Vi for upp med mor av Karin Smirnoff

Romanen tar vid där föregångaren Jag for ner till bror slutar. Än en gång förundras jag över Karin Smirnoffs formuleringskonst och säregna effektiva prosa. Med förnyad kraft slås jag av hur amerikansk filmisk handlingen ter sig. Händelsedrivet, våldsamt med rå realism tänker jag att bröderna Cohen borde filma det här. Jag hinner bara tänka tanken innan Smirnoff själv refererar till filmen ”No country for old men.”

Vare sig det är norrländskt eller amerikanskt, är de två romanerna helt unika i sitt slag. Ingen lämnas oberörd och böckerna bör,(i alla fall om ni frågar mig), läsas i turordning för de är egentligen en enda roman. För att undvika att ”spoila”, skriver jag inte mer om mor utan publicerar recensionen om bror en gång till.

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

En roman i avsaknad av kommatecken och där stor bokstav endast förekommer i början av en ny mening. För och efternamn skrivs ihop med enbart små bokstäver. Romanen saknar onödiga ord och har få adjektiv. Meningarna är korta. Så här:

Pyttsan sa hon så saliven sprätte. Pyttsan. Han stod inte ut med sorgen. Precis som kristerhansson evertlindqvist och sunestolt.

Jag gillar det. Blir till en speciell rytm i huvudet medan man läser. Kanske är det just rytmen i språket som gör att jag upplever romanen som filmisk, fast förstås, det finns ett starkt driv i texten och Smirnoff har verkligen en historia att berätta.

Jana, bokens berättare, far ner till sin tvillingbror som heter bror och bor kvar i föräldrahemmet. Syskonen är ärrade och dysfunktionella efter att ha växt upp med en tyrannisk far. Om jag får vara lite elak tycks samtliga invånare i byn smalånger vara aningen dysfunktionella, fast förstås, det är vi väl alla mer eller mindre.

Jag upplever efter avslutad läsning att jag for ner till bror skulle kunnat vara en prisbelönt amerikansk eller föralldel dansk indiefilm. ( Jag gillar verkligen genren vill jag påpeka). Inledningen av romanen där Jana frysande i ymnigt snöfall promenerar den sista biten hem till sin missbrukande bror, medan hon nynnar på everttaube skulle göra sig fantastiskt bra på vita duken eller i en tv-serie. Likaså slutet på romanen, fast det säger jag förstås ingenting om.

Jag har förstått att många uppfattar jag for ner till bror som drastisk humoristisk, det gör inte jag. Innehållet och de många tragiska livsöden som skildras är för tröstlösa. Fast jag förstår precis varför texten uppfattas som humoristisk vi sov på samma brits hans mamma dog i är ju en fantastisk formulering. Likaså att janas lerfigurer som hon skapar till avbild av alla missbrukare i sin närhet. En samling figurer som hon kallar fyllebataljonen. Boken blir dock  aningen ljusare mot slutet så kämpa på om ni är lika blödiga som jag. Sammantaget är Jag for ner till bror en originell, nyskapande och mogen debutroman. En värdig vinnare av Augustpriset.

Jag for ner till bror finns som ljudbok mycket förtjänstfullt inläst av Lo Kauppi en av mina favorituppläsare och den funkar bra som ljudbok. Dock, som ni förstår av vad jag skrivit ovan, att som läslyssnare missar man  de unika språkkonstruktionerna. För en gångs skull rekommenderar jag inte ljudboken.

Utgiven på Polaris 2018 och 2019.

There There av Tommy Orange

Vikarie i dag är Cecilia Brodelius Agemark eller Bokcillen som hennes konto på Instagram heter.

Den här romanen har figurerat flitigt på listorna över de bästa engelskspråkiga böcker utgivna 2018. Sådana listor väcker ofta mitt intresse och jag blev väldigt nyfiken på att läsa den här. Dessutom har There There blivit nominerad till eller fått litterära priser under senare tid,nu senast vann den Center for Fiction First Novel Prize. Jag började alltså läsa med högt ställda förväntningar, något som ofta kan visa sig förödande… Men inte alltid.

De första sidorna av boken är ett faktaavsnitt som ägnas åt hur ursprungsbefolkningen behandlats av de vita sedan dessa anlände i USA. Läsaren får en historisk återblick av viktiga händelser som bidragit till dagens situation. Det är en fruktansvärd tillbakablick på det våld och förtryck som påverkat generationer. Ett 500 år långt folkmord kallar Orange det. För en svensk publik är detta ju ett ämne som få är väl insatta i, så en informativ start på boken uppskattades.

