Etikett: Elena Ferrante

Publicerat

Några vårböcker att vänta på

Vi skriver sällan om böcker som ska komma. Ann-Sofie har dessutom inte alltid koll på vad förlagen ska ge ut framöver. Inte för att förlagen undlåter att berätta utan för att hon tänker på annat när de gör det. Därför blir hon alltid så glatt överraskad när titlarna dyker upp! Maggan har aningen mer koll, främst på ljudböcker eftersom hon alltid håller sig uppdaterad via Storytel.

Men nu skriver vi om några böcker som vi ser fram emot i vår. Det är så många böcker vi vill läsa. Det fick helt enkelt bli ole dole doff som urvalsmetod!

Ödesmark av Stina Jackson. Med debuten Silvervägen fångade hon oss totalt och det var så intressant att vara i de norrländska miljöerna. Läs en frukostintervju vi gjorde med henne då. (Albert Bonniers)

Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez kommer i nyöversättning i april av ingen mindre än Lina Wolff. Undrar så hur den världsberömda inledningsmeningen kommer att lyda? Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig om den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen. (1970, Karin Alin). Márquez fick Nobelpriset 1982 och är utan tvekan Maggans favoritnobelpristagare. (Wahlström&Widstrand)

Där kräftorna sjunger av Delia Owens kommer i slutet av april. En mångomsjungen bok som alla som läst det amerikanska originalet When the Crawdads sing verkar älska. (Forum)

Fortsättningen på Elizabeth Strouts Pulitzerprisbelönade roman Olive Kitteridge , Olive, igen, kommer i april; vi älskar Olive i all hennes otillräcklighet. Läs Maggans recension här och Ann-Sofies kärleksbrev här. (Också Forum förlag)

En alldeles ny Elena Ferrante kommer i sommar. De vuxnas lögnaktiga liv, en fantastiskt och väldigt lovande titel. Så här skrev Maggan om Neapelkvartetten. (Norstedts)

Lycka för losers av Wibke Brueggemann har vi hört talas om (Love for losers i original). En YA-bok som kommer ut på svenska i vår och som ska vara rätt igenom bra. Det hoppas man på! (Natur & kultur)

och till sist en faktabok

Odla för insekter av Liselotte Roll. Hela tomten vid Ann-Sofies sommarhus är ett tivoli för alla insekter, men the more the merrier. (Bokförlaget Polaris)

Publicerat

Unga kvinnor av Louisa May Alcott

Jag har haft Unga kvinnor på min ”att läsa lista” under många år, att jag äntligen kom till skott är Elena Ferrantes förtjänst. Unga kvinnor spelar en betydelsefull roll i Min fantastiska väninna och jag älskar scenen i filmatiseringen där Lenu och Lila sitter tätt ihop och läser i sitt tummade exemplar. I bakgrunden skymtar det fattiga gråa bostadsