Rymlingarna av Ulf Stark & Kitty Crowther

En skimrande vackert skriven bok för alla över 6 år. En gammal man och hans sonson rymmer till den skärgårdsö där farfadern bott hela sitt liv innan han blev för gammal och sjuk. Pojken är full av livsglädje, farfadern fylld av melankoli, de båda bär samma namn, Gottfrid. Relationen dem emellan är rak, enkel och självklar, till skillnad från förhållandet mellan lill-Gottfrids far och gamle Gottfrid. Varför antyds mellan raderna.

Rymningen sker på hösten och Kitty Crowthers bilder fångar textens sorgsna underfundighet. Som vuxen åker jag känslomässig berg och dalbana. Jag anar farfaderns bottenlösa sorg efter sin avlidna hustru samtidigt som jag gläds åt att han fick återvända hem en sista gång, det är uppenbart att han är i slutet av sitt livs höst. Jag grips och njuter av lill-Gottfrids finurlighet och hans omtänksamhet om sin farfar. Rymningsdagen kommer att vara med honom hela livet och kanske kommer han att se sin farfar och sin far i ett helt nytt ljus när han blir äldre.

Men som sagt, Rymlingarna är en bok med oändligt många bottnar, en vuxen annan läsare kanske ger er en helt annan bild av innehållet och ett barn gör det definitivt. Slutet är höljt i vemod. Ni förstår väl att ni bara måste läsa denna underbara bok.

Utgiven på Lilla Piratförlaget 2018.

Augustpriset – hälsning n:o 4 om vem som kan kamma hem priset

På måndag den 26 november är det dags för den högtidliga prisutdelningen av Augustprisets tre klasser. Vi har läst de sex nominerade titlarna i kategorin skönlitteratur och så hann vi nog med att läsa de flesta i barn- och ungdomsklassen också. Vad tror vi nu då inför måndagen?

Ann-Sofie : Jag har läst fem böcker, du har läst alla. Men jag tror att det är Sami Saids roman som kommer att vinna. Jag upplever att den är den starkaste av de här sex titlarna.

Maggan: Saids vackra språk gör Människan är den vackraste staden till en typisk Augustprisvinnare, kanske är den också min favorit. När det gäller barnböckerna är jag helt golvad av både Jenny Jägerfelds Comedy queen och Ulf Stark/Kitty Crowthers Rymlingarna. Jag är däremot  inte golvad av någon av de skönlitterära böckerna.

Ann-Sofie: Nej, det känns lite trist kanske. Jag var besviken över nomineringarna, men hoppades att det ändå skulle vara något som tog mig med storm. I barn- och ungdomskategorin är det svårare tycker jag. Jag tycker Comedy queen är en fantastisk berättelse om hur man lever vidare efter att mamma tagit sitt liv. Men jag tycker också att Vi kommer snart hem igen är en stark och viktig bok. Utöver det tycker jag Hemma hos Harald Henriksson skildrar klasskillnad med bild och text i sådant utmärkt samspel. Dessutom hann jag med att läsa Rymlingarna och gråta ihjäl mig och tycker om den också. Gropen, ja den gillar jag ju också och Regn är så finstämd. Ja, du hör ju. Hann du läsa ur fackboks-klassen?

Maggan: Inte en enda bok tyvärr, är så himla sugen på Jens Liljestrands Mannen i skogen och på Alexandra Pascalidous Mammorna, den sistnämnda ligger i pipeline här hemma. Sedan vill jag djupdyka i Lars Tunbjörks Retrospektiv. Älskar berättande genom bilder. Jag vidhåller att den stora grejen med bokpris är alla de suveräna boktips man får, sedan struntar jag personligen i vem som vinner. Fast jag förstår att det är en fantastisk känsla för författaren att få ett Augustpris!

Ann-Sofie: Ja, alldeles säkert. Då får vi se på måndag vem som får den känslan helt enkelt!

