I mitten av 80-talet började jag läsa Barnaboken. Den var tjock, tydlig och kärleksfull. Jag läste den och tyckte om vissa saker. Hur vi skulle ha fokus på att hjälpa barnet att bli självständigt och inte alltid låta det vara den axel kring vilken vår tillvaro snurrade. Andra saker irriterade mig eller gav mig dåligt samvete. Att vi skulle skura golven varje dag och att barn borde vara hemma istället för på dagis. Jag skrev ett brev till Anna W om saken och snart kom det ett svar tillbaka. Ett av de finaste brev jag har fått tror jag.
Barnaboken tog verkligen en stor plats i tillvaron för många. Alla med barn läste den, alla diskuterade den, alla hade åsikter om den och om Anna Wahlgren. Jag kommer fortfarande tydligt ihåg tv-reportage där barnen prydligt medverkade. Hennes barn. Hon som visste hur man skulle göra det bra.
Så småningom tröttnade vi på handboken. Den kändes för handfast, närmast dikterande, tyckte. Men jag minns att vi sa att det skulle bli intressant att se om något av hennes barn skulle skriva en bok om sin uppväxt. Och nu är den här. Felicia försvann.
Jag har inte tänkt särskilt mycket på Anna W sedan mina barn var små. Ändå ser jag hur mycket intryck hon gjorde och hur mycket jag minns från Barnaboken när nu Felicia försvann berättar om samma saker men ur ett helt annat perspektiv. Det skuldbelagda barnets. Den skuldbelagda vuxna kvinnans, som vid fyrtiofyra års ålder (!) skriver den här boken om upplevelser som fortfarande sliter i henne. Därför berör den så mycket.
Skaffade jag boken för att det var Anna Wahlgrens dotter som skrivit den? Ja. Hade jag behållning av den trots det? Mycket. Det fragmentariska okronologiska sättet att berätta gör den till en lättläst bok trots sitt tunga ämne. Den är välformulerad och intressant. Felicia försvann anklagar men som Dan Josefsson skriver i den läsvärda recensionen i Aftonbladet ska man passa sig för att vara domare. Här är en berättelse, ett perspektiv. Det finns andra. Men icke desto mindre sätter boken fokus på hur utsatta barn är. Och vilka konsekvenser det kan ge.
Felicia försvann. Felicia Feldt. Utgiven på Weyler förlag 2011
Som medlem av Ester Ringnér-Lundgrensällskapet var dagens loppisfynd en fröjd. Fyra stycken fina Ester-böcker. Ester Ringnér-Lundgren är mer känd som Merri Vik, författare till de populära Lotta-böckerna. Serien om Kaja är lite mer okänd men också väldigt trevlig.
- Jag vet inte vad fattiga barn leker. Kull kanske? Fabian, 9 år.
Det finns fler fattiga barn i Sverige idag än vi nog faktiskt kan tänka oss. En kompis, vars mamma jobbade som rektor i ett av Stockholms mindre bemedlade områden, berättade för mig att det är så illa att man på hennes skola valt att alltid servera bra mat med kött och extra stora portioner på fredagar. Detta eftersom det visat sig att flera av barnen inte fick riktig mat hemma på helgerna. Det låter helt bedrövligt i dagens Sverige, eller hur?
Barns tankar om fattigdom är en bok från Stadsmissionen och genom att köpa den bidrar du till att hjälpa Unga Stations arbete för barn och unga! Gör en insats. Boken finns att beställa här.
Från Gilla förlag har vi fått två fina pekböcker, Frukt och djur samt Kläder och fordon. I enkla fina bilder har man satt ihop en frukt med ett djur, en fisk blir ett äpple och en banan blir en hund. I andra boken blir en sko en traktor eller en t-shirt en båt. Fina bilder och fyraåringen hemma skrattar högt flera gånger trots att hon kanske är lite över målgruppen.
Vi gillar.
TITEL: Frukt och djur FÖRFATTARE: John Nordqvist och Johan Toorell FÖRLAG: Gilla förlag.
TITEL: Kläder och fordon FÖRFATTARE: John Nordqvist och Johan Toorell FÖRLAG: Gilla förlag.
I förra veckan smurfade jag på en pressfrukost som arrangerades hos Bonniers förlag med anledning av att Smurfarna nu lanseras hårt igen. I panelen satt Fredrik Strage, Jessika Gedin och Cicci Wallin som modererades av barnboksförfattaren och förlagschefen Måns Garthon!
Panelen berättar om sina tidiga smurfminnen och att de tre äpplen höga blå små figurerna kan ses på så många olika sätt.
Som sexistiska, eftersom alla smurfar har en uppgift utom tjejen (den enda). Hon får bara vara tjej. Som rasistiska, eftersom allt annat än de blåa smurfarna är udda (se Den svarta smurfen) eller som kommunistiska där alla bidrar efter egen förmåga, alla är lika och Gammelsmurfen vakar som smurfernas egen Karl Marx.
- Men, det vuxna ögat är inte alltid bra för barn, menade Jessica Gedin och jämförde Smurfarna med Lilla Anna och långa farbrorn som i den vuxnas ögon får ett pedofilt drag som inte alls finns i barnets syn på boken.
Fredrik Strage har sett filmen och gnäller lite över att den anpassats även för vuxna, disney-style. I filmen så blåser nämligen Smurfans kjol upp i bästa Marilyn Monroe-style och de andra smurfarna får stora ögon. Det ska vara lite roligt även för den vuxne som går med barnet på filmen, föräldrafilmseftergiften som Strage kallar det.
