Klockan åtta på fredagmorgonen samlas vi för månadens frukostträff. Liksom förra årets bokmässefrukost har vi bjudit in författaren till boken vi pratr om. I år Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson. Även om vi vill ha fokus på våra läsningar av boken kommer vi snart in på hur det var att skriva boken, hur det är att skriva överhuvudtaget och Christoffer berättar skarpt och spännande. Inom kriminologin, säger han, är det så att vill man förstå något börjar man från slutet och sen tittar man steg för steg hur det kunde bli som det blev. Han är först klar med slutet, med sista meningen och det är mot det han skriver.
Någon av oss pekar på det filmiska i boken. Christoffer säger stt han tänker aldrig i kapitel, utan i scener och scenövergångar, kanske är det så vi tänker. Vi berömmer hans sätt att skapa tydliga bilder, att stämningarna sätts med som det verkar, med några få utvalda detaljer. Romanen har starka drag av Donna Tartts Den hemlia historien menar Petra. Christoffer nickar instämmande.
Romanen utspelar sig i en liten håla. Det är sommaren och det är ett slags statiskt läge, “ett tillstånd av limbo”. Här hittar vi de unga utsatta, de som inte glassar runt i storstaden, de som inte fått de coola jobben. Det finns en tydlig diskrepans mellan de som aldrig kom iväg, och de som gjorde det och vände hem. Hemvändare, nej, det är inte bara att kliva tillbaka i sin gamla roll.
“Den har drag av Hemingway” säger någon och påpekar den språkliga skillnaden mellan Fallet Vincent Franke, som var yvig och mångordig. Den enögda kaninen har en mer återhållen stil. Vi gillar den mycket och när Christoffer har gått säger vi att det just det att han skapar stämningar så bra, har ett snyggt språk och intressanta och välgestaltade karaktärer.
“Jag vill skriva feta berättelser”, säger författaren. Gör det! säger vi.
Imorse firade vi med tårta att vi bokfrukosterat nu i ett helt år. Första träffen hade vi i april 2010 och då pratade vi om Susanna Alakoskis bok Håpas du trifs bra i fengelset. Sen dess har vi hunnit med tolv olika frukostböcker och en brunch och intresset för frukostträffarna har ökat.
Här är lite bilder från imorse då vi diskuterade Spill av Sigrid Combüchen. Recension av boken kommer i en annan post!
Jag vill tacka och skicka en kram till alla som någongång varit med på våra frukostar för att ni medverkat och bidragit till att frukostarna blivit ett sånt supertrevligt inslag i min vardag!
- Bland det bästa vi läst i klubben, sa Pär vid diskussionerna om Sofi Oksanens Utrensning som vi diskuterade på Breakfast Book Clubs marsträff.
- Fantastiskt språk och vilken inledning, sa Ann-Catrin.
Ja, samtliga runt bordet den här morgonen tyckte att Utrensning var väldigt bra och stark. Samtidigt var det flera som hoppade av sent på grund av att de tyckte boken var långtråkig och dålig.
Själv tyckte jag boken var fantastiskt bra. Oksanen har en förmåga att utan allt för mycket omskrivning låta små detaljer tala om en hel stämning. Hennes språk är koncist men samtidigt målande. Jag tyckte att hon påminde lite om Jouce Carol Oates som man vill att Oates ska vara. Ofta snöar JCO iväg och hennes böcker tenderar att bli så långa. Varenda dag ska beskrivas, varenda stund. Oksanens tempo är rappare. Det går fortare vilket jag gillar.
Vi pratade en del om att Estland under den här tiden är en ganska mörk fläck i vårt historiemedvetande. Trots att det är vårt grannland har vi ingen aning om att det var så här (illa). Hur det är att längta efter väst, att leva med att ha resväskan alltid packad, motståndsrörelse och kommunism.
Några ogillade tidshoppen och tyckte det var svårt att hänga med, för andra var det inget problem.
Vi dröjde oss kvar vid slutet. Utan att avslöja för mycket så var det en del frågetecken som rätades ut men det krävdes lite diskussion mellan oss för att reda ut det hela. Vi hade tolkat slutet lite olika.
Läs gärna också Anna Toss, som tyvärr inte kunde vara med på träffen, hon har skrivit vad hon tyckte om boken här.
På förra mötet var en fotograf med och fotade för tidningen Bibliotek i fokus och häromdagen fick jag en bunt tidningar i brevlådan. Fint reportage, roligt att läsa intervjun med mig som gjordes för ett tag sen. Karin Berg på Enbokcirkelföralla är också intervjuad.
Idag gjorde bäbis Bob sin debut på bokfrukost med Breakfast Book Club. Iskallt även denna morgon, 12 minusgrader, men vi var åtta stycken som dök upp på dagens frukostträff. Boken vi läst var bokbloggarprisvinnaren Vyssan lull av Carin Gerhardsen.
Åsikterna var blandade. Några tyckte den var mycket bra, välskriven och väldigt spännande. Andra tyckte den hade för många ologiska luckor, att man inte förstod för man inte läst de tidigare böckerna och att den var tråkig. Några, bland annat undertecknad, hade inte ens orkat med att läsa ut boken.
I Vyssan lull finns ett stort persongalleri som delvis presenteras på insidan av bokens omslag. Paralleller drogs till gamla ryska författare vars persongalleri krävde ett helt register i början av boken. Boken är inte särskilt tjock men ändå är det flera parallellhistorier och massor av människor att hålla reda på. En jämförelse drogs till Stieg Larssons Män som hatar kvinnor som innehåller relativt få personer men är kanske tre gånger så tjock som Vyssan lull.
Och så diskuterade vi varför så många deckare är skrivna efter exakt samma mall, först en ganska poetisk beskrivning av själva mordet sedd ur mördarens synvinkel, med fördel skriven i kursiv stil. Sen en introduktion av mordplatsen med de viktiga utredarna/huvudpersonerna på plats, sen ledtrådar och utveckling och sen ett rafflande, snabbt, filmslut med mycket action.
Vill du också lära dig skriva deckare håller Folkuniversitetet en kurs just nu
