Flickebarn nr 291 av Ninni Schulman

I augusti 1972 kommer Ninni Schulman till världen. Det konstateras att hon har en svår ryggskada och det nyfödda flickebarnet skickas vidare till ett annat sjukhus. Modern får inte följa med utan först tre veckor senare får mor och dotter börja knyta an. En barndom med långa sjukhusvistelser och upprepade smärtsamma operationer tar sin början. Operationerna lyckas bra men den oundvikliga smärtan och hjälplösheten inför ingreppen kommer att prägla den vuxna kvinnan.

I total avsaknad av sentimentalitet delar Ninni Schulman med sig av erfarenheten att vara fysiskt annorlunda. Texten är rak och skenbart enkel på ett sätt som bara en skicklig författare kan åstadkomma. Jag blir intill märgen gripen och helt uppslukad av flickan Ninni och hennes uppväxt, blir i slutet av boken helt till mig av lycka över de två Vasalopp som den över 40-åriga kvinnan klarar av.

Flickebarn nr 291 är både djupt gripande och djupt allmänmänsklig. Jag har förstått att det har varit en svår bok att skriva och jag är tacksam över att jag har fått ta del av Ninni Schulmans erfarenheter. Både mörka och ljusa har de öppnat för något jag, som är långt över 50, inte har någon erfarenhet av. Det finns många livsberättelser i bokutbudet men, ärligt talat, ganska få ger några bestående insikter. Här är det självlysande undantaget.

Utgiven på Bazar Förlag 2020.

Frukostintervjun: Sofia Ymén

I helgen gick en feelgoodmässa av stapeln där Sofia Ymén, chefen för feelgoodfredag på facebook, skapat en plats för feelgood-läsare att möta såväl varandra som att samtala med författare. Sofia är själv författare av en räcka feelgood-romaner.

Godmorgon Sofia! Vad äter du till frukost? 
Godmorgon! Efter att ha skjutsat barnen till skolan landar jag oftast med en kopp te och en macka framför datorn. Men på helgerna vill jag gärna lyxa till det med en riktig långfrukost ”extra allt” med nybakade scones, puffiga plättar och äggröra.

Vad läser du helst till frukost? 
Ofta är det första jag läser på morgonen mailen men när jag är ledig tar jag gärna med mig en bok till frukostbordet.

En bra morgonroman, vad kan det vara? 
Inga mord till frukost, eller något alltför tungläst. Men gärna en feelgood- eller romanceroman.

Håller med, inga mord till frukost! Så vad läser du just nu? 
Mitt hemliga liv av Jenny Fagerlund.

Vad använder du som bokmärke? 
Ett jättefint bokmärke som min äldste son gjort till mig i slöjden.

Vilket är det bästa stället att läsa? 
I soffhörnet med en filt och en kopp te eller varm choklad. 

Skriver du på något nytt just nu? 
Jag skriver på andra delen i Kungsbackakvartetten som är en serie feelgoodromaner som utspelar sig på en hästgård på västkusten. Vi får följa fyra väninnor, barndomens hästtjejer, vars vägar kommer att korsas på nytt i vuxen ålder. Men är det verkligen så enkelt att hitta tillbaka till det man en gång haft med tanke på de erfarenheter man samlat på sig och det liv man själv byggt upp? 

Låter spännande! En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan? 
Pocket för sig och inbundet för sig, i övrigt står de i en enda färgglad röra.

Tjusigt! Tack för intervjun och ha en fortsatt bra dag.

Övergivenheten

Jag får svårt att bestämma mig: läsa eller lyssna. Jag vill läsa för att se varje välformulerad mening framför ögonen och njuta. Jag vill lyssna för att att Elisabeth Åsbrinks läsning av den egna texten gör den ännu större. Så jag tar den till mig två gånger.

Det är Övergivenheten. En familjehistoria om mamma och pappa och familjen som gick i kras. Men också om släktets historia och hur allt bara raderades, utrotades ur Europas historia. Om och om igen.

Det var på en solvarm brygga i Lofoten jag först läste en bok av Åsbrink, Och i Wienarwald står träden kvar där i trettiotalets Wien då två föräldrar bestämmer att sonen, den älskade trettonårige Otto, måste lämna Österrike. Det blir till sist det lugna, trygga, säkra Sverige och bara för en kortare tid. Så klart! Men halvåret blir ett år, ett år blir två, tre blir fyra. Alla brev hans föräldrar skriver till honom, de är genom dem vi lär känna Otto. I den ensidiga kommunikationen. För hans brev är borta. Här fyller Åsbrink igen många av de hål som finns i brevväxlingen. Hur den svenska flyktingpolitiken såg ut. Hur klimatet var. Om de som klarade sig. Och de som inte gjorde det. Jag minns att jag slog igen boken och la mig på bryggan för att hämta mig. Måsarna skrek oavbrutet och cirklade beskyddande över sina häckande honor. Sen reste jag mig och hämtade min cykel och trampade fort iväg. Glad över livet.

I 1947 är utgångspunkten just det årtalet och Åsbrink berättar och förklarar hur vi genom att betrakta det som hände då kan förstå det som händer nu. Orden som formade Sverige består av sextio historiska nedslag, sextio texter om utvalda ord och uttryck som på olika sätt ger bilder av vad svenska värderingar och svenskhet kan vara. Det är en subjektivt urval och hon skriver: ”Jag ser dem som pixlar i svensk självbild”.

Som alltid blir man hänförd, lärd och förkrossad av att läsa Åsbrinks böcker. Än mera nu. Övergivenheten är skoningslös.

Övergivenheten. Elisabeth Åsbrink, Utgiven av bokförlaget Polaris 2020.

Tyska huset av Annette Hess

En stillsamt oförutsägbar roman som utspelar sig i Frankfurt 1962. Den unga översättaren Eva får arbete som tolk vid Auschwitz-rättegångarna, ett arbete som kommer att ställa hela hennes tillvaro på spets. Hon har vuxit upp i en kärleksfull krögarfamilj och har nyligen förlovat sig med den något äldre Jürgen. Eva är för ung för att minnas livet under andra världskriget men de fasansfulla vittnesmål som framkommer under rättegången gör henne plågsamt medveten om att det finns mycket hon inte vet. Det oroar henne att såväl Jürgen som hennes egna föräldrar är ovilliga att tala om kriget och istället häftigt uppmanar henne av avsluta sin anställning.

Vid domstolen kommer Eva i kontakt med David Miller en ung kanadensare av judisk härkomst vars arbete under rättegången är djupt personligt. Eva känner att han föraktar henne och hennes naivitet men förstår så småningom varför. Kanske han och Eva har mer gemensamt än vad som först kunde antas.

Eva är en sympatisk karaktär. Hennes mod och klarsynthet allteftersom hon kommer till insikt och växer som människa är så fint skildrat. Vänlig och medkännande väjer hon inte för mörkret och vid bokens slut är hon en annan kvinna, ung fortfarande men mogen och självständig. Jag saknade henne när romanen var utläst.

Tyckte överhuvudtaget mycket om människoskildringarna, de är insiktsfulla och omtänksamma. Vardagslivet i Evas hem och även i Jürgens, känns både nära och genuint.  Ingenting är svart eller vitt i Tyska huset bara en oändlig massa nyanser däremellan. En av mina absoluta favoritböcker från i år.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2020. Översättning av Aimée Delblanc