Den sista migrationen

En vinter för flera år sedan gled jag genom ett arktiskt blått fjordlandskap, ombord på fartyget Polarlys. Där och då sögs jag in i romanen Flickan med glasfötterna som jag tyckte samspelade så väl med miljön utanför. Samma magiska känsla får jag när jag läser Den sista migrationen. Jag uppslukas av berättelsen om Franny Stone som börjar i en nutid, där Franny letar efter ett skepp som kan ta med henne på jakt efter de sista silvertärnorna. Tidsmässigt är nuet en bit in i framtiden. Klimatkrisen är bortom många gränser, det mesta av djurvärlden är utrotat och de sista arterna skyddas i ett reservat i Europa.

Inledningsvis är allt höljt i dunkel. Vem är Franny? Varför är hon så totalt besatt av att hitta fåglarna? Frågorna är många. Men tidshopp fram och tillbaka gör en spännande berättelse och gåtorna både uppstår och förklaras allteftersom.

Personerna gestaltas lysande. Alla är komplexa med dåliga och bra sidor, blir aldrig platta. Det är ännu en stor behållning i boken. Jag lär känna människorna bit för bit, gillar visst och ogillar annat.

Det finns förvisso en del hack och ologiskheter i boken. Men man förlåter det därför att det som är bra är så väldigt bra. Och helt säkert är att jag kommer att tänka på Franny Stone länge. Väldigt länge.

Den sista migrationen. Charlotte McConaghy. Utgiven på svenska av Lavender Lit 2020 i översättning av Carina Jansson. Fotot är hämtat på Pixabay som har många vackra bilder på silvertärnor att bli uppslukad av.