Bokfrukost om Jag är Gud av Malin Karim

En dråplig och skruvad roman, handlar om Hermine, yrkeskvinna, hustru och tonårsmamma boende i Stockholms innerstad. Hon är en slutkörd kvinna och det ”brister för henne” när chefen för kvinnomagasinet hon jobbar på bestämmer att man ska ha göra ett hyllningsnummer till mannen. Kollegerna, alla kvinnor, tycker det är en jättebra ide för chefen som råkar vara en man inte är någon man säger emot. 

Förutom idioten till chef har Hermine en självupptagen make som gör som han vill och struntar i allt ansvar, det är Hemine sköter markservicen och tonåringarna.  De två sistnämnda är ett kapitel för sig, förskräckliga är bara förnamnet! Så Hermine får nog, hon bestämmer sig för att avsluta sitt liv, men först ska hon bryta mot varenda regel som hon så slaviskt följer. Hon tar in på hotell och börjar ursinnigt beta av de 7 dödssynderna under den vecka som ska bli hennes sista på jorden.

Några röster från morgonens diskussion:

Bra grepp att skriva om de 7 dödssynderna  ett kulturarv från ett kyrkmöte på 300-400-talet.

Fruktansvärt överdrivet men annars hade det inte fungerat.

Vad vill Malin Karim med boken? 

Bra för folk i ekorrhjulet att läsa.

Har svårt när någon ballar ur så pass.

Slutet gillade jag inte.

Är hon utbränd tror ni?

Hennes personlighet är att vara till lags.

Hon tycks vara så ensam, ingen väninna, ingen egen släkt.

Tacksam att mina barn aldrig varit som hennes.

Barnen tog efter pappan!

Kul avslutning på överraskningsfesten.

Barnen är speglar av sin självupptagne far.

Det blir bara galnare och galnare.

Välskriven roman.

Utgiven på Bazar förlag 2022.

Bokfrukost om Man kommer aldrig ifrån Paris

Vårens tema är ljus och Paris är ju ljusets stad, n’est pas? Hit har konstnärer och författare vallfärdat genom åren. Vi möter dem alla, nära nog, i Enrique Vila-Matas bok Man kommer aldrig ifrån Paris, ett citat hämtat från Hemingway . Som ung på 70-talet hyrde Vila-Matas en vindskupa i Paris, av Margurite Duras, där han svart och svår skulle skriva sin första roman. Livet gick ut på att röra sig i rätt kretsar och visa upp sig för rätt personer och pengar, det fanns det aldrig. Många år senare återvänder den nu etablerade författaren till Paris för att återse sin ungdoms kvarter. Och inte minst få stoff till ett föredrag om ironi som ska hållas.

Frukostbokklubben är kluven, några är mer ljumma, andra lite mer entusiastiska. Här är några röster från morgonen:
* Jag påminns om Anais Nins dagböcker. Hon skriver mycket om Paris.
* Många gator, många människor att kolla upp.
* Självupptagen och vilsen som ung, Självupptagen och gubbig som äldre.
* Det är härligt att gå i fotspåren av en författare man tycker om.
* Otroligt rolig många gånger.
* Intressant blandning av fakta och fiktion.
* Man får säga att han har en konstig relation till sin mor. Och en unken kvinnosyn som ung.
* Är boken ironisk eller inte? Går det oss förbi?
* Vi får jaga upp fler böcker av författaren faktiskt.

Bokfrukost om Haren och jag av Chloe Dalton

Under pandemin hittar Chloe Dalton en liten harpalt utanför sitt hus på engelska landsbygden. Hon räddar livet på haren,  tar hand om den och de utvecklar en vänskap. Daltons förändras som människa, hon börjar betrakta djur och natur på ett nytt sätt genom den lilla haren. Hon döper den aldrig och hon ger den inga mänskliga egenskaper. Hon anpassar sig efter haren, försöker aldrig tämja den. Det finns en eftertänksamhet i det vackra språket och man blir lugn av att läsa.  
En annorlunda och intressant läsning enades vi om. Lärorik och intressant om samspel mellan människor, djur och natur i våra dagar.

Några röster från morgonen:

Trodde aldrig jag skulle bli så förtjust i harar
Jag vill också ha en hare
Språket är vackert, hon kan verkligen skriva
Det är tillåtet med jakt på harar året om i Storbritannien, som tur är, inte i Sverige, här får man bara jaga på vintern
Avslappad läsning
Heter det harpalt eller harunge
Läsning som passade mig fint, älskar naturupplevelser och boken var en sådan
Fascinerande att med harars graviditeter, att de kan bära på två olika kullar samtidigt.
Sorgligt hur hararnas gömställen är hotade pga jordbruksmaskiner.

Utgiven på Polaris 2025, översättning av Amanda Svensson.  

Bokfrukost om Ett så starkt ljus av Lyra Ekström Lindbäck

2008 Lilla augustpriset. Debutroman två år senare. Och 2014, när författaren fyllt 24, kom den här romanen Ett så starkt ljus med ett språk så snyggt att man bitvis baxnar!

I fem delar letar Sara efter vem hon är, efter kärlek, efter ord. Hon träffar skådespelaren Joanna som inte alls vill ha Saras kärlek, bara hennes beundran och uppmärksam. C, som är ”dark and twisty”. Veronika, vars kärlek Saga struntar i egentligen. Under barstolen ligger den tunna tygkassen med dagboken, alltid med, huvudet fullt av det som ska formuleras. I den sista delen, i samtal med Emil, beskrivs också skrivandet av den roman vi nu ska diskutera. Frukostbokklubbarnas meningar är delade:

* Mer känsla än innehåll.
* Jo man känner igen sig i den unga kvinnan.
* Vad är det hon ser hos C egentligen? Hans ointresse?
* Jag är team Sara. Känner starkt med och för henne.
* Språket är så vackert. Välformulerat.
* Men är det något mer än det? Än språket?
* Ärligt, jag hoppade över en hel del.
* Ambitiös roman, och rätt pretentiös, va?
* Hon stannar verkligen i tanken med texterna, i situationerna. Hastar inte förbi eller slarvar över. Det gör att man känner starkt.
* Läs hennes senaste romaner, Morla och Genom delning. Så läsvärda!