Publicerat

De kapabla av Klas Ekman

Anna och Johan, båda gifta på varsitt håll åker på romantisk weekendresa till ett noggrant utvalt och diskret resmål. Ingenting blir dock som tänkt utan resan slutar med förskräckelse. När paret väl är åter hos sina respektive är deras trygga liv ett minne blott. De befinner sig i en ond dröm med en aldrig avtagande händelsespiral. Det visar sig dock, att de båda är kapabla att ta itu med både det ena eller andra, inte minst då misstänksamma grannar och polis lägger näsan i blöt. Själv kommer jag som en konsekvens av romanen att alltid betrakta adjektivet kapabel som en suspekt egenskap.

Klas Ekman bjuder på en skruvad spänningsroman, en driven och otäck feelbad i stil med tv-serien Fargo. (Är övertygad om att producenterna för denna tv serie skulle slå till direkt om de fick läsa). Jag ville sträckläsa, men var tvungen att ta paus då och då, behövde hämta mig från det konstanta gastkramande mörker som romanen försatte mig i. Trots det tillspetsade händelseförloppet tvivlade jag aldrig på handlingen utan fann den rentav diskbänksrealistisk, kanske för att romanen utspelas i genuina svenska miljöer. Hade aldrig kunnat föreställa mig slutet, som var rentav lysande.

Passar utmärkt som bokcirkelbok och som julklapp till både spänningsfantasten och romanläsaren. Ni får inte veta mer än så här. Att spoila De kapabla genom att avslöja något om handlingen vore ett helgerån.

Utgiven på Bookmark Förlag 2020. 

Publicerat

Från A till Ö: E som i En berättelse om kärlek och titel

Det där med Bästa Bok är svårt. När jag får frågan om det bästa jag har läst brukar jag närmast rutinmässigt svara Den sista samurajen av Helen DeWitt, jag brukar också lägga till Medan jag låg och dog (Faulkner), Livet–en bruksanvisning (Perec) och Fröken Smillas känsla för snö (Hoeg). Men jag kan addera en räcka böcker till om jag verkligen tänkte till såklart, sådana där läsningar som man minns och återkommer till i tankarna många år efter.

Men så är det andra böcker som var så betydelsefulla just där och då, men ändå hamnar långt bak i minnet. Som En berättelse om kärlek och mörker som jag läste för femton år sedan. Tack då till mig själv som skrivit anteckningar och kan påminna mig själv och kanske dig om en bra bok. Jag skriver:

”Jag är i Jerusalem och klockan har just slagit halv ett.

I en hård soffa sitter jag, i arbetsrummet hos en äldre man. Låt oss kalla honom Amos. Sedan flera timmar tillbaka har han visat mig sin familjs fotoalbum. Sin familjs alla fotoalbum. Han är en god berättare som med välvalda ord och vackra formuleringar berättar om dem alla. Om Onkel Joseph som skrev på sitt stora verk över Jesus från Nasaret. Om mormor och morfar, om moster Sonia som studerade på universitetet i Prag innan hon lämnade för att bege sig till Palestina, till Landet. Om farmor från Ryssland som med nit inledde varje dag med att desinficera det nya hemmet. ”Levanten är full av baciller”. Om farfar som när farmor dör får ett slags pånyttfödelse med romanser med många kära kvinnor. Det är i farfars soffa vi sitter förresten. Den kom med från Odessa som de lämnade när farfar längtade till Landet.

Han berättar med en sådan värme, Amos, när han bläddrar fram och tillbaka i albumen. Ibland pekar jag på någon svart-vit figur:

– Vem är det där?

– Ja men, det är ju moster Sonia ser du väl.

Trots att farfars soffa är så hård, nickar jag faktiskt till då och då. Det är många människor som är värda sin berättelse. Amos historier vävs in i varandra. Tid och rum skiftar. I allt detta får jag en insikt i hur det var att leva i det där landet som figurerar varje dag i nyhetsreportagen. Hur det är att leva där nu. För det vet min goda berättare. Slutligen rör vi oss mot det öppna sår som heter ”moderns självmord” och Amos berättar stilla om hennes sista timmar i livet.

En fantastisk berättelse om kärlek och mörker har jag fått ta del av och solen hinner gå ner innan Amos slår igen det sista albumet.”

En berättelse om kärlek och mörker. Amos Oz. Utgiven av Wahlström och Widstrand 2005, och finns på pocket.