Efter introt tar de egentliga berättelserna vid. I romanen få vi följa 12 personer som alla utom en har det gemensamt att de på något sätt tillhör Amerikas (inte bara USA:s) ursprungsbefolkning. Personerna i boken kallas Urban Indians eftersom de numera bor i städer istället för de reservat som många andra fortfarande bor på, för att inte tala om de vidder de tidigare hade för sig själva.

Det är en brokig skara vi får följa; här finns Tony Loneman som har ett väldigt speciellt utseende eftersom hans mamma drack när hon väntade honom, vi möter också Opal Viola Victoria Bearshield och Jaquie Red Feather,två systrar som var med under ockupationen av Alcatraz i slutet av sextiotalet men som vi nu får lära känna som äldre kvinnor. Här finns Blue som blev bortadopterad som bebis och Dene Oxendene som försöker dokumentera vad det betyder för olika individer att tillhöra ursprungsbefolkningen. Och många fler därtill. De flesta har någon koppling till de andra, något både läsaren och de själva upptäcker allt eftersom. Tänk er en Short Cuts som utspelar sig i Oakland.Alla är på väg eller har anknytning till den stora pow-wow som ska äga rum i staden inom kort.

Ett huvudtema i boken är identitet och identitetssökande. I de allra flesta fall rör det sig här om trasiga familjeförhållanden, många har inte haft kontakt med den sida av släkten som tillhör ursprungsbefolkningen och de känner sig vilsna. Det är en socialt utsatt grupp med mycket alkohol- och drogrelaterade problem, vilket mer eller mindre genomsyrar alla berättelser.Men här finns också en stolthet och en vilja att höra till. Vi får också träffa karaktärer som ska trumma eller dansa på pow-wowen, klädda i traditionella dräkter.

Trots att det i mångt är tunga människoöden som porträtteras lyckas Tommy Orange berätta historierna lättillgängligt och utan att det blir sentimentalt. Mot slutet av boken är man som läsare helt uppslukad, och utan att avslöja för mycket, det blir otroligt spännande.

Mina förväntningar uppfylldes således med råge. Jag tyckte detta var en fantastisk bok, en av de allra bästa jag läst under 2018. Jag hoppas verkligen att den får mycket uppmärksamhet och många läsare när den kommer ut på Polaris förlag i mars 2019 under den svenska titeln Pow wow. Det här är en bok som jag kommer att bära med mig länge. En bok med många intressanta karaktärer och ett poetiskt men lättillgängligt språk. Jag är väldigt imponerad av denna debutant som tar sig an ett så komplext och hjärtskärande ämne med osedvanlig fingertoppskänsla. Läs!

Om några dagar ska jag diskutera den i min engelska bokcirkel och det ska bli väldigt intressant att höra vad de andra tycker. Tror det kan bli riktigt bra diskussioner. Och den 19 februari kommer Tommy Orange till Internationell författarscen och då kommer i alla fall jag vara på plats.

Mer info från Polaris finns här: https://www.bokforlagetpolaris.se/pow-wow/t-5/9789188647603

Mischling av Affinity Konar

Polen 1944, tvillingarna Stasha och Pearl deporteras till Auschwitz och placeras i Mengeles zoo, där den sedermera ökände läkaren Josef Mengele utförde experiment på tvillingar. De båda trettonåriga flickorna berättar båda omlott från denna grymhetens avkrok där empatin fångarna emellan trots allt inte var helt utraderad.

På ett underskönt poetiskt språk skildrar Konar det fasansfulla och omänskliga både i lägret och under vandringen efter befrielsen. Poesins lätthet gör att läsaren uthärdar tillsammans med tvillingarna.  Mischling är en makalös roman om ondska, grymhet men också godhet och styrka. En fantastisk läsupplevelse som helt enkelt inte låter sig beskrivas i ett i sammanhanget helt obetydligt blogginlägg. Slutet är lika oväntat som trösterikt. I en intervju i bokens efterord berättar Affinity Konar att hon känt att språket måste vara hennes inkörsport i att skriva om ett ämne som detta i skönlitterär form.

Det var ett ansikte som aldrig tillåtits något besök i tonåren, utan hade hoppat direkt till vuxen man och sedan till gammal man. Huden var ung fast urgammal; ögonen var så nya som ögon någonsin kan vara, men de hade sett alltför mycket.

Mischling är nominerad till Året bok 2018 och om jag får bestämma årets självklara vinnare, trots konkurrens från Kjell Westös Den svavelgula himlen.

Den fantastiska översättningen är gjord av Cecilia Berglund Barklem. Utgiven på Polaris 2017.