Övergivenheten

Jag får svårt att bestämma mig: läsa eller lyssna. Jag vill läsa för att se varje välformulerad mening framför ögonen och njuta. Jag vill lyssna för att att Elisabeth Åsbrinks läsning av den egna texten gör den ännu större. Så jag tar den till mig två gånger.

Det är Övergivenheten. En familjehistoria om mamma och pappa och familjen som gick i kras. Men också om släktets historia och hur allt bara raderades, utrotades ur Europas historia. Om och om igen.

Det var på en solvarm brygga i Lofoten jag först läste en bok av Åsbrink, Och i Wienarwald står träden kvar där i trettiotalets Wien då två föräldrar bestämmer att sonen, den älskade trettonårige Otto, måste lämna Österrike. Det blir till sist det lugna, trygga, säkra Sverige och bara för en kortare tid. Så klart! Men halvåret blir ett år, ett år blir två, tre blir fyra. Alla brev hans föräldrar skriver till honom, de är genom dem vi lär känna Otto. I den ensidiga kommunikationen. För hans brev är borta. Här fyller Åsbrink igen många av de hål som finns i brevväxlingen. Hur den svenska flyktingpolitiken såg ut. Hur klimatet var. Om de som klarade sig. Och de som inte gjorde det. Jag minns att jag slog igen boken och la mig på bryggan för att hämta mig. Måsarna skrek oavbrutet och cirklade beskyddande över sina häckande honor. Sen reste jag mig och hämtade min cykel och trampade fort iväg. Glad över livet.

I 1947 är utgångspunkten just det årtalet och Åsbrink berättar och förklarar hur vi genom att betrakta det som hände då kan förstå det som händer nu. Orden som formade Sverige består av sextio historiska nedslag, sextio texter om utvalda ord och uttryck som på olika sätt ger bilder av vad svenska värderingar och svenskhet kan vara. Det är en subjektivt urval och hon skriver: ”Jag ser dem som pixlar i svensk självbild”.

Som alltid blir man hänförd, lärd och förkrossad av att läsa Åsbrinks böcker. Än mera nu. Övergivenheten är skoningslös.

Övergivenheten. Elisabeth Åsbrink, Utgiven av bokförlaget Polaris 2020.

Jag väntar i snön av Daniel Dencik

Alexander får plötsligt inte längre träffa sina barn. Enligt barnens mamma har ett av barnen sagt att hon är rädd för sin pappa. Alexander är bestört, förstår helt enkelt ingenting. Skola och socialtjänst står på mammans sida och en förtvivlad kamp tar sin början. Vårdnadstvisten avgörs i domstol till Alexanders fördel men mardrömmen är inte över. Jag väntar i snön är en intensiv och rasande text från en människa vars inre är ett enda stort ”Varför?” En förälders mardröm och frågan man som läsare ställer sig är hur dylikt kan ske? En friande dom är väl en friande dom? Det är välskrivet och ursinnigt med ett enormt driv.

Att jag blev intresserad av att läsa Jag väntar i snön var att jag uppfattade romanen som just en roman om en vårdnadstvist där en mor falskt anklagar en far.  Jag visste inte att boken var djupt självbiografisk och endast skildras helt och hållet utifrån Alexanders perspektiv. Därmed blir läsningen problematisk, stundtals blir även jag ett ”varför?”. Jag vill ha mer fakta till att barnens mammas anklagelser kan få en sådan signifikans trots en friande dom. Förstå mig rätt här, det är en veritabel mardröm som drabbar Alexander och jag vet att osanna allvarliga anklagelser i vårdnadstvister förekommer,( det var ju därför jag ville läsa), men frågorna hopar sig i mitt huvud.

Nåväl, objektivt sett är romanen välskriven, det är omöjligt att inte bli gripen och förtvivlad över Alexanders tragedi, även om jag stundtals befarar att läsaren förvillas bort från det rent objektiva. Så läs vetja, ni kan ju alltid beställa hem författarens domslut från rätten.

Utgiven på Bokförlaget Polaris 2019, översatt av M. Andersson.

Hemma hos andra av Gabriella Ahlström

Familjerelationer är inte sällan helt outgrundliga för både inblandade och utomstående, framförallt då de olika familjemedlemmarna berättar helt olika historier. Gabriella Ahlström är en skicklig skildrare av just familjer, hon är framförallt väldigt bra att på att skriva dialoger, vilket hon visade tydligt i sin förra roman Sirener. Precis som hos Jane Austen avslöjar karaktärerna vem de är genom vad de säger eller låter undslippa sig.

