Kategori: Gästbloggare och vikarier

Publicerat

Holmes är het!

Gästinlägg av Mattias Boström.

En gång i tiden var jag sexton och nörd. Ingen kallade mig visserligen för det, för på åttiotalet hette det fortfarande plugghäst eller tönt. Och nörd var definitivt inte en beteckning för någon med ett smalt intresse. Det kom långt senare.

Att jag det året – 1987 var det – utvecklade en säregen förkärlek för Sherlock Holmes låg bara i sakens natur. Ingen förvånades att jag avvek från normen. Hade jag inte fastnat för Holmes hade jag väl programmerat Pascal eller börjat spela rollspel. Men jag har alltid haft en dragning åt det som är snäppet smalare än sådant smalt som är något bredare.

Att det gick en ny tv-serie om Sherlock Holmes, med Jeremy Brett i huvudrollen, hjälpte förstås till att putta mig över kanten, med fritt fall in i sherlockianernas rike. För det som verkligen utövade dragningskraft på mig var när jag upptäckte att det fanns en hel värld där ute som hanterade Sherlock Holmes som en levande person. Enligt sherlockianerna – ett släkte harmlösa galningar vars existens finns dokumenterad tillbaka till 1930-talet – var berättelserna om Holmes och Watson sanna redogörelser med Watson som författare, och den egentlige upphovsmannen Conan Doyle var här endast sedd som en litterär agent med föga inflytande på texten. Allting var förstås en lättsam akademisk lek, lika mycket på skoj som på allvar. Och ett av huvudsyftena var att försöka förklara alla de logiska luckor som fanns i berättelserna, till följd av mängder av inkonsekvenser och faktafel.
Det var så knasigt så jag kunde inte annat än bli sherlockian själv. Och att utveckla ett sådant ohälsosamt intresse för Sherlock Holmes var väldigt nördigt. Även om ingen använde just det ordet. Då.

Många älskade tv-serien med Jeremy Brett. Det är dock stor skillnad på att gilla något och att gå till sådana excesser att man ägnar hela sin fritid åt detta nyvunna intresse. Och att man ständigt försöker få in Sherlock Holmes i olika sammanhang och samtal. Jag pratade sönder mina vänner om Sherlock Holmes. Jag ville ju så gärna. Och jag förstod inte bättre. Nördigheten hade för mig fått nästintill religiösa förtecken och jag ville omvända envar som vistades i min närhet. Jag var en missionär i Sherlock Holmes namn.

Bästa tillfället var på skolbussen. Tjugoåtta minuters färd till Ystad klockan halv åtta på morgonen utan att min sätesgranne kunde komma undan. Resultatet var erbarmligt magert.

Det har gått tjugosex år sedan dess. I helgen som gick var jag på Sigtuna Litteraturfestival, inbjuden att hålla två föredrag om det som fortfarande är mitt största intresse. Jag är måhända inte lika fanatisk längre, men jag är definitivt en Sherlock Holmes-nörd. Och nu kallas jag verkligen för det. För ordet nörd har ändrat betydelse.

Det som en gång i tiden var en negativ beskyllning har idag fått en långt positivare klang och används snarare om just någon med ett smalt specialintresse. Jag bär min nördstämpel med stolthet.

Nördiga intressen är fortfarande nördiga, men de har i omvärldens ögon fått en viss charm. Det är nästan eftersträvansvärt att odla ett nördigt intresse. Och med hjälp av nätet är det heller ingen svårighet. Att hitta vänner med samma faiblesse är bara några sökklick bort.

Jag var som sagt i Sigtuna i helgen. Och något har hänt. Människor vill numera höra mig berätta om Sherlock Holmes. Jag säger ungefär samma saker som jag sa för ett kvarts sekel sedan, även om jag kanske lagt till en viss självironisk distans som jag saknade i min ungdom, och min kunskap nu är ännu djupare. Kanske är även min presentationsteknik något mer finslipad än jag hade som överentusiastisk tonåring. Men något har uppenbarligen hänt. Sherlock Holmes är het. Jag trodde inte att jag någonsin skulle få uppleva detta. Mitt smala intresse är fortfarande smalt så det förslår, men många fler lockas av det smala. Det smala är nästan brett.

