The Other Americans av Laila Lalami

Bokcillen alias Cecilia Agemark förgyller vår dag med en recension av en bok som hon storgillar! Om ni vill ha fler boktips från Cecilia så hittar ni henne på Instagram under @bokcillen

The Other Americans börjar med att Driss, en marockansk invandrare, en sen vårkväll blir påkörd av en bilist vid en mörk korsning och omedelbart avlider av sina skador. Den enda som ser olyckan är en illegal immigrant från Mexiko som inte vågar berätta för polisen vad han blivit vittne till eftersom han är rädd för vad som kan hända honom då.

Romanen har många berättarröster som alla på något sätt är kopplade till händelsen. Det är en blandad skara vad gäller klass och etnisk tillhörighet; ett tvärsnitt av dagens USA. Huvudkaraktärer är Driss dotter Nora som egentligen bor i San Fransisco och arbetar som musiker och Jeremy som spelade i samma skolorkester som Nora när de gick på high-school och som nu är polis efter att ha varit soldat i Irak.

Driss och hans familj har varit i USA sedan 80-talet, men särskilt Maryam, hans änka, känner sig fortfarande som en främling, kanske inte egentligen för hur hon behandlas utan snarare för att hon saknar familjen och nätverket som finns i hemlandet. Båda makar är högutbildade och fick lämna hemlandet på grund av politiska åsikter och har inte kunnat arbeta med det de studerat till. Känslan av alienation finns även generationerna emellan. De lever inte riktigt inom samma kultur. Jag känner igen tankegångarna från andra verk av författare med invandrarbakgrund. Tydligt ser vi de förväntningar som finns på barnen å ena sidan och å andra sidan de uppoffringar som föräldrarna gör. Familj och familjedynamik är alltså starka teman som genomsyrar berättelsen.

Boken utspelar sig i en liten ort i inre Kalifornien, nära nationalparken Joshua Tree och jag uppskattar Lalamis beskrivningar av ökenlandskapet väldigt mycket. Det här är en väldigt intressant roman ur flera perspektiv och den känns väldigt aktuell när den gör detta nedslag i det amerikanska samhället i en tid av växande främlingsfientlighet, både där och i många andra delar av världen. Ett annat närbesläktat tema är den amerikanska drömmen, ganska välbehandlat sedan tidigare, men som Lalami ändå lyckas göra brännande genom en lägesrapport från dagens polariserade samhälle, där alla inte är lika inför lagen. Och där mängder av immigranter saknar en egen röst.

Det här var verkligen en roman i min smak som uppvisar både samhällsengagemang och genuint bra berättande. I dessa coronatider har jag stundtals haft svårt att koncentrera mig på läsning men den här bokens kapitel är föredömligt korta. Jag blev också verkligen fängslad av de olika människoödena. Det är en roman som speglar dagens USA men som tar upp många viktiga och allmängiltiga ämnen som även är går att känna igen från vårt samhälle. Det är en bok som engagerar och låter läsaren tänka själv; här är inget svart eller vitt. Lalami är en skicklig berättare som både bygger upp stämning och skapar komplexa karaktärer. Jag ger romanen toppbetyg!

Hos förlaget kan man läsa mer om boken.

The Dutch House av Ann Patchett

Månadens recension av @bokcillen alias Cecilia Agemark!

En bok om ett hus – kan det verkligen vara något? Ja, snabbt så inser man att det verkligen kan vara något.

Efter andra världskriget lyckas dittills fattiga Cyril Conroy att genom tur och skicklighet få ihop så mycket pengar att han kan köpa The Dutch House (kallat så på grund av att föregående ägare kom från Nederländerna) till sin fru. Huset byggdes av de förra ägarna efter att de tjänat stora pengar på cigarretter under andra världskriget.

Boken handlar egentligen om nästa generation Conroy: Danny och sju år äldre Maeve. Vi får följa syskonen under fem decennier. Berättarrösten tillhör Danny och han för fram historien med mycket värme och humor. När han är väldigt liten försvinner mamman ur deras liv utan att ta farväl och sedan dör pappan när sonen är 15 år gammal. De sista åren i livet var Cyril gift med Andrea, en mycket yngre kvinna som var besatt av huset sedan tidigare. Styvmodern ser till att hon ärver huset och att barnen blir utkastade. Det enda som betalas är Dannys utbildning, annars är syskonen utfattiga, precis som deras föräldrar var en gång i tiden.

