Blandade åsikter på Schulman-träffen

Det var mycket blandade åsikter när vi träffades för att diskutera februari månads frukostbok som var Alex Schulmans Att vara med henne är att springa uppför en sommaräng utan att bli trött. Några tyckte den var alldeles för ytlig, utan äkta känslor och utan gestaltning. Att han bara koketterade med sin ytlighet medan andra gillade ytligheten och flytet i Schulmans språk och hans sätt att beskriva skeenden och ögonblick. Det bränner aldrig på djupet. Han snuddar bara och några tyckte det var frustrerande och att han skulle kunna ge så mycket mer.

Vi snöade in på en lång diskussion huruvida han hänger ut Amanda Widell eller inte och om att man bör läsa boken med 70-tals generationens ironiglasögon på. Om Schulman kommer bli en författare på riktigt eller om han bara får uppmärksamhet för hans kontroversiella bloggar.

Vi pratade också om den här typen av böcker som kommer till från att ha varit blogginlägg. Det känns lite som förlaget såg det kommersiella i att lyfta Schulmans sommarprat, blogginlägg och andra texter och sen be författaren skriva till ett slut.

Åsikterna var som sagt mycket blandade, några hissade och några dissade, men det är oftast bara härligt på frukostträffarna då diskussionerna blir dynamiska och mer levande och intressanta.

I mars träffas vi och läser Sofi Oksanens Utrensning. Läs mer om det här.

Pinter sluter cirkeln

Jag fick plötsligt ett enormt Pintersug. Och då har jag inte ens läst speciellt mycket av honom. Jag tog med mig den första delen i serien av hans samlade verk när jag åkte till Buenos Aires, läste de sju pjäserna och skrattade mycket (även långa stunder utan skratt). Nu, som om jag omedvetet vill knyta ihop säcken när det är dags att åka hem, fick jag lust att läsa om. Så det ska jag.

Väl i Sverige ska jag ta tag i resten av den stora mängd pjäser han skrivit (ett 50-tal)

Jag kan verkligen rekommendera dokumentären Working with Pinter också.

God vs. poppis kultur

Nu kom diskussionen hit. Eller i söndags rättare sagt. Mittuppslaget i den största kulturbilagan fylldes av den brittiske författaren Edward Docxs artikel om fin- vs. fullitteratur. Som grund ligger som vanligt Dan Brown och Stieg Larssons enorma försäljningsframgångar och populäritet hos den ”breda massan”. Som vanligt i denna typ av diskussion gäller det tydligen att välja sida. Antingen är man litteraturälskare som förförs av täthet i språket och välgrundade tankar, eller så dras man till det enkla, lättsmälta och snabbproducerade.

Många författare idag skriver för att tjäna pengar, skriver kanske till och med direkt med filmmediet i åtanke, vilket förstör litteraturen enligt Docx. Han säger sig se Harrison Ford i tweedkostym när han läser Brown, och det ser han inte som positivt. För vart ska det leda? Att allt bli lättsmält och serverat på fat? Vad händer med våra hjärnor då, när de inte blir utmanade?

Det är intressant. Jag är inte det minsta orolig för våra hjärnor. Jag är övertygad om att vi kommer att utvecklas och attraheras av både utmanande och avkopplande (lättsmälta)romaner i framtiden. Den här diskussionen får mig att minnas ett drev som gick mot Maja Lundgren när hennes Myggor och tigrar kom. Ett gäng kända manliga författare stod på Akademibokhandeln i Stockholm och skrattade hånfullt och pratade högt medan Lundgren signerade böcker. Mer gjorde de inte, de hade kommit dit för att störa, dessa 45-60åringar. Charmigt visst?  Jag var rasande efteråt och tror till och med att jag grät en skvätt när jag promenerade hemåt.

Jag välkomnar däremot diskussion, och tycker att det finns mycket intressant i Docxs artikel. Jag kan själv störa mig på ytlighet och uppenbara baktankar med varför en bok är skriven, men orolig för våra hjärnors utveckling, det är jag inte.

Thorén & Lindskog tipsar tyskt

Månadens tips från förlaget Thorén & Lindskog är Drömmen om Sansibar av Alfred Andersch

Alfred Andersch föddes 1914 i München. Han blev tidigt kommunist ochsatt tre månader i koncentrationsläger efter riksdagsbranden 1933. Efter det gav han upp sitt politiska arbete, blev djupt deprimerad och slutligen inkallad som soldat. Mot slutet av kriget deserterade han
och efteråt började han arbeta som journalist och grundade en tidning. Eftersom han ofta var i opposition mot USA:s efterkrigspolitik,
förlorade han utgivningstillståndet och började istället på radion som litteraturredaktör samtidigt som han arbetade som författare.

Drömmen om Sansibar kom ut 1957 i Tyskland och där läser man den fortfarande ganska flitigt, kanske framför allt i skolorna. Boken utspelar sig i en liten ort vid tyska östersjökusten, där fem människors öden flätas samman under ett dygn i slutet av 30-talet. Det handlar om drömmar om frihet och flykten till det neutrala Sverige. Det är en väldigt spännande historia och dessutom är den på en gång sorglig och hoppingivande eftersom den visar på en väg för hur
motståndskrafterna i Tyskland hade kunnat samarbeta för att förhindra
nazisternas frammarsch.