Publicerat

Frukostintervjun – Marie Lundström

Vi har lyssnat till hennes eminenta program Lundströms bokradio och läst hennes ordsprudlande tragikomiska debutroman Sanningens kalas . Vi är så stolta över att hon gav oss en frukostintervju!

God morgon! Vad äter du till frukost? 
Bokstäver. Jag skriver först. Sedan blir det råggröt med honung, kanel och sojamjölk.

Här har gröten fått blåbär på sig, dagen till ära. 

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten? 
Jag läser och bläddrar i allt som ligger på köksbordet. Svenska Dagbladet som papperstidning, DN i mobilen, andra magasin som blivit liggande. Älskar slumpläsning, att fastna i något oförutsett.

En bra morgonroman, vad kan det vara? 
Bara jag får skriva först, går allt för sig. Att läsa är mitt bröd, mitt vatten, min brunch.

 Vad läser du just nu? 
Jag läser om Händelser vid vatten av Kerstin Ekman. Vi ska roligt nog spela in en bokcirkel om den i Lundströms Bokradio, ihop med Marie Göranzon och Olof Wretling. 

Längtar efter att få lyssna! Vad använder du som bokmärke?
Jag läser oftast med min enkla svarta favoritpenna i handen och fäster den helt enkelt på sidan jag pausar på.

Vilket är det bästa stället att läsa?
Hemma med himlen utanför.

Skriver du något just nu?
Ja. Ja. Ja!

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
I användarvänlig bokstavsordning med prosan för sig, lyriken för sig och faktaböckerna i en egen blå hylla, där också kokböckerna skönt nog har hittat hem.

Tack för intervjun Marie, ser framemot att läsa mer av dig.

 

Publicerat

Ett samtal om Domslut av Ulrika Mossberg

Nu tänker vi prata om romanen Domslut. Den handlar om Lea, domare på Tingsrätten. Dagen innan en rättegång – en man stalkar en kvinna, sin fostersyster – hamnar Lea bredvid mannen vid bardisken. Hon känner igen honom omedelbart och borde lämna restaurangen på en gång. Men hon gör inte det. Berättelsen skildras ur Leas, Jakobs och Rakels perspektiv.

Ann-Sofie: Lika avskalad och kylig som man kan uppfatta Lea känner jag inför den här romanen. Den är absolut inte dålig, det är inte det, men det är som om Leas liv pågår medan hon vänder ryggen mot mig. Jag engagerar mig inte alls. Däremot tycker jag Jakobs delar blir mer intressanta, kött och blod låter kanske kliché men jag bryr mig här.

Maggan: Håller INTE alls med dig, romanen drabbar mig djupt, både Lea och Jakob kryper innanför huden på mig. Jag älskar det avskalade språket och att läsa om en yngre kvinna, som trots att hon inte är något socialt geni, är en yrkeskvinna och inte något offer som missbrukar män eller sociala medier. Jakobs bristande förmåga att kommunicera är också väldigt speciellt skildrat. Men jag gillade verkligen Lea, tyckte jag fick följa med henne in i en livskris som definitivt kommer att vara livsavgörande.

Ann-Sofie: Vad bra att du tycker så! Då pratar vi vidare om Lea. Hon uttrycker någonstans att hon sällan gråter, inte är en sådan som rusar gråtande ut ur ett rum. Hennes känsloliv är närmast kliniskt. Jag påminns om kvinnan i Agnes Lidbecks Finna sig.

Maggan: Jo, det stämmer, går att jämföra med Lidbecks kvinna. Fast Leas känsloliv är på väg att förändras eller utvecklas kanske man ska säga. Lea har ju redan som ung förmåga att se situationer utifrån, som t ex när hon som 20-årig juridikstuderande blir bjuden på konferens med en av de stora advokatbyråerna i Stockholm. Hon är analytisk nog att tolka det sociala spelet, trots att hon är en nolla på att samspela socialt.

Ann-Sofie: Jo, jag håller med om att hon utvecklas. Just detta att hon kan ställa sig utanför och betrakta gör att jag ställer mig bredvid och betraktar med henne, men strax bakom. Jag dras inte in. Utan att avslöja slutet måste vi väl ändå prata om slutet.

Maggan: Gillade verkligen slutet, tyckte det var jättesnyggt, fast jag kan tänka mig att inte alla håller med mig. Åhh, skulle vilja utveckla en sak här men det går ju inte!
Tror att Domslut är en bok som passar utmärkt för bokcirklar, finns mängder av olika infallsvinklar att utforska.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2020.