Jag upplever detta som en bok med många existentiella frågor; hur väljer man till exempel att hantera en sådan oförrätt som att bli av med hela sitt rättmätiga arv? Kan man förlåta och gå vidare i livet? Ann Patchett lyckas väldigt väl att skildra människors inre genom deras handlingar. Karaktärerna är komplexa, det är inte tal om några schabloner. Snarare än händelsestyrd är boken styrd av valen vi gör här i livet. Och ännu mer handlar den om hur vi väljer att hantera olika situationer. För visst kan man välja att göra på olika sätt? Danny och Maeve är väldigt tajta men har lite olika inställning. Som läsare inser man att man kanske själv hade hanterat situationer på ett helt annat sätt.

För mig var The Dutch House årets första fullpoängare! Varenda sida i boken är en njutning. Det är en lugn berättelse men aldrig tråkig. Det här är en bok som jag kommer att bära med mig länge; det starka bandet mellan Danny och Maeve och deras med- och motgångar. För att inte tala om huset som hela tiden finns med i bakgrunden. Det hade jag verkligen velat besöka!

För dem som gillar att lyssna på ljudböcker lär dessutom Tom Hanks göra en fantastisk inläsning! Jag hoppas verkligen att den blir översatt till svenska. För dem som vill läsa annat av författaren på svenska redan nu så finns tre av hennes böcker översatta på Norstedts.

Vet att jag har en oläst Patchett någonstans i mina gömmor så den ska jag ta fram och läsa så fort jag får tid över. Man kan ju inte annat än att gilla en författare som dessutom är delägare i en oberoende boklåda i Nashville, eller hur!?

Mer information om boken finns här.

The Gifted School av Bruce Holsinger

Fyra mammor träffas på babysim och familjerna blir vänner och umgås intensivt under ett decennium. De bor i Crystal, en ganska fashionabel del av en fiktiv stad i Colorado. Vid flera tillfällen i boken påpekas det att det är en av de mest progressiva och liberala delarna av USA. Drygt tio år efter att de lärt känna varandra ska staden öppna en skola för begåvade barn. Av de ca hundratusen barnen i skoldistriktet (alltså ett betydligt större upptagningsområde än bara Crystal) ska 1000 ges plats. Självklart är dessa platser oerhört eftertraktade och samtliga familjer anmäler intresse för att deras barn ska göra testet som är första delen av antagningsprocessen. För vem vill inte ha ett begåvat barn? Därmed höjs den redan existerande tävlingsinstinkten avsevärt, framför allt bland mammorna …

Skolsystemet i Sverige ser självklart annorlunda ut och i ytterst få fall finns antagningstester i mellanstadiet, men Holsinger visar ändå på något väldigt universellt och igenkännligt. Det här är den ultimata skildringen av curling- och tigerföräldrar – sådana finns ju överallt i olika skepnader. Och visst vill föräldrar ge sina barn de bästa förutsättningarna oavsett var de bor? Men vad gör den här typen av tävlande med ens psyke? Och hur långt är man villig att gå som förälder (och barn) för att uppnå det man tävlar om? Romanen är oerhört intressant både psykologiskt och sociologiskt. Den känns också väldigt aktuell för en svensk publik med tanke på de skriverier som varit de senaste veckorna i pressen om intagningsprov till mellanstadieskola och uppstart av förskola för särbegåvade barn.

Huvudpersonerna lär vi känna både genom de kapitel betitlade med respektive förnamn, men även genom de andras ögon. De olika perspektiven och den moderna berättartekniken funkar väldigt bra. De tillhör en priviligierad grupp men kommer ändå från olika förhållanden från början och har därför också olika bevekelsegrunder och motiv för sitt handlande. Och det finns faktiskt krafter som försöker bromsa utvecklingen. Men när saker och ting väl satts i rullning är det svårt att få stopp på dem…

Det är många tankar som far runt i huvudet när jag läser den här boken: Vad innebär begåvning? Och vad betyder att vara annorlunda på det här sättet för barnens tillvaro? Tänk om det i testerna framkommer att bästa kompisen är begåvad men inte man själv? Hur mår man då?

Oj,oj,oj, detta är rysligt smaskig läsning! Från först sidan var jag fast! Holsinger bygger upp spänningen på ett fenomenalt sätt; underhållningslitteratur på hög nivå! Det blir som en samhällskritisk psykologisk thriller som känns väldigt fräsch tematiskt sett. Dessutom ligger den helt rätt i tiden, även om författaren tydligen arbetat på den i femton år. Inte nog med att boken är välskriven, den är också ögonöppnande och tankeväckande med perspektiv som jag inte hade funderat på. Till exempel hur en sådan skola faktiskt kan vara en social utjämnare i ett segregerat samhälle.

