Själens telegraf

När Amanda Svenssons förra roman, Ett system så magnifikt att det bländar, kom ut skrev jag ett bloggy-brev till henne som avslutades:

Jag hoppas, Amanda, att inte energin tog slut utan att det kommer flera romaner, gärna om inte så väldigt lång tid. Jag lovar att jag inte kommer bli besviken då heller.

Och det kom en roman. Som jag tycker väldigt mycket om! Titeln, Själens telegraf, är ett mångtydigt begrepp i romanen. Rent konkret är det namnet på det popband huvudpersonen Iris bjuds in att spela cello i. Vi är i Glasgow i slutet av 1990-talet och bandets ledare, Rupert (som jag btw gärna hade träffat när jag var 20 år) kämpar hårt för att få spelningar och framför allt att få göra en platta.

Men det börjar långt tidigare. Som barn bor Iris på engelska landsbygden med sin mamma. Det är de två, i en komplicerad kärleksfull symbios. ”Framför allt såg jag när hon såg på mig, Hur mycket mörker och rädsla som rymdes jämte kärleken. Hur svårt det måste vara att älska något som man inte kan äga”.

Det är hemskola, äppelskördar, samtal och kunskap. Mammans relation till sanning är dock vacklande, svaren på alla frågor varierar. Vem är Iris pappa? Var bodde de innan de flyttade till huset? Vad vill advokatfirman som allt oftare skickar tjocka kuvert och som mamman bara kastar bort? Huset blir en mittpunkt i romanen och redan i inledning säger Iris att det fanns ”antagligen många anledningar till att jag sensommaren 1992 bestämde mig för att bränna ner min mammas hus”

Om jag gillar olika berättarperspektiv i romaner så gillar jag olika tidsplan nästan ännu mer. Här rör vi oss fram och tillbaka mellan 1992 och 1998, får bitarna i ett pussel. Trots en tydlig riktning och framåtrörelse får man läsa eftertänksamt. Stanna upp vid viktiga meningar och ord som manar till eftertanke. Ibland blir jag irriterad över bildspråk, men det har sin plats.

Jag beundrar Amanda Svenssons författarskap mer än nånsin, så känns det efter varje bok. Och ingen skillnad nu. När jag läser sista sidan vill jag läsa mer. Och mer. Och mer.

Själens telegraf. Amanda Svensson. Utgiven hos Norstedts 2023.

Hej Amanda!

Jag vet inte om du undrat, men jag blev inte besviken. Kanske tänkte du att jag hade läst dina tidigare böcker och gillat dem mycket. Och att den här boken är så annorlunda jämfört med de tidigare. Det är den, men du kommer verkligen med en sjujävlasensationsroman! Så besviken – icke! Jag sa till dig att jag väntat på den här romanen i fem år. Vad är värt att vänta på i fem år? En hel del. Den här romanen till exempel.

Jag tycker om romaner med olika berättarperspektiv ( söker man på det ordet i den här bloggen kommer man i stort sett bara till mina inlägg). Här är det trillingarna Sebastian, Clara och Matilda som berättar en helt sagolik, sanslös och osannolik historia som är så trovärdig och initierad. Från sina utblickar och kapitel låter de mig först att tro att det här handlar om syskonrivalitet eller syskonkärlek. Men snart tar berättelsen nya vägar. Sebastian förälskar sig i kvinna, en patient som bara kan se i två dimensioner. Matilda åker till Västerbotten och försöker inordna sig i sitt nya liv med kille och bonusbarn. Clara åker till Påskön av alla ställen och hittar ett säreget kompisgäng. Sen händer en räcka absurda saker och så småningom måste såväl trillingarna som deras berättelser tvinnas samman. Jag skulle gärna vilja veta mer hur allt det här kom till dig.

Det blir rörigt på slutet, det ska jag inte sticka under stol med. Det är snurrigt med vart det ena leder och vart det andra tar vägen, men det är ju ändå omöjligt att inte bara läsa på och hoppas på att det kommer gå vägen. Både med romanen och trillingarna. Jag höll på att skriva att språket sprudlar och det gör det men uttrycket är så löjligt. Språket är både exakt och detaljerat samtidigt som det växer till något drömlikt och associativt. Det var länge sedan jag läste något liknande. Hurra för det!

Avslutningsvis vill jag säga att jag gillar titeln på din bok. Den är sannerligen inte lågmäld och passar därför sitt stora innehåll så väldigt väl. Jag hoppas, Amanda, att inte energin tog slut utan att det kommer flera romaner, gärna om inte så väldigt lång tid. Jag lovar att jag inte kommer bli besviken då heller.

Hälsningar Ann-Sofie

Ett system så magnifikt att det bländar. Amanda Svensson. Utgiven 2019 av Norstedts.

Allt det där jag sa till dig var sant

Den unga kvinnan på folkhögskolan, lite ensam, utanför, hittas och plockas upp av en yngling .

Till slut så kallade han på mig. Med rösten och händerna och alltihop. Han kallade på mig, och hans röst klämtade som en middagsklocka, kom till bords, livet är serverat.

Tillsammans blir de enade och starka – alldeles precis på hans villkor. Bit för bit, knappt så att hon märker det får hon upp ögonen för att deras relation inte är riktigt sund. De leker en otäck lek. Än får hon vara hon Lilja, Majakovskijs älskarinna, än Sylvia tätt sammantvinnad med sin Ted. Aldrig sin egen, inte tillräcklig som sig själv och när hon ger sig ur deras tvåsamhet straffas hon med brännmärken och slag.

På skolan träffar hon Ilse och med sin vän blir hon en som vågar, en som törs. Som piratflickorna Anne och Mary lyckas de till sist vända berättelsen till något annat.

Jag tycker om den här boken därför att Amanda Svensson är så grym på att berätta. Historien om den manipulativa mannen och den destruktiva relationen skulle inte ha räckt för mig, hur hemsk den än är. Men med sitt enastående språk och en unik berättarstil tar författaren tag i och håller mig ett fast grepp till sista sidan.

Allt det där jag sa till dig var sant. Amanda Svensson. Utgiven av Norstedts 2014.

—–

Bloggy nummer 70 i #blogg100