24 löd:

Arton kvinnor anklagar en central person i svenskt kulturliv för sexuella trakasserier och övergrepp. Mannen har nära band till Svenska Akademien, och flera av händelserna ska ha ägt rum i lägenheter som ägs av Akademien: en i Stockholm, en i Paris. Mannens beteende har varit känt bland många i kulturvärlden sedan 1980-talet.

Den ovan nämnda ”centrala personen” i svenskt kulturliv är den nu ökände Jean-Claude Arnault som drev kulturklubben Forum i Stockholm och efter DN:s artikel blev dömd för sexuella övergrepp. Journalisten Matilda Gustavsson erhöll Stora journalistpriset för sitt avslöjande och i november 2019 kom boken Klubben som journalistiskt och koncist presenterar framgrävt material. Det är förfärande läsning, hur i h-vete kunde detta fortgå under så många år?

Förutom övergreppen, (som naturligtvis är allvarligast), fanns ekonomiska oegentligheter av allehanda slag. Det är faktiskt helt omöjligt att hålla sig lugn under läsningen, att undvika att bli upprörd.
För att citera min mormor så ”trotsar historien all beskrivning”. Dock kvarstår en gåta efter avslutad läsning: Katarina Frostenson, Arnaults maka sedan 1989, akademiledamot och poet. Vem är kvinnan som så lojalt står vid sin makes sida?

Under hösten 2019 utkom Frostenson med boken K, en dagbok genomsyrad av litterära referenser från tiden för DN reportaget och sex månader framåt. Jag har aldrig läst Frostensons poesi men jag förstår att den måste vara enastående. Vilken skribent hon är, orden faller som pärlor och skär som skalpeller i sin exakta klarhet. Jag förstår plötsligt det jag läst i Klubben, att många fruktade Katarinas ursinne, om dessa skrivna ord skulle komma muntligt från en ursinnig Frostenson skulle de flesta tappa målföret.

Vem är hon då denna kvinna, som egentligen inte skriver så mycket om sin make, utan främst om sig själv. Under läsningen får jag en känsla av att Frostenson aldrig utvecklat några andra förmågor än de rent språkliga. Hon lever i sin egen värld av ord, med stelnad personlighet och oförmåga att förstå världen och se sig själv utifrån. Kan hon ha någon form av personlighetsstörning? Narcissism?

Men vad vet jag egentligen? Kan bara konstatera att epitetet ”ordens gudinna” som hon kallats stämmer, men att hon helt saknar förmåga till ödmjukhet och mångfacettering, något som gör det svårt att känna någon som helst sympati med henne. Jag tror faktiskt att det skulle varit bättre för hennes egen skull om hon aldrig publicerat K. Hennes inre tillkortakommanden är för alltid avslöjade för världen.

K utgiven på Polaris 2019 och Klubben utgiven på Albert Bonniers förlag 2019.

Dear Fahrenheit 451 – Love and heartbreak in the stacks av Annie Spence

A librarian`s loveletters and breakup notes to the books in her life”

Den amerikanska bibliotekarien Annie Spence skriver underbart humoristiskt och passionerat till böckerna i hennes liv. Har nog aldrig förut läst en så ljuvlig bok om kärlek till böcker och läsning förut. Hittade boken på Storytel och läslyssnade i ett sträck. Har dock att önskat mig boken i födelsedagspresent, vill äga den, dels för boktipsens skull men också för att läsa om när jag känner mig deppig. Vartenda ord i boken är omläsningsvärdigt 1000 gånger om, här nedan kommer några aptitretare: 

