Stinas bästa vän: En hundägarens glädje, sorg och förundran av Göran Greider

Göran Greider hade aldrig sett sig själv som en hundmänniska. Men allt förändrades när hans fru och dotter skaffade Stina, en springerspaniel. Det är svårt att värja sig mot en hunds kärleksfulla tillit och Göran föll pladask. Stina blev hans hund, och när hon dog blev skrivandet av denna bok en sorts terapi i sorgen. 

I essäform reflekterar Greider över människans samspel med djur och natur genom historien. Det är intressant och tankeväckande, men allra starkast är boken när han skriver om Stina och om den tysta förståelsen dem emellan. Det är vackert, poetiskt och vemodigt. Alla vi som någon gång tagit farväl av ett älskat husdjur förstår precis. Greider förkastar idén om att man måste vara antingen hund eller kattmänniska. Man är djurmänniska, helt enkelt. Och jag som älskar både hund och katt håller med.

Att han är Augustnominerad känns välförtjänt. Personligen tror jag att Patrik Svenssons Den barmhärtige mördaren är ett snäpp bättre, men vem vet? Om Greider tar hem priset, kommer Stina att vifta på svansen där uppe i hundhimlen.

Utgiven på Ordfront, 2025.

Vitön av Bea Uusma

För tio år sedan var jag totalt uppslukad av Expeditionen – en kärlekshistoria. Boken blev MIN kärlekshistoria och jag refererade ofta till den. Att den var mer spännande än värsta thrillern. Att den hade det smartaste och mest pedagogiska upplägget jag sett. Att den var så snyggt formgivning Och så vidare. Och så vidare. Åren gick, jag såg boken i hyllan, mindes känslan då jag var så uppslukad. Saknade den. Undrade hur det gick med Uusmas forskning.

Och nu Vitön. Tio år senare levererar Bea Uusma en välförpackad, välskriven historia där gamla frågor får nya svar, och där nya frågor uppstår. Lika spännande, smart, pedagogisk, snygg formgiven och jag sitter med andan i halsen och bläddrar mig sakta framåt.

Det är verkligen en bedrift, tänker jag, att återigen skapa en sådan bladvändare om en expedition som från början inte ens intresserade mig. Att så inlevelsefullt beskriva sin forskning. Jag är med Uusma i varje skede! Mumlar saker som, ”men nu ska väl medicinrören visa något?” Näst intill benägen att klippa ut mina egna modeller för att totalt uppgå i hennes utläggningar om kropparnas placeringar i lägret på Vitön. (Jag gör inte om ni undrar, men snudd på).

Jag kan faktiskt inte påminna mig om att en facklitterär bok fått mig att känna så. Och när Uusma skriver:

svarar jag NEJ!

Jag önskar boken årets Augustpris.

Vitön. Bea Uusma. Utgiven 2025 på Norstedts. Formgiven av Lotta Kühlhorn.

Den barmhärtige mördaren av Patrik Svensson

En enastående bok, ingen roman utan baserad på en verklig händelse som ägde rum i västra Skåne under den stränga krigsvintern 1942. Vid den här tiden var statarsystemet fortfarande en realitet, även om det sjöng på sista versen. Stalldrängen Elof Nilsson orkar inte mer, djupt deprimerad av den hårda liv han och familjen lever fattar han ett förtvivlat beslut tillsammans men hustrun Matilda. De ska ta sina egna liv och även de barn som ännu inte är vuxna. Det slutar i en tragedi där Elof tar livet av fyra familjemedlemmar, men sedan inte klara av att  fullfölja beslutet att ta sig själv av daga.

Det här är nutida arbetarlitteratur när den är som bäst! Svensson lyckas på ett mästerligt sätt skildra statarnas livegna situation som idag nästan är bortglömd. Fackföreningsrörelsen hade tidigare lyckats förhandla fram bättre villkor för fabriksarbetare men statarsystemet rådde de inte på. Godsägarna var alltför beroende av sin billiga arbetskraft. Väcker tankar om dagens svenska samhälle och den nyfattigdom som är en realitet.

Svenssons språk är underbart, hans gestaltning och formuleringskonst är formidabelt och en ren njutning att läsa. Att boken är nominerad till Augustpriset i fackboksklassen är en självklarhet. Svensson belönades med priset 2019 för Ålevangeliet en bok som tydligt lever i mitt minne. Jag har inte läst övriga nominerade men jag hoppas att Den barmhärtige mördaren belönas, det är den utan tvekan det mest drabbande som jag läst i år.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2025.

Bokfrukost om Bron över Tangagata

På ena sidan Tangagata bor Halldór Sigurðssons som just blivit permitterad från räkfabriken. På andra sidan bor Gyđa som är föremål för hans kärlek. Mellan dem är det nu ett stort dike, uppgrävt för framtida vattenledningar. Och så bron, full av symbolik, däröver.

Bokfrukosten vimlar av vänliga ord om boken. Vi tycker om personerna, också den ytligt skildrade Gyða. Vänskape med gubbarna på Doddis verkstad består mest av att lyssna till det eviga tjabblet dem emellan. Men vi ser annan vänskap som är rättfram och omtänksam. Berättelsen är humoristisk men under det till synes vardagliga betraktelserna gömmer sig bråddjup och existentiella insikter. En kombination som är underbar.

Vi pratar om:
*En konst att skriva så inkännande och intressant om vardagens bestyr. Jag tänkte på Knausgård i början.
*Miljön i småstaden kändes bekant.
*Det isländskt karga och isolerade är tydligt
*Fiskandet var förstås centralt.
*Roligt med ingresser. Annorlunda.
*Epilogen, vilket berättartekniskt drag!

Vi ser fram emot att läsa mer av författaren! Bron över Tangagata. Eiríkur Örn Norddahl. Utgiven på svenska 2021 hos Rámus förlag i översättning av John Swedenmark