Nu blir det nog ganska långt om döden

I en av Sarah Dessens böcker, Allt och lite till tror jag, finns en tonårstjej som kommer i bråk då och då med sin mamma. Men oavsett vad dottern sagt eller gjort eller hur mycket de än har bråkat står mamman alltid på gårdsplanen och väntar. För mig har den tanken blivit sinnebilden för att vara mamma. Alla mina vuxna barn sköter sig förvisso själva, men fortfarande ska de alltid känna att vad som än händer kommer jag att stå gårdsplanen och vänta. Ställa upp. Finnas till hands.

Den här helgen är Alla helgons tid och jag som många andra har tänt ljus för dem jag saknar, och allra mest för min mamma. Hon har varit död i snart nio månader. Jag gråter numera som regel bara en gång om dagen. För att jag inte längre kan prata med henne två gånger om dagen och  berätta saker som att kassan på Konsum pajade eller att jag just fått ett fantastiskt jobbuppdrag. För att det inte längre står någon på gårdsplanen och väntar på mig på det sättet som bara en mamma kan göra.

Jag tänkte mig att jag skulle ta en tillflykt till litteraturen på så vis att jag skulle söka efter böcker där någon lever vidare efter en förälders död. Men så blev det inte. Jag har inte ens letat efter de böckerna, om de finns. Jag har läst fluffigare romaner för att snarast inte tänka på mamma, död eller saknad. Ett undantag dock: När man vet att någon snart ska dö av Lisa Blomqvist.

Boken är den handbok hon själv ville läsa när hennes pappa dog efter en tids sjukdom. Hon kände sig handfallen både före och efter ögonblicket och bestämde sig för att skriva den bok hon saknade. Sådant beundrar jag. Boken går väldigt tydligt igenom saker som händer när någon nära anhörig dör. Det är praktiska saker som hur man ordnar med bouppteckning eller vad som egentligen händer rent fysiskt i och med döden. Det är också många intervjuer med olika människor, präster, begravningspersonal, sjukvårdsfolk. En av de finare är den författaren gör med sin egen sambo: ”Hur var jag under den här tiden?” där sambon berättar hur det var att leva med någon som är i stark sorg.

Boken kombinerar alltså det praktiska med det personliga utan att tappa allmängiltigheten. Den är både litterär och dokumentär, existentiell och konkret inom sina pärmar. Jag tycker att alla kan läsa den, därför att döden är för alla. Oavsett hur jävla jävlig den tanken är.

Utgiven av Norstedts 2018

Det blå arkivet

Jag skriver:

Jag tror att det är svårt att dö. Smärtlindring och ångestdämpande mediciner till trots så tror jag att den allra sista övergången är lika fysiskt och psykiskt påfrestande som att födas. När en bebis föds är vi där med handdukar och kärlek och värme. Men när vi dör tror jag att dödsögonblicket bara är en hård passage till ingenting. Inga handdukar. Ingen värme. Ingenting. Vad som händer sen? Ingen aning. Det är inte ens viktigt.

Kan vi förbereda oss för det? Jag läser Det blå arkivet som handlar om ett annat sorts arkiv än det praktiska vita arkiv som symboliserar vårt ansvar mot efterkommande. Lars H Gustafsson skriver sig fram, genom det röda arkivet som innefattar sorg och saknad av de som är döda, till ett blått arkiv som är ett slags tillstånd där sorg och död har en lagom plats och som innefattar  glädje över livet, en tacksamhet över det liv man lever och har kvar att leva. Hoppfullhet.

I det blå arkivet förvarar jag sådant som jag ska leva av den tid jag har kar. Det handlar om mening och sammanhang. Finns det någon mening med mitt fortsatta liv? Ja, den finns. Men den har inte kommit gratis, som manna från himlen.

Jag läste boken under de där veckorna i Paris i höstas och tänker att det blå arkivet är detsamma som när jag säger att memento mori är det allra bästa för att njuta av livet.

I Det blå arkivet finns också tankar kring vad som händer sen. Efter det där ögonblicket. Författaren själv tänker ett evigt liv baserat på en gudstro och tillit till den guden. Uppfattningar som jag inte alls delar men jag tycker om att höra andras tankar om saken.

Men allra mest tycker jag om tanken om det här blåa arkivet och jag vet vad jag har i mitt. Vad har du i ditt?

Det blå arkivet. Lars H Gustavsson. Utgiven av Libris 2014.