  • Naturligtvis tipsar Annie initierat om många användbara ursäkter för att kunna stanna hemma och läsa istället för att göra annat. Jo, en och annan ursäkt var ny även för mig som betraktar mig själv som virtuos på området.
  • Roald Dahls Mathilda, både Annie och jag älskar Mathilda.  Hon har dock funderingar över omslagen på de nya upplagorna. Måste kolla saken vid tillfälle.
  • Böcker om bibliotekarier är vanligare än man kanske tror, framförallt inom Romance-genren. Annie ger flera tips, men hennes favoritbibliotekarie är och förblir Henry i Tidsresenärens hustru av Audrey Niffennegger. Jo, men visst är det så, Henry är en fantastisk person i en lika fantastisk bok.
  • Alla som läst skäck-klassikern The yellow wallpaper av Charlotte Perkins Gilman förstår det hysteriskt roliga i följande: Annie och hennes man åker på romantisk weekend i lantlig ombonad miljö. Rummen är inredda i olika färger, Annie och make hamnar i det gula rummet. Det är inte längre lika mysigt när Annie i bokhyllan får syn på skräckklassikern The Yellow Wallpaper och börjar spana efter revor i tapeten.
  • De flesta boknördar har läst The Hobbit av Tolkien. Annie ger den klart godkänt men hade önskat att Bilbo, istället för att ge sig ut på vandring med en trollkarl och annan löst folk, hade stannat i Fylke och att Tolkien istället hade skildrat Hobbitarnas liv och leverne. Varför inte tycker jag, något för alla fanfiction-författare där ute!
  • Även för boknördar kan det vara oerhört påfrestande att uppleva fenomenet ”vill höra den en gång” vid högläsning för barn. Annie skriver ett ursäktande brev till den bok om grävskopor som hennes son kräver att får höra gång på gång. Hon förklarar för boken, vänligt men bestämt, varför hon kommer att gömma den på ett säkert ställe.

Läs mer om boken här.

Förväntan av Anna Hope

En välskriven brittisk relationsroman om kvinnlig vänskap. Lissa, Hannah och Cate träffas i skolan och på universitetet och under en period delar de lägenhet i ett av Londons hippare områden. De lever ansvarslöst och ungt med en förväntan på att livet ska ta sin början. Att deras förväntningar ska uppfyllas. Några år senare är desillusionen ett faktum, så mycket som aldrig blev som de tänkt.

Det handlar om skådespelarkarriären som aldrig kom igång och barn som bara blir till, och barn som inte alls blir till, trots trägna försök. Om nya vänskaper, avundsjuka och missmod. Om att aldrig glömma sin stora kärlek. Jag vill ta tag i dem alla tre och upprepa vad John Lennon lär ha sagt ”Life is what happens to you while you are busy making plans”. (Är inte så imponerad av den mannen annars, men just där slog han huvudet på spiken.)

Feelbad-entusiaster ska definitivt läsa Förväntan, en klarsynta och skoningslösa texten gjorde att jag vid flera tillfällen kände mig så missmodig att jag var tvungen att lägga ifrån mig boken en stund. Tycker mig känna igen en hel del både från mig själv och andra och jag kommer till slutsatsen att generation efter generation upprepar samma misstag. Anna Hope har också hon slagit huvudet på spiken med Förväntan. Gillar det avslutande kapitlet, är inte helt förutsägbart.

Utgiven på Sekwa 2019. Översatt av Helen Sonehag.

Skred av Marit Sahlström

En drabbande och insiktsfull roman om en kvinna på väg ner i djup depression. Berättas helt och hållet ur hennes perspektiv, hur hon förlorar glädjen och hamnar i ett gungfly av ångest och otillräcklighet. Ingenting syns på ytan, hon lever ett välordnat liv, är gift med en bra man och två barn i förskoleåldern. Hennes arbete är krävande, inte minst eftersom det är en projektanställning, men hon är bra på det hon gör.

Det hjälper dock inte, hon är som i ett Skred, på väg att tappa fotfästet totalt. Det känns i magen när jag läser, minns småbarnsårens otillräcklighet och den trötthet som var vardag då. Den stora fasan att inte vara en bra mor och hur beskäftigt nedlåtande andra mer lyckade personer kan uppfattas när man inte mår bra själv.

Jag väljer att inte skriva mer om innehållet då Skred är en komplex, känslig och intelligent roman med mängder av infallsvinklar; jag är övertygad om att det finns lika många tolkningar som det finns läsare. För er som söker böcker till bokcirklar är Skred ett hett tips, mörk och uppslukande efter avslutad läsning kan man prata i timmar. Rekommenderas också till feelbadfantaster och inte minst de som söker litteratur om psykisk ohälsa.

Utgiven på Ordfront 2019.