 

En shtetl i Stockholm

I Paris bor jag gärna i Marais-området. I ett par  kvarter är det ortodoxt judiska påtagligt  om än försiktigt närvarande. Kipporna är alltid svarta, ibland syns tofsarna från en bönesjal sticka fram under en jacka. Barnen hämtas från sin förskola snabbt och effektivt. Ett par butiker  säljer osyrat bröd och ljus till sabbat. Skulle man kunna kalla det lilla området för en shtetl? tänker jag när jag läser Kenneth Hermeles bok En shtetl i Stockholm. En shtetl är ett slags judisk by och en sådan stockholmsk skriver han fram i sin bok. Utgångspunkten eller upptakten är de dokument och andra  saker hans pappa lämnar efter sig vid sin död. Pappan som tog sig till Sverige just när krigsutbrottet kom. Här träffar han sin fru och så småningom kommer barnen.

Det är en redogörande bok, tydlig och klar, ”så här var det” ,och jag känner för pappa Arthur som är en ordningsam man. Med struktur och pålitlig idoghet bygger han steg för steg upp en tillvaro där ingen i familjen ska behöva gå hungrig från bordet.  Där ingen ska behöva oroa sig.  Inte för att familjen kanske tackar honom för det precis. Men ändå. Han gör det och det är i ett slags tacksamhet för det som den här boken är skriven, tänker jag.  Boken blir dock aldrig smetig eller nostalgisk. Språket är rakt och välformulerat och det blir lättläst och intressant.

För några år sedan kom Leif Zerns Kaddish på motorcykel, som också handlar om ett judiskt liv i 50-talets Stockholm. På samma sätt visar den en tillvaro för en ung pojke som står mellan att vara i det traditionellt judiska och anamma den moderna tiden som växer fram.  Det går att välja både och. Läs båda böckerna!

En shtetl i Stockholm är den sjätte och sista boken som vi läser av de nominerade böckerna till Augustpriset 2018.  Övriga böcker hittar du här.

En shtetl i Stockholm av Kenneth Hermele. Utgiven hos Weyler förlag 2018.

Samtal om Aednan

Ann-Sofie: Om vi börjar med utsidan så är det en vacker bok. Är det polarsken? Snyggt typsnitt på titeln. Sidomfånget kan ju få en storslukare att baxna, närmare 800 sidor. Sidorna är dock inte tätskrivna för nu har vi ett versepos framför oss och det är inte ofta. Så här ser det ut:

Maggan:  Vägde den för skojs skull, 1,2 kg visade vågen. Ingen pendlarbok om man nu inte är e-bokläsare förstås. Hoppas det är polarsken, så fina färger.

Ann-Sofie: Jag tycker hela idén är magnifik. Att skriva tre generationers samers historia, en släktkrönika om en tillvaro som inte är särskilt väldokumenterad i skönlitteraturen. Jag fascineras också över ambitionen att göra det så här. I diktform. Aednan är lätt att läsa, det finns en tydlig framåtrörelse som gör att man vill följa Aslat och hans efterföljande.

Maggan: Jag blev gripen av nomadlivets ovillkorlighet i början av eposet, och  av poesin i skildringen av naturen. Allteftersom blir diktandet mer prosaiskt och vardagsnära, om nu dikt kan vara prosaisk förstås?

Ann-Sofie: Naturen är förstås helt och hållet närvarande och det är vackert men också hårt. DN skriver att de vita sidorna som omger de korta textraderna ”manar hon fram en känsla av vidder, slätter och fjäll.”. Fint uttryckt!

Maggan: DN har kanske rätt, men jag känner nog tvärtom, att människorna som skildras är fångade i de korta texterna omgivna av det ogenomträngliga vita. Visst är Aednan en arbetarklass-skildring?

Ann-Sofie: Det är ju en politisk berättelse. Kampen mellan svenskar och samer är närvarande från första stund när pojkarnas pappa vill lämna bort Nila för att han inte är stark nog. Allt förtryck som samerna fått utstå med särskilda pissiga skolor, åtgärder, beslut.

Maggan: Jag blev djupt gripen av Amanda Kernells film Sameblod och kanske stod filmen lite emellan mig och Aednan. Jag skapade mig få egna bilder utifrån texten, jag såg filmen framför mig istället. Men jag fascineras av skildringen av same-rättegången där domen kom 2016. Funderar på att beställa den från Gällivare tingsrätt, inte minst för att Aednan är ett diktverk, en dom skulle ge mig lite mer kött på benen om samernas historia.

Ann-Sofie: Bara du skulle önska en dom-läsning, Maggan. Vi önskar lycka till nu i omröstningen för Augustpriset.