Ett samtal om Socialdemokratiska noveller av Björn Runeborg

Maggan: Titeln gjorde mig brydd när jag hörde den för första gången vid presentationen på Augustnomineringseventet på Södra Teatern. Kändes trist och inte ett dugg lockande. Nu visade sig som tur var novellerna vara något helt annat än vad jag trodde.

Ann-Sofie: Jag citerar ett av Alla Mina Barn när jag berättade om boken: ”det kan vara väldigt spännande eller oerhört trist” Det var allt annat än trist. Jag tycker hela idén är helt fantastisk. Jag fattar inte att den gått mig förbi!

Maggan: Novellerna är som en riktigt god novell ska vara, lika innehållsrik som en roman. Gillar alla och eftersom språket är så lätt och luftigt slukade jag boken. Det handlar ju egentligen inte så mycket om sossarna, de bara råkar ju vara med ungefär som en historisk händelse. Kände du till alla?

Ann-Sofie: Japp, det gjorde jag. Jag tänker att socialdemokratins historia är väldig mycket svensk politisk historia.  Jag får påminna mig om att novellerna är fiktion. Även om det kittlar att Olov Palme var ute och åkte med Sal och Dean i Kerouacs On the road. Bäst, om jag nu ska välja, tycker jag om berättelserna om finansminister Sträng. Han påminner mig om svunna tider, om ett slags långsiktig stabilitet och stark övertygelse om hur saker ska lösas. Författaren låter Sträng säga: ”organisation, förhandling, resultat”. Det är vägen framåt.
I en novell går han i rosenträdgården med kungen.  Sträng skildras som trädgårdsmästaren, den som genom hårt arbete och erfarenhet skaffat sig kunskap om rosornas skötsel, kungen förefaller ha sin bas i akademiska fackstudier i ämnet och har inte grävt sig till den och fått jord under naglarna. Båda kan gemensamt betrakta rosen, och jag ser det som symboliskt, att rosen är socialdemokratin. Eller jag kanske bara övertolkar.

Maggan:  Jag tyckte det var roligt att läsa om finansminister Wigforss. Visste inte att han var så impopulär, men borde egentligen inte blivit förvånad. Att jag överhuvudtaget känner till hans namn beror på att man i den gamla flickboksserien Sprakfåle-böckerna nämnde honom och hans höga skatter. Tycker boken är så vackert formgiven, liten nätt och alldeles vit med en röd ros. Den var så lätt att hålla i handen.

Ann-Sofie: Vi slår ett slag för den här samlingen!

Maggan: Absolut, jag är också liter förtjust i tanken på att en så mycket äldre författare skulle tilldelas Augustpriset. Björn Runeborg firar sin 81-årsdag den 14 november.

Utgiven på Modernista 2018.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

Flickan heter Nour eller Annika, hon vet inte riktigt. Vad hon vet är att hon befinner sig på fel ställe. Hon genomför ett terrorbrott i seriebutiken Hondos i Göteborg och hon bär en bombväst. Hon överlever och placeras på en rättspsykiatrisk klinik. Men vem är hon och varför menar hon att hon kommer från framtiden?

Ann-Sofie: Den här romanen förs fram från många håll som den givna vinnaren av Augustpris-vinnaren. Historien är angelägen och aktuell med sin betraktelse över både dagens samhälle, men också en svart vision om framtiden. Om inte alla tar ansvar nu. Språket är såväl vackert som tydligt men helt lätt-tillgänglig är berättelsen inte med sina tidplan och olika skikt. Inte alltid smidigt gjort. Bitvis skräms jag, det är förstås meningen. Boken vill ju att vi ska handla.

Maggan: Jag har inte läst något av Anyuru tidigare och jag fångades omedelbart av det vackra språket. Han skriver just så som jag älskar, sparsmakat och skenbart enkelt utan ett onödigt ord. Tur att jag kunde njuta av språket för jag fann innehållet utomordentligt obehagligt, förmodligen för att jag upplever att han skildrar ett Sverige som skulle kunna bli verklighet. Förorten Kaningården skulle kunna uppstå om bara några år.

Ann-Sofie: Ja, romanen vill verkligen visa och varna. Jag upplever att den ändå som hoppfull. Att vi har ett val för vad vi gör och hur vi handlar. Slutet läste jag om ett par gånger just för att stanna i den känslan. Titeln på boken är lång, så har hans tidigare böcker också varit. Det är en titel man lägger på minnet och inte glömmer.

Maggan: Tycker att romanen känns inspirerad av Kallocain av Karin Boye. Det är någonting med tonen och stämningen. Boye var skrämd av sin nutid, Anyuru är skrämd av vår. Boken är ju en dystopi, jag tänker att böcker i denna genré oftast är skrivna som spänningsromaner, djupet kanske finns där till viss del, men den avgrund som Anyuru skildrar saknas. Sedan måste läsaren tro på den värld som skildras, jag tror stenhårt och förskrämt på det samhälle som Anyuru målar upp. Där så många har förlorat den värld som gav dem mening:

”Alla flyktingar är kanske galna”. Hennes skratt saknade glädje.
”Eftersom vi förlorat den värld som gav oss mening”
Sidan 265.

Utgiven på Norstedts 2017.

Rosor Skador av Jenny Tunedal, en diktsamling om demens, nominerad till Augustpriset 2017

Att fundera och undersöka demens och Alzheimers sjukdom genom lyrik är faktiskt genialiskt. Ordet demens går inte att förstå fullt ut som ett faktum, tillståndet är alltför skrämmande. I diktens form blir det förvisso inte mindre skrämmande men känslorna i orden förmedlar förståelse. En av dikterna heter, Demens betyder utan själ, och under läsningen förnimmer jag den bottenlösa förtvivlan som Jenny Tunedal kände då hennes mammas själ, hennes jag, försvann medan hennes kropp levde vidare.

Kan du föreställa dig att gå förlorad
Kan du föreställa dig att sakna
All betydelse Betydelsen av dig själv
Kan du föreställa dig vreden

Kan du föreställa dig rädslan
I deras ögon I dina
Kan du föreställa dig gränsen’

Är det en avgrund
Ja

Jag har aldrig försökt mig på att recensera en hel diktsamling förut och jag känner tydligt att jag inte är uppgiften mogen. Kanske för att Tunedals dikter förmedlar känslor jag inte kan ta på eller sätta ord på, när jag försöker blir det bara alldeles platt och denna fina diktsamling är värd mycket mer än så. Ni får helt enkelt läsa själva! Om Rosor skador vinner på måndag är det mycket välförtjänt och visst vore det roligt om en diktsamling vann?

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2017. Det vackra omslaget är skapat av Johanne Hjorthol/Bokform