Det beror till stor del på tv-serien från BBC med Benedict Cumberbatch i huvudrollen. Med den tv-serien har Sherlock Holmes åter blivit lika modern som han en gång var på 1890-talet när berättelserna om honom publicerades för första gången och då var modernare än allt annat på den fronten.

Det intressanta är dock att det nya, stora intresset bland många inte stannar vid Holmes i modern tappning. Lika mycket finns det en fascination att höra mer om denna detektivs ursprung och mångåriga historia.

Min mission har förändrats. En gång i tiden var det den knasiga sidan som lockade mig allra mest, leken där man hanterar Holmes som en verklig person. Jag ville att andra också skulle leka den leken. Idag är han så oerhört verklig för så många att jag vill visa hur han faktiskt kunde bli det. Det är fascinerande att en mer än 125 år gammal litterär skapelse idag kan vara populärare än någonsin. Och det gläder mig något makalöst att så många är villiga att höra mig berätta den historien. Speciellt nu när jag så sällan har skolbussen till hjälp.

Mattias Boström är författare till ”Från Holmes till Sherlock”, en populärhistorisk berättelse som är så bred att den nog till och med kan läsas av hans gamla skolbusskamrater med stor behållning. Boken kommer ut på Piratförlaget den 21 augusti 2013. 

På bilden ses en 17-årig Mattias på årsmöte med svenska sherlockianer.

Det här är första blogginlägget på Mattias bloggturné om Sherlock Holmes. Följ hela turnén via www.mattiasbostrom.se/bloggturne

Publicerat

Döden tänkte jag mig så – poetisk, sorglig och läsvärd

Gästbloggare: Ros-Mari Edström

Jag känner ganska tidigt i läsningen att jag vill veta mer. Om det som inte står i texten. Om förhistorien. Hur det kommer sig att Helena Mobacke, 44 år, inte har jobbat på ett helt år. Jo, jag kan ju redan på bokens baksida läsa att hon har varit sjukskriven från jobbet som kriminalkommissarie för att komma över sorgen efter sonens död.  Men vad var det som egentligen hände sonen? Att det var outhärdligt, det förstår man, och att det har att göra med hennes jobb. Men jag vill veta mer.

Johanna Mo, som tidigare gett ut två romaner, debuterar som deckarförfattare med Döden tänkte jag mig så. Forum förlag. En poetisk titel, ett citat från den fine poeten Bo Setterlind, som gick bort för drygt 20 år sedan.  En polisroman, men utan den traditionelle trötte mannen som ledare. I stället handlar det om polisarbete under ledning av en kvinna som inte avslutat sitt eget sorgearbete. Från måndag till lördag, en augustivecka i ett varmt Stockholm. Om ett antal människor som möter döden plötsligt, blir knuffade framför tunnelbanetåg. Och om dem som ska reda upp det hela.

Helena är antihjältinnan som ska komma tillbaka till jobbet. Hon har ett förflutet med stark yrkesidentitet, hon var helt enkelt en av påläggskalvarna inom Stockholms polisväsen, innan det hemska skedde. Men en framtid i strålkastarljuset tycks avlägsen efter det som hände.  Författaren beskriver hennes kamp för att återigen bli en yrkesmänniska, trots att minnet av sonen Anton hela tiden vibrerar i hennes inre. Hur hon undviker människor.  Men nu när hon återinträtt i tjänst på en ny arbetsplats ska hon plötsligt leda ett helt arbetslag för att lösa gåtan kring tunnelbanemorden. Bli polis på marknivå igen. En av de stora behållningarna i boken är beskrivningen av hur svårt det kan vara att återvända till arbetet efter en livsavgörande händelse, att möta omgivningens stumhet, att än en gång låta sig bli uppslukad av jobbet.

Boken beskriver sex dagar i detta spaningsarbete, hur Helena successivt tar sig in i arbetsgruppen –hon är ny på just den här stationen och det är hon som är chef. Hur samarbetet med gruppen gestaltar sig. Genom hela texten förekommer en alternativ berättare, gärningsmannen, vars vardag starkt kontrasterar mot arbetsgruppens rutinarbete, som så småningom leder framåt.

