Inlägg

Publicerat

Salome av Mara Lee

Vi sitter runt ett vackert bord, signerat G Asplund, och samtalar stillsamt om Salome. Vi är oense. Några pekar på att författaren verkligen kan bygga en historia, att hon kan berättarkonsten. Andra hakar upp sig på de platta karaktärerna som blir pappersfigurer runt huvudpersonen Elsa. Att kombinationen myt, symbolik och vardagsliv aldrig smälter samman till något helt.

Romanen handlar om Elsa Mo (sortera om bokstäverna får du se) som likt mytens Salome dansar. I jagform berättar 14-åringen sin historia. Hur bästa vännen Veronica är döende, hur Elsa har fått en fosterbror Johannes som hon inte tycker om, hur svårt det är att dansa så att läraren Klaus blir nöjd, hur pojkvännerna får knuffa, nypa och slå henne, hur vännen Miriam är.

Elsa är min behållning med boken. Hon gestaltas väl. Men hon reflekterar sparsamt kring tillvaron. Hon gestaltas i möten med andra och förhåller sig kyligt och utan egentlig empati till det som händer. Men i och med att jag har svårt att engagera mig i de andra personerna blir också Elsas trovärdighet naggad i kanten.

Kanske är romanen självbiografisk. Kanske finns så mycket mer omständigheter klara och tydliga i författarens huvud. Och kanske är det därför som hon lämnar så mycket oförklarat. Varför är Elsas mamma så helt igenom oförstående? Varför är Johannes bara svart och svår? Varför blir hans (kärleks)relation till Veronica så klichéartad? Vad är det med Elsas relation med dansläraren Klaus? Varför slutar romanen så märkligt?

OSA till en förvirrad läsare

Salome av Mara Lee. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2011.

__________

Johanna L på Bokhora hade till skillnad mot mig en fantastisk läsning. Caroline på Tchoupitoulas likaså. Skriv till mig.

Publicerat

Bokresan

Drömmer du om att diskutera böcker och branchen med andra intresserade? Att få boknörda loss en helg bland likasinnade? På Breakfast Book Clubs brunch i våras pratade vi om att vi ville göra en bokresa. En resa där vi kan få egen tid att läsa men också att träffa andra bokintresserade och umgås, prata och diskutera olika ämnen. En slags konferens som skapas av deltagarna själva, en så kallad un-conferens. Sveriges första för bokbloggare, bokcirkeldeltagare och andra intresserade.

Detta kommer nu bli av! Helgen 5-6 november på Syninge kursgård utanför Norrtelje.

Läs mer på www.bokresan.nu

Publicerat

Smurfarna är tillbaka – med vuxenanpassningar

I förra veckan smurfade jag på en pressfrukost som arrangerades hos Bonniers förlag med anledning av att Smurfarna nu lanseras hårt igen. I panelen satt Fredrik Strage, Jessika Gedin och Cicci Wallin som modererades av barnboksförfattaren och förlagschefen Måns Garthon!

Panelen berättar om sina tidiga smurfminnen och att de tre äpplen höga blå små figurerna kan ses på så många olika sätt.

Som sexistiska, eftersom alla smurfar har en uppgift utom tjejen (den enda). Hon får bara vara tjej. Som rasistiska, eftersom allt annat än de blåa smurfarna är udda (se
Den svarta smurfen) eller som kommunistiska där alla bidrar efter egen förmåga, alla är lika och Gammelsmurfen vakar som smurfernas egen Karl Marx.

– Men, det vuxna ögat är inte alltid bra för barn, menade Jessica Gedin och jämförde Smurfarna med Lilla Anna och långa farbrorn som i den vuxnas ögon får ett pedofilt drag som inte alls finns i barnets syn på boken.

Fredrik Strage har sett filmen och gnäller lite över att den anpassats även för vuxna, disney-style. I filmen så blåser nämligen Smurfans kjol upp i bästa Marilyn Monroe-style och de andra smurfarna får stora ögon. Det ska vara lite roligt även för den vuxne som går med barnet på filmen, föräldrafilmseftergiften som Strage kallar det.

Själv sitter jag och funderar över var mina smurfar tog vägen, jag hade hur många som helst och boken jag gillade mest var Smurfsoppan.
Ingen har väl glömt Sarsaparil? Lyssna och njut.

Publicerat

Indignation av Philip Roth

Ett litet felsteg och allt går åt helvete. Så sant som det är sagt, menar pappa Messner och oroar sig alltmer för sin son

Du är en pojke med storartade framtidsutsikter – hur ska jag kunna veta att du inte ger dig iväg till ställen där du riskerar att bli dödad?

Överdrivet överbeskyddande föräldrar kan driva en till vansinne, inte sant Marcus Messner. Jovisst, han förstår att han måste plugga långt bort från sin pappa och väljer ett collage åttio mil bort. Åttio mil. Pappans rädsla ökar exponentiellt med samma antal. Marcus lägger all sin kraft på att ta A efter A i betyg. A:n som ska befria honom från en framtid som slaktare i familjeföretaget. A:n som ska befria honom från översittare. A:n som ska befria honom från risken att bli inkallad. Vi är i 1951 och Koreakriget tar vägar som verkar okontrollerbara och omöjliga att stoppa. Men med höga betyg och fin examen ökar chansen att bli officer och slippa vara i strid. Allt är lovande.

Men redan på sidan 52 bryts berättelsen av. Läsaren får veta att det är den döda Marcus som berättar :Och även som död, vilket jag är och har varit, ja, jag vet inte hur länge …Med denna insikt fortsätter berättelsen om än starkare. Om Marcus bara inte sagt, om han bara inte gjort, om inte.  För de allra minsta saker får verkligen tragiska följder. Precis som pappa Messner sa.

Jag läser med öppen mun min första Philip Roth. Den är så välskriven i såväl språk och händelseutveckling att jag flera gånger frågar mig hur det kommer sig att det dröjt så länge. Meningarna är långa och vindlande, trots att berättelsen är kort och tät. Karaktärerna så väl utmejslade. Slutet går apokalyptiskt mot katastrofen och bärs upp språkrytmiskt så att det dånar John Williams-symfonier i huvudet på mig. Wow!

Indignation. Philip Roth. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2011. Månadens bokval i bokklubben Gondol.

– – – – –

”Indignation har ett slut som jag gärna hade diskuterat med någon”, skriver Linda på Enligt O. Jag kommer till Gbg om en månad. Då kan vi diskutera!