Kan det vara den bästa boken jag läste 2025? I alla fall högt upp på topplistan. Minne och begär. Det hela utspelar sig under ett dygn, en fredag ,och börjar när Maggie ligger i sängen och undrar om det är meningsfullt att kliva upp. Hennes man är i ateljén och målar.
Snart framgår att det är pandemi av något slag, det pratas om en andra våg. Jag tror länge att vi är i den covid-tid som nyss var men förstår sen att det här är längre fram i tiden. Den ena av sönerna har ”flyttat hemifrån” och bor under oklara omständigheter i ett rivningshus någonstans. Det har gått tre månader sedan han hörde av sig och kanske är det just den här fredagen han kommer att komma hem till familjemiddagen. De är här tillfälligt, säger de. De flyttar tillbaka när allt lugnat ner sig.
Maggie har en oskriven bok som hon stundtals tänker på och hennes man längtar till den tiden då de båda var kreativa om än på olika sätt. Det är en klaustrofobisk känsla när de två, och den andra sonen, går runt i lägenheten. Trampar varandra på tårna. Men också ute på stan är det reglerat och isolerat. Med hjälp av en app, som alla förväntas ha, framgår vilka områden man kan vistas i och vilka som är röda zoner, förbjudna och farliga områden.
Den här klaustrofobiska, dystopiska stämningen blir en fond som Maggie och familjen lever sina liv inför. Otroligt intressant och inlevelsefullt skildrat. Språket gör sitt förstås. Vackert och pricksäkert, där både tankar och dialog får ta plats. Det är det vanliga livet placerat i ett land som närmast rasat samman. Inte utan att man får känslan av ett förebud.
Tidigare bloggat om Gabriella Ahlström