Vad är det som krävs av en bra spänningsroman? Att läsaren fångas direkt. Det stämde för mig. Boken är spännande och intrigen håller. Korta stycken, boken fungerar även som pendlingsläsning, något som inte alla böcker klarar! Att språket dessutom är vackert gör njutningen ännu större.  Upplösningen då? Ja, vad ska man säga? Romaner om brott är inga lyckosagor. Som arbetsplatsskildringar kan man däremot få ut en hel del av dem. Det jag brukar gilla bäst i deckare är att följa livet i arbetsgruppen, hur samarbetet eller bristen på samarbete flyter på, hur de olika karaktärerna löser sina yrkes- och familjeproblem. Även här tycks jag kunna bli bönhörd, baksidestexten skvallrar om att Döden tänkte jag mig så är första delen i en ny kriminalserie. Dessutom kan noteras att Johanna Mos andra roman Precis så illa är det är tillfälligt slut i näthandeln! En ny bekantskap, en författare jag blivit nyfiken på.

Publicerat

Stål – På helvetets bakgård

Gästbloggare idag är Katarina Bolling som läser otaliga böcker och som ofta tycker att boken blir bättre om man läser slutet först.

Jag har länge lockats av det snygga stilrena omslaget till Silvia Avallones debutroman Stål där två unga flickkroppar halvligger på grova stålbalkar. Är den så bra som alla säger? Ja, det är den!

Man kastas rakt in i hettan som står lodrät och brännande vit över Via Staligrados nedslitna betonghöghus i stålverksstaden Piombino, där 13-åriga Francescas brutala far i inledningsscenen står på balkongen med kikaren riktad mot den lika nerslitna stranden och tittar på sin dotters knoppande kropp och kokar av ilska över hennes ”horaktiga beteende”. Där leker hon i vattnet med sin bästa vän Anna och båda flickorna är påtagligt medvetna om att den manliga blicken är åtråvärd för kvinnor och att ungdomlig skönhet är ett kapital:

Anna och Francesca fyrade av leenden åt alla håll. Nino, som lät dem rida på hans axlar, kände deras varma kön i nacken. Massimo kittlade och bet dem innan han slängde dem i vattnet. Så att alla kunde se det. Och de lät förste bäste göra vad han ville med dem, utan att tveka, helt omedvetna. Så där bara, med världen inom räckhåll, rakt upp i ansiktet på den som tittade på. (- – -) Det låg en utmaning i sättet som Anna och Francesca sprang på, med bikiniöverdelarna halvt lossade, medan de stötte till armar, leenden och tennisbollar.  Och den som tittade på blev avundsjuk på de där brösten, den där häcken, det där skamlösa leendet som sa: jag finns.

Men den manliga blicken kan också vändas från en. På strandens ”Glitterscen” åldras man snabbt och förlorar i värde. Under parasollerna sitter de 18-åriga mammorna; överblommade och förbrukade och där sitter de gravida 16-åringarna som fick allas blickar för bara två somrar sedan då de fick uppvisningsspringa i bikini. Men även om Anna och Francesca njuter av uppmärksamheten, har de mest bara ögon för varandra och har till en början en fristad i sin tvåsamhet. Känslorna är starka och de drömmer om att kunna fly bort från pisset i portuppgångarna, bristen på pengar och de undergivna morsorna som står ut med misshandlande eller kriminella män. Man kan åtminstone drömma om att simma sig bort, till turistön Elba som glittrar så förföriskt nära, men ändå är så oåtkomlig för de som bor i stålverkets skugga allra närmast på fastlandet.

Stålverket Luccini är det glödande, mörka och dunkande hjärtat i romanen ur vilket människoödena slingrar sig. Men det är också en krets i helvetet där man bör låta hoppet fara, där männen sliter ut sina kroppar i förtid, blir bittra, tar amfetamin för att orka, röstar på Berlusconi och sedan länge har slutat hoppas på en bättre framtid. Här jobbar inte bara Francescas pappa, utan även Annas bror, Alessio. Det enda han hoppas på är att få råd med en ny Golf GT. Men under de här första åren på 2000-talet kan även den drömmen grusas, för stålverket har börjat säga upp anställda och vad gör man när masugnarna släcks?