Det här var onekligen en riktigt bra start på höstläsningen. Kan det kanske vara så att jag redan läst säsongens mest underhållande och fängslande bok? Och kommer något svenskt förlag att få upp ögonen för den?

Läs mer om boken hos förlaget:

Bokcillen har besökt Helsinki Lit 2019!

Text av: Cecilia Brodelius Agemark

Förra helgen gick Helsinki Lit av stapeln för femte gången. Min vän Eva-Lotta och jag var på plats. Helsingfors visade sig från sin allra bästa sida med riktigt fint sommarväder och uppsluppen stämning. Parkerna och uteserveringarna fylldes av folk och på lördagen fanns food trucks parkerade längs hela Esplanaden. En riktig folkfest även utanför litteraturfestivalen! Med ett lite annorlunda upplägg och mindre format kändes evenemanget ganska intimt. Fredag kväll och lördag eftermiddag vallfärdade litteraturintresserade till Savoyteatern, majoriteten var självklart kvinnor.

De flesta av författarna kom från Norden men den anglosaxiska världen var också representerad. Tyvärr hade Sally Rooney ställt in sin medverkan, vilket jag tyckte var väldigt tråkigt efter att ha läst Normal People tidigare i år. Engelska var genomgående samtalsspråket men med några undantag för svenska och finska. De senare fick jag skippa eftersom min finska är obefintlig.

På fredagskvällen välkomnades vi av konferenciern Jani Toivola, skådespelare och riksdagsledamot och festivaldirektör Philip Teir. Enligt min granne i publiken hade de festivalsansvariga varit väldigt noga när de valt samtalspartner till författarna. För mig var det inte några bekanta namn, förutom Teir. Som tur var gav det tryckta programmet i alla fall lite vägledning för att förstå kopplingarna.

Först ut var Pascal Engman i samtal med Li Andersson, även hon riksdagsledamot. Ett samtal som kom att handla bland annat om hotbilden mot kvinnliga journalister och andra i offentligenheten, något Andersson själv varit utsatt för. Därefter blev fredagens program en ganska uppsluppen historia med bland annat Kim Thúy, Nina Lykke och André Aciman. De två första väldigt sprudlande och roliga; Thúy intog scenen som en ståuppkomiker i en författares kropp. Publiken fick sig riktigt många skratt. Lykke bjöd på sig själv och ett antal dräpande betraktelser över den medelklass hon själv tillhör medan Aciman var mycket charmerande och flirtade med publiken. Det samtalet berörde både boken och filmen Call Me by Your Name. En publikfriande toppkväll! Jag tror alla gick därifrån med ett leende på läpparna. Kvällen avslutades sedan med en konsert med Astrid Swan, men vi valde att gå och äta en god middag istället.

Lördagens samtal kändes något allvarligare. Det började med Joakim Zander som pratade med journalisten Sato Vasantola. De uppehöll sig framför allt kring immigration. Därefter pratade Malin Lindroth om Nuckan, både boken och konceptet. Följde gjorde sedan publikmagneten Rachel Cusk med ett tämligen teoretiskt samtal tillsammans med Philip Teir om Brexit, narrativ och vad som egentligen är verklighet. Men absolut bäst på lördagen, enligt mig, var den något pillemarisk Sjón, som jag nu verkligen vill läsa. Hans Codex 1962 låter spännande, men den finns inte översatt till svenska än. Får kanske börja med någon av hans andra böcker så länge.

Genomgående var det ganska politiska samtal, kanske mer än vad vi brukar ha i Sverige med många intressanta och tankeväckande betraktelser. Jag tänker också att de i Finland höjer kulturens status genom att ha medverkande politiker.

Sammanfattningsvis var höjdpunkterna för mig Thúy, Lykke, Aciman och Sjón som alla verkligen bjöd på sig. Det korta och intima formatet på festivalen med lagom långa samtal tilltalade mig. Ett extra plus var att tiderna hölls perfekt. Nöjd lämnade jag Helsingfors med både laddat D-vitaminförråd och inspiration till sommarläsning. Jag kan absolut tänka mig att åka till Helsingfors fler gånger, både till Helsinki Lit och som turist.

För mer information om Helsinki Lit och titta på inspelningar av samtalen gå till https://helsinki-lit.fi/sv/framsida