Själv sitter jag och funderar över var mina smurfar tog vägen, jag hade hur många som helst och boken jag gillade mest var Smurfsoppan.
Ingen har väl glömt Sarsaparil? Lyssna och njut.
Nu lanserar Akademibokhandeln Läsborgarmärket. Det är en satsning för att få barn att läsa själva. Läskortet hämtas gratis på vilken akademibokhandel som helst och efter fem lästa böcker (som man själv för in i läskortet) får man Läsborgarmärket. Märket finns i tre olika färger.
Semestrar i Kroatien just nu. Sol, värme och vatten. Själv har jag plöjt ett par e-böcker på min iPad. Mitt hembibliotek, Huddinge, har ganska litet utbud av e-böcker att låna men det funkar och räcker för tillfället. För barn däremot är det mer krasst. Två stycken barnböcker finns på Huddinge bibliotek som e-böcker, två stycken av Stina Wirsén, Aj och Bang, som vänder sig till tvååringar ungefär.
Surfar in på Bokus och AdLibris och hittar inte mycket mer där. Lite Totte och Emma och några Jan Lööf. Var är alla Astrid Lindgren? Alfons Åberg? Ingen lycka.
När ska förlagen inse att det finns en marknad för e-böcker även för barn? Så här på semestern hade det varit ypperligt med ett litet bättre utbud för läsplatta.
Det slutar med att jag köper två Bamse-tidningar i från den digitala tidningskiosken Qiozk. Lätt som en plätt.
Bästa Ann-Sofie, vad roligt att du gillade mina gamla ungdomsböcker. Liksom för dig så ligger Britta och Silver mig varmt om hjärtat just för att de var så realistiska och ödmjuka. Det var ingen överdrivet fattig flicka som sopade skit i stallgången och endast fick titta på de fina hästarna som de rika hade och när en av de rika plötsligt blev väldigt sjuk fick ta över och sköta en av hästarna och dessutom tävla i den stora hopptävlingen och vann och FICK hästen hon skött. Nej, dom där hästböckerna tröttnade man snabbt på. Britta var en vanlig hästtjej som red på ridskola, var varken busbra eller busdålig och som fick jobba sig till sin drömponny Silver. Jag har läst alla tretton böcker så många gånger att jag en gång ville söka till tävlingen “Kvitt eller dubbelt” i ämnet men jag var för ung för att få vara med.
Jag har läst någonstans att Lisbeth Pankhe slutade skriva på serien när hennes älskade Silver dog. Han hette egentligen Sävstaholms Sam och jag var så omåttligt stolt över att min favorit welsch på min ridskola var undan Sävstaholms Heda och både Higgins som min welsch hette och Silver hade Tan-y-bwlch Berwyn och Coed Cosh-hingstar långt bak i stamtavlan. Det här skriver Lisbeth Pankhe om i någon av böckerna när Britta har börjat jobba på Dalens ridskola och de sitter och skriver namnskyltar till alla hästarna.
Visst var det sen synd att hon aldrig skrev fler böcker om Sandra på Norrlövsta. Det kunde ju ha blivit minst lika bra och lika många böcker.
Jag tyckte också väldigt mycket om Nan Ingers böcker. De var också realistiska på ett nästan plågsamt sätt. Hästarna och stallet var ramen i hennes böcker men de handlade också ofta om något annat. Som den där tonårsförälskelsen i böckerna om Buttan och Mankan eller Natt med häst. Eller om rivaliteten och hårdheten tonårstjejer emellan i böckerna om Piglet Ek. I boken Var god rid förföljer ett elakt otäckt skavsår Piglet genom hela tävlingsdagen och lite social misär i form av alkoholistföräldrar skönjas i familjen där hon ska sova över.
Appropå sjukhusböcker så är jag glad att du gillade Min vän Angie, den är fantatiskt fin och sorglig. Jag minns faktiskt inte så mycket av den mer än att jag gillade den och att Angie var väldigt sjuk. Jag måste nog läsa om den.
Om du vill får du gärna låna mig några av dina sjukhusromaner som utspelar sig på sjuksköterskeexpeditionen. Jag läste inte alls något sådant som barn men provar gärna nu.
Hoppas du får en skön långhelg med mycket läsning!
Det är mycket igenkänning i Lotta Sjöbergs fina bok Bebisbekännelser: Guide för nybörjarföräldrar. Garvar jättemycket. Boken kom redan 2005. Hittade den på biblioteket idag. Gillar.
Boken är aboslut i samma klass som Johanna Rubin Drangers bok Alltid redo att dö för mitt barn.
Vi träffas en gång i månaden och äter frukost och diskuterar en bok vi gemensamt läst. Bokklubben är öppen för vem som helst att vara med i. Mer info om var och när vi ses finns på Facebook.
Vi är också en litteraturblogg som skrivs av Petra Jankov Picha och Ann-Sofie Lindholm. Vi tycker om, kommenterar och recenserar (nästan) all sorts litteratur.
I mitten av 80-talet började jag läsa Barnaboken. Den var tjock, tydlig och kärleksfull. Jag läste den och tyckte om vissa saker. Hur vi skulle ha fokus på att hjälpa barnet att bli självständigt och inte alltid låta det vara den axel kring vilken vår tillvaro snurrade. Andra saker irriterade mig eller gav mig dåligt samvete. Att vi skulle skura golven varje dag och att barn borde vara hemma istället för på dagis. Jag skrev ett brev till Anna W om saken och snart kom det ett svar tillbaka. Ett av de finaste brev jag har fått tror jag.
