Strindbergs lilla röda

Jag erkänner direkt: Jag har aldrig särskilt gillat berättelsen i Röda rummet, men läst många gånger ändå. Romanens nyskapande stil och originalitet är väl oomstridd och därför är den intressant att läsa och prata om. Med det sagt vill jag skriva om Strindbergs lilla röda, en av de sex böcker nominerade till årets Augustpris i fackboksklassen. Jag hoppas att den här boken får priset. Den är verkligen helt unik.

Det andra att erkänna är att jag inte alls läst ut Strindbergs lilla röda. För om man som jag tycker det är mycket intressant med typsnitt, papper och tryckning så vill man låta läsningen (och tittandet av bilder för tusan) ta tid.

I fackboken går författarna igenom Röda rummets bok- och designhistoria och placerar detta i ett sammanhang. Röda rummets grafiska utseende och förändringen av det genom alla utgivningar är ytterligare något som får romanen att bli helt outstanding. Strindberg var själv mycket (alltså MYCKET) involverad i utformningen av sina böcker. Jag har kommit så långt att jag just läst att ”Strindberg själv skrev helst på gul oskuren Lessebo Bikupa” och det är ett tydligt exempel på när jag stannar upp och funderar. Den här gången på vad jag själv helst skriver på, när jag skriver för hand. Jag är ganska petig när det gäller val av skrivböcker. Men gul oskuren Lessebo Bikupa är jag förstås inte ens i närheten av att trängta.

Så jag fortsätter och läser och bläddrar i denna guldgruva till bok. En av de mer intressanta fackböcker jag läst i hela mitt liv faktiskt. Så var det sagt.

Strindbergs lilla röda. Alexandra Borg och Nina Ulmaja. Utgiven 2019 av Atlantis Bokförlag.

Bokfrukost om Maigrets första fall av Georges Simenon

När bokklubben har fransk höst är det ofrånkomligt att läsa någon av de 75 detektivromanerna om Kommissarie Maigret.  Maigrets första fall kom ut 1949 men är, titeln till trots, inte den första boken om Maigret. Vi var försiktigt positiva till boken, enades om att den på sin tid måste ha ansetts som ganska vågad, att den hade fina miljö och personbeskrivningar och att Maigret är en  detektiv som tänker sig fram till gåtans lösning. Några röster från morgonens diskussion:

Trevligt
Klassisk detektivroman
Inte min favoritgenre, men den var helt okej
Tyckte den var jättebra!
Väl sammanhållen historia
Kul att läsa om Paris
Håller bra!
Jag har bott i Paris så det var jätteroligt att läsa
Kändes lite gammaldags
Charmig liten historia
Läste massor av de här när jag var tonåring, förstår faktiskt inte varför jag tyckte då mycket om dem
Tycker inte att den håller!
Boken får 4 Eiffeltorn. Bra gåta, fina miljöer och så Maigrets psykologiska människokännedom som så väl gestaltas.

Madame Maigret har enligt initierade Maigretfans en viktig roll i böckerna. Så här beskriver Simenon den unga Madame:

Hon var en frisk präktig flicka av den typ man sällan ser annat än på konditorier eller bakom mjölkaffärens marmordiskar. En präktig flicka full av vitalitet men som han ändå kunde lämna ensam hela dagar i sträck i deras lilla våning utan att hon ändå ett ögonblick hade tråkigt.

 Man kan väl ana att femme fatale idealet inte tilltalade Simenon samt – med lite god vilja- att han gillade självständiga kvinnor.
Vi drog oss till minnes att det har producerats flera tv-serier om Maigret under åren, bla. en brittisk med Rowan Atkinsson, (Mr Bean), i huvudrollen! Han var jättebra! (Kanske inte helt förvånande, Atkinsson är mångsidig och en av hans första filmroller var den klassiske CIA-agenten agenten Felix Leiter i Bondrullen Never say never again 1983.)

Utgiven på bokförlaget Atlantis 2017,  som nyligen givit ut ett flertal Kommissarie Maigret deckare.  Översättare Gunnel Vallquist.