Annas och Francesca är de lysande huvudpersonerna i romanen, men samtidigt finns ett kollektivt perspektiv gestaltat i fina och ömsinta personporträtt på hela kvarteret och staden. Flickornas relation utmanas av deras tilltagande kroppsliga kvinnlighet och kraven på de roller de då förväntas inta. Här finns mycket svärta och sorg, men författaren lämnar mig inte helt uppgiven; När jag lägger ifrån mig romanen finns ändå en sista gnutta hopp kvar och jag tror verkligen på att tjejerna är med på färjan när den i slutet sätter kurs ut mot Elba.

Stål. Silvia Avallone. Utgiven av Natur&Kultur 2012.

Publicerat

3 av 1: Murakami, Niceville och Kärleken till Frank

Nu välkomnar vi november månads gästrecensent. Susanna Christensson jobbar som användbarhetsarkitekt och för övrigt tvåbarnsmor läser helst flera böcker i veckan med en förkärlek för fantasy och science fiction. Hon är månadens gästrecensent och recenserar här tre böcker hon läst på sistone.

Kärleken till Frank av Nancy Hogan

Boken beskrivs så här: Mamah Cheney och Frank Lloyd Wright, den berömde arkitekten, är båda gifta och har barn när de träffas i Chicago 1903. En omedelbar attraktion uppstår mellan dem, de stimulerar varandra intellektuellt och inleder en hemlig kärleksaffär som fördjupas och slutligen får dem att överge sina familjer och fara till Europa. Skandalpressen frossar i rubriker. Båda har starka kulturella intressen och de bor i Berlin, Paris, Florens. Efter något år återvänder paret till USA och ett nytt liv tar sin början. Ingen anar den fasansfulla tragedi som väntar.

Kärleken till Frank är en berättelse om kärlek.Men inte bara en kärlek till mannen utan lika mycket en berättelse om kärleken till barnen. Barnen som samtidigt är i perifirin och i centrum av Mamahs liv hela tiden. Barnen som får stå tillbaka för kärleksmöten och som har en frånvarande mor även när hon är fysiskt närvarande i början av berättelsen. Barnen som överges och lämnas när Mamah och Frank lämnar sina familjer. Barnen blir på något vis mer närvarande när de inte är nära Mamah. Hennes smärta, ångerst och frustration över att inte träffa barnen samtidigt som hennes behov av frihet och intellektuell utveckling blir starkare vartefter. Beskrivningarna av saknaden av barnen är stark; deras doft, deras hår, deras kroppar i famnen. De får mig att längta extra efter mina egna barn, känslan i magen när man inte är så nära som man vill. Jag saknar också, med Mamah när jag läser.

Det är också en berättelse om kvinlig frigörelse, om starka konvensioner och längtan efter ett intellektuellt utvecklande liv. Samt om Ellen Key som Mamah träffar i Europa och den betydelse Ellen får i Mamahs liv. Den kraft och frustration som Ellen väcker hos Mamah. Ett frö av nyfikenhet väcks hos mig: Vem var hon feministpionjären som talade om kvinnlig frigörelse, moderskapets helighet, hon som aldrig fick barn själv?

Kärleken till Frank är en intressant bok, välskriven och med vissa starka partier, som kanske kommer extra nära då jag nyligen ”lämnat” barnen och börjat arbeta efter en föräldraledighet. Ändå hittar jag inte helt drivet i boken, det går lite segt, lite långsamt mot den tragedi jag vet komma skall (och som berör mig hårt när jag kommer dit). Det är en läsvärd bok, om ej den bästa jag läst.

1q84 av Haruki Murakami (bok 1 och 2)

Boken handlar om Aomame och Tengo, två personer som saktar närmar sig varandra i en värld som är vår värld men ändå inte riktigt är vår värld. Det är parallella berättelser i varandras utkanter. Det är som förra månadens gästrecencent uttryckte det ”magisk realism”. Det är Murakami som de första böckerna jag läste av honom. Jag gillar det, jag gillar Murakami, några av de bästa böcker jag läst har han skrivit. (Dock ”Fågeln som vrider upp världen” fick mig att lägga undan hans böcker för ett bra tag framåt, den var tråkigt, seg och långdragen. Men det här är nästan lika bra som ”Kafka på stranden”.) Jag har en invändning, de detaljerade sexscenerna, gäsp, det är lite tråkigt, ointressant och även om det beskrivs som en viktig del av handlingen så nej, det blir för mycket.

Så här beskrivs boken: ”Kan vi verkligen säga att världen existerar så som vi uppfattar den? Hur är världen egentligen skapad? Hur samverkar det som nu existerar med det förflutna? Och hur påverkar nuet framtiden?” Aomame åker på motorvägen i en taxi. Hon har bråttom men fastnar i trafiken. Eftersom hon är försenad till ett viktigt och hemligt arbetsmöte får hon ett märkligt förslag av chauffören: att ta en trappa som leder ner från motorvägsbron. Hon tackar ja och kort därefter börjar hon känna sig frånkopplad världen utanför. I ett slag är hela hennes tillvaro förändrad och hon står snart inför grundaren av en religiös sekt. Tengo är en ung man som vill uppfylla sin dröm om att bli författare. En vän till honom, som knappast är en särskilt begåvad författare, börjar allt mer att styra hans liv när hon bestämmer sig för att ställa upp i en litterär tävling. Till Tengo påstår hon att den bygger på egna erfarenheter, ändå tycks ingenting stämma. Plötsligt är det som om någon drar undan mattan för det han alltid tagit för givet är sanning. På olika sätt möts Aomame och Tengo och de börjar sakta närma sig varandra. Det är som om de vore beroende av varandra. Men frågan är om det är möjligt för dem att någonsin mötas i den verkliga världen som de tror sig leva i. Kanske är det kärlek, eller så är det något som är mycket mer komplicerat än så.

Jag gillar den suggestiva, lite otäcka känslan av utanförskap och overklighet som Murakami för fram. Jag tycker om det lite poetiska språket (jag läser Murakami på engelska om det kan påverka). Det är lite Kafka-känsla över det hela. Jag läste böckerna som e-bok i mobilen och kunde liksom inte stänga av, det blev ett frenetiskt klickande i telefonen under några dagar. Gillar ni Murakami så läs! med en sista invändning och varning. Det borde framgå att böckerna är en tänkt triologi. Nu blir jag liksom hängande i luften i väntan på sista delen.

Har ni inte läst Murakami tidigare så skulle jag dock rekommendera att börja med en annan bok av honom, kanske Norwegan Wood som dock inte är en av mina favoriter eller kanske hellre ”After the quake” en liten men naggande god novellsamling som var min inkörsport till Murakamis författarskap.

The help (Niceville) av Kathryn Stockett

Det var Jackson, Mississippi, 1962. Svarta kvinnor är hemhjälpen som uppfostrar de vita barnen men som ändå tros stjäla matsilvret. Ungefär så beskrivs boken i den engelska utgåvan. Boken som handlar om att skriva en bok om de svarta kvinnornas liv som hemhjälp åt fina rika familjer. Det är Skeeter överklassflickan som får upp ögonen för orättvisorna omkring sig när hon försöker förstå vart hennes älskade hemhjälp tog vägen. Det är Aibileen som uppfostrat 17 vita barn men förlorar sin egen son och Minny, som lagar fantastisk mat men har en alldeles för vass tunga i ett samhälle där svarta inte ska ge svar på tal. Det är hopp, längtan, orättvisor och diskriminering. Det är rädsla, lojalitet och vänskap över gränser. Det är starkt, välskrivet och med trovärdiga (mestadels) karaktärer men med ett väl tillrättalagt slut. Det är en bok jag har svårt att lägga i från mig och en av de bästa böckerna jag läst sista året. Läs den!

Eller varför inte se den? Filmen baserat på boken kom upp på bio nu i höstas. Jag har inte sett filmen men med boken som förlaga lär det bli en ”sann” Hollywoodproduktion med mycket känslor och ett klassiskt hollywoodslut, på ont och gott…