Hemma hos andra handlar om Amanda, en ung kvinna i 30-årsåldern som vuxit upp med en omogen och självupptagen mor. När fadern hastigt avlider får modern och systern fördjupad kontakt. Amanda drar sig undan och tjusas av sin nya pojkvän Davids familj, intellektuell, politiskt aktiv och välbeställd. Som så många unga uppvuxna i mer eller mindre dysfunktionella familjer tror hon kanske att den nästintill perfekta familjen existerar. När David åker utomlands på en reportageresa stannar Amanda ensam kvar i hans familjs sommarhus i Skåne för att skriva en universitetsavhandling. Men när David råkar på problem i utlandet, reser Davids familj till Skåne och Amanda får sällskap.

Jag gillar att befinna mig i Amandas tankevärld, känner igen mitt unga jag i henne. Så vilsen och förtvivlat angelägen om att göra rätt och förstå sig på sina medmänniskor. Slutet är oväntat, men jag gillar det verkligen. Hemma hos andra är passar utmärkt bokcirkelbok, finns mängder av tolkningsmöjligheter och diskussionens vågor kan bli både högljudda och alldeles underbara.

Gabriella Ahlström kommer till bokmässan 2019. Utgiven på Polaris 2019.

Vi for upp med mor av Karin Smirnoff

Romanen tar vid där föregångaren Jag for ner till bror slutar. Än en gång förundras jag över Karin Smirnoffs formuleringskonst och säregna effektiva prosa. Med förnyad kraft slås jag av hur amerikansk filmisk handlingen ter sig. Händelsedrivet, våldsamt med rå realism tänker jag att bröderna Cohen borde filma det här. Jag hinner bara tänka tanken innan Smirnoff själv refererar till filmen ”No country for old men.”

Vare sig det är norrländskt eller amerikanskt, är de två romanerna helt unika i sitt slag. Ingen lämnas oberörd och böckerna bör,(i alla fall om ni frågar mig), läsas i turordning för de är egentligen en enda roman. För att undvika att ”spoila”, skriver jag inte mer om mor utan publicerar recensionen om bror en gång till.

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

En roman i avsaknad av kommatecken och där stor bokstav endast förekommer i början av en ny mening. För och efternamn skrivs ihop med enbart små bokstäver. Romanen saknar onödiga ord och har få adjektiv. Meningarna är korta. Så här:

Pyttsan sa hon så saliven sprätte. Pyttsan. Han stod inte ut med sorgen. Precis som kristerhansson evertlindqvist och sunestolt.

Jag gillar det. Blir till en speciell rytm i huvudet medan man läser. Kanske är det just rytmen i språket som gör att jag upplever romanen som filmisk, fast förstås, det finns ett starkt driv i texten och Smirnoff har verkligen en historia att berätta.

Jana, bokens berättare, far ner till sin tvillingbror som heter bror och bor kvar i föräldrahemmet. Syskonen är ärrade och dysfunktionella efter att ha växt upp med en tyrannisk far. Om jag får vara lite elak tycks samtliga invånare i byn smalånger vara aningen dysfunktionella, fast förstås, det är vi väl alla mer eller mindre.

Jag upplever efter avslutad läsning att jag for ner till bror skulle kunnat vara en prisbelönt amerikansk eller föralldel dansk indiefilm. ( Jag gillar verkligen genren vill jag påpeka). Inledningen av romanen där Jana frysande i ymnigt snöfall promenerar den sista biten hem till sin missbrukande bror, medan hon nynnar på everttaube skulle göra sig fantastiskt bra på vita duken eller i en tv-serie. Likaså slutet på romanen, fast det säger jag förstås ingenting om.

Jag har förstått att många uppfattar jag for ner till bror som drastisk humoristisk, det gör inte jag. Innehållet och de många tragiska livsöden som skildras är för tröstlösa. Fast jag förstår precis varför texten uppfattas som humoristisk vi sov på samma brits hans mamma dog i är ju en fantastisk formulering. Likaså att janas lerfigurer som hon skapar till avbild av alla missbrukare i sin närhet. En samling figurer som hon kallar fyllebataljonen. Boken blir dock  aningen ljusare mot slutet så kämpa på om ni är lika blödiga som jag. Sammantaget är Jag for ner till bror en originell, nyskapande och mogen debutroman. En värdig vinnare av Augustpriset.

Jag for ner till bror finns som ljudbok mycket förtjänstfullt inläst av Lo Kauppi en av mina favorituppläsare och den funkar bra som ljudbok. Dock, som ni förstår av vad jag skrivit ovan, att som läslyssnare missar man  de unika språkkonstruktionerna. För en gångs skull rekommenderar jag inte ljudboken.

Utgiven på Polaris 2018 och 2019.