Från A till Ö: D som i Danticat

Jag är och gräver i Lästa böckers förråd. En av de saker jag vet om mig själv är att jag med förtjusning skapar läsutmaningar* och för många år sedan kom jag på att för att bredda läsningen skulle jag välja länders litteratur med hjälp av ett korruptionsindex hos transperency.org. Gå in där, mycket intressant läsning om världen.

2006, då jag startade, hade Haiti jumboplatsen. Jag läste då den intressanta En skörd av tårar av Edwidge Danticat och skriver:

”Sydost om Kuba ligger ön som uppehåller länderna Dominikanska republiken (östra ön) och Haiti (västra). Uppror, opposition, maktkamp, diktatur är ord som präglar båda staternas äldre historia. 30-talet. Dominikanska republiken. General Trujillo är diktator i landet. Här bor och arbetar den haitiska kvinnan Amabelle i en förmögen familj. Nu ska den nyfödda dottern familjen döpas tillsammans med andra barn:

Många av barnen var redan sex eller sju år gamla och döptes nu om för att Generalissimon skulle kunna bli deras officiella, om än frånvarande, gudfar.

Romanen berättar om Dominikanska republiken 1937 då en enorm massaker beordrades på haitiska lantarbetare som hämnd för en händelse i Haiti. Tiotusentals människor dödades men Amabelle lyckas under svåra omständigheter fly tillbaka till Haiti. Parallellt med de dramatiska politiska händelserna löper också en kärleksberättelse om Amabelle och Sebastien. Historien berättas beskrivande av skeenden och miljöer och människor. Det råder ingen tvekan om var boken utspelar sig, hur det ser ut, hur det luktar och smakar. Även om den skrivs i jag-form är berättandet närmast objektivt.

Ett brännhett stycke metall susade förbi mitt ansikte när jag gick uppför kullen. Jag hoppade undan och duckade. Senora Valencia och hennes man stod under flamboyant-trädet och höll var sitt kortpipigt gevär riktat mot kalebassträden framför mitt rum. […] Jag vinkade för att visa att jag fortfarande levde […]

Det objektiva berättandet kontrasteras då historien då och då bryts av med kursivdelar med Amabelles betraktelser och starkt känsloladdade tankar och tillbakablickar. I sin helhet är boken välskriven och tidlöst allmängiltig till sitt innehåll. Här var det 1937 och haititer. Det kunde lika gärna ha varit 2007 och burmeser.”

2019 har Haiti en plats högre upp i index, 10 från slutet. Danmark ligger fortsatt högst.

(* ) Hur långt jag kom med det här projektet? Uzbekistan är den senaste, ligger på plats 153.

Från A–Ö: B som i Boys

Ur lästa böckers förråd hämtar jag idag romanen Boys som jag var en av de bästa böckerna jag läste 2011.

På bordet ligger en pocketbok med en fastgemad lapp. Skitbra! läser jag på lappen, viker sedan undan meddelandet och tittar in i ögonen på omslagets svartvita hund. En whippet ska jag förstå senare. En whippet som heter Boys och är central i boken med samma namn.

Lasse är i utkanten av samhället. På kant med grannarna som inte vill att han bor i den gamla kåken. Gubbjäveln. Men han bor kvar, ensam nu sen morsan dog. Fast ensam och ensam… Han har ju Boys! Hunden som också lever på gränsen.  Hundmatsgränsen om inte annat. Tomtgränsen dessutom, där grannen Leffe fångar honom och nu jävlar ska hunden dö en gång för alla.

I morgon ska Lasse fylla 65 år, har fixat landgångar och öl och många är bjudna. El-Jack, Torsten Fjällbom. Börje. Och Matti, den vuxne sonen som inte varit uppe hos farsan på åratal. Andra kommer ändå. Som soc-tanten som måste kolla så att det inte går … över gränsen. Som Stefan som passerat den för länge sen. Det skulle ju bli en bra fest, om inte hunden plötsligt hade försvunnit.

En skitbra bok, ja! Jag sträckläser och blir starkt berörd. Äcklad och tagen av de kärva, gränslösa relationerna. En bok om kärlek, knapp och ordlös. Där de som sällan hörs får en röst. Som Lasse. Som de andra grabbarna. Som Boys. Men var är nu hunden?

Boys. Anna Ringberg. Utgiven av Ordfront 2010.


Från A till Ö – hälsningar från lästa böckers förråd

Ibland, men inte så ofta längre, tänker jag tanken: Så många böcker – så lite tid, och så känner jag lite stress över att jag inte hinner läsa 10 böcker i veckan. Men om man vänder på det och tänker på alla de böcker som jag HAR läst, vilken bokhög jag skulle kunna bygga!

Böckerna har bokförts (haha) här hos Breakfast Book Club sedan 2011 och före det skrev jag på OOOFbok i sju år. Ska vi inte ta en titt på några riktigt bra (och kanske några halvkassa) böcker från förråden? Vi kör A-Ö under hösten, eller hur!

A blir Alexandra Coelho Anhndoril och Birgitta och Katarina som jag läste 2006. Så här säger jag:

Birgitta Birgersdotter, de flesta känner till henne. Lagmansdottern och godsägarinnan som får fantastiska uppenbarelser både om hur världen bör styras och om hur människans relation till gud ska se ut. Birgitta som så småningom blir Heliga Birgitta. Åtta barn får hon tillsammans med maken Ulf. Dottern Katarina är nummer sex i skaran. Katarina vill vara hos mamma, för mamma, men Birgitta har sina tankar på annat håll. Hos gud, att tjäna gud. Katarina skuffas oavbrutet undan.

Coelho Anhdoril berättar Birgittas historia, det som ligger ”bortom forskarnas räckvidd”. Hon rör sig kring relationen mellan mor och dotter. Vad betyder det att hela tiden bli avvisad av sin mamma, att inte räcka till för henne? Katarina utplånar sig, plågar sig , späker sig. Allt drivs till sin spets när mor och dotter sammanstrålar i Rom. Färden ner till Rom där Birgitta ska övertyga påven att återvända från Avignon går genom pestens Europa och det är en fasansfull beskrivning. Birgittas gudstro ställs på sin spets. Teodicéproblemet i konkret form. Hur kan det finnas en allsmäktig gud när världen ser ut så här?

Hon har sett kroppar av människor som dött när de försökt kravla sig upp ur gravarna. Hört talas om processioner av döda som har gått genom städerna. […] Sett flera kvinnor dö i pesten mitt under sina förlossningar. Sett smärtorna plötsligt bytas i dem, från varkar till bölder. Sett barnens skära hy fyllas av svarta bulnader.

Men Birigtta tappar inte tron på gud. Däremot kommer tvivel om tron på sig själv och sin förmåga att åstadkomma något för mänskligheten. När Katarina kommer till Rom möter hon sin mamma som skakats om i grunden. Än en gång förskjuts Katarina. ”Jag är inte din mamma”, skriker Birgitta åt henne och driver vidare ut i slummen för att rädda någon stackars varelse.

Jag läser och fascineras av den här boken. Historien berättas i presens men den höga närvarokänslan ligger långt utöver tempusvalet. Inlevelsefullt berättande utan sentimentalitet. Birgitta gestaltas kärleksfullt men också kritiskt. Det är ett vackert språk, detaljerat utan att bli pratsamt. Så läsvärd!

En eskapistisk bloggy om mat och matpriser

Innan jag började följa Folkhälsomyndigheten och senaste nytt om covid-19 läste jag gärna artiklar om Gulddraken, det matpris som DN delar ut till den bästa Stockholmskrogen och recensioner från deras Krogkommission. Jag när en hemlig dröm om att få vara med där och vara den där personen som inkognito går på krogen för att bedöma mat och servis och sedan recensera i tidningen.

Dagens inlägg är därför en eskapistisk vintagebloggy om boken Den hemlige gästen som är skriven av en av DN:s krogkommissionärer. Den publicerades 2011 på min anrika blogg OOOFbok.

”Mitt första restaurangminne, och då menar jag inte OK-mackens grillbar i Västerås, utan på en riktigt fin restaurang med bordsservering och servil servitör var på en krog på Regeringsgatan i slutet av 60-talet. Jag minns inte namnet, jag minns inte ens vad jag åt men jag minns bonuspappa Lennarts sätt att betala. Han halade helt enkelt fram ett grönt kort  – ett jorokard – och vips, utan pengar hade han betalat för hela stora familjen. Fatta, man behöver inga pengar!*

Det första minnet av god krogmat är från Markurells, också i slutet av 60-talet. Restaurangen låg i hörnet Vasagatan/Mäster Samuelsgatan i Stockholm och var på den tiden riktigt hygglig. Mamma bjöd ”sin lilla flicka” och jag fick välja vad jag ville. Tom Collins valde jag då, men uppmanades att välja om,  från en annan sida i menyn. Då blev det räkcocktail. Faktum är att jag inte ätit en räkrätt som den på Markurells. Ett glas placerat i ett annat isfyllt glas, fyllt med stora fasta räkor, lite majo, dill och någon krydda. Inga grönsaker. Fantastiskt! Med åren har minnet av räkcocktailen troligen fått romantiskt skimmer och patina, men gott var det.

Jag läser mer om restauranger och mat än faktiskt går på krogen i Stockholm numera, trist men sant. DN:s På stans genomgångar och tester är roliga att läsa, jag bockar för i marginalen och noterar i minnet.  Dit ska vi gå! Men när vi väl går är det närhetsprincip och slump som avgör. En av DN:s krogkommissionärer har kommit ut med en bok som handlar om att gå på krogen. I ett smakligt danskt band, illustrerad av Stina Wirsén presenteras i ledig stil hur man får ut det mesta av sitt krogbesök, klassiker på menyn (Toast skagen t ex), vinkunskap och hur en yrkesätare arbetar. Boken fungerar som en uppslagsbok, förvisso subjektiv sådan, men innehållsrik. Varför är författaren hemlig? För att kunna fortsätta sitt jobb som krogkritiker. Men det är kulturellt: ’I Sverige är bruket att matkritikerna testar anonymt lika traditionellt som sill på midsommar och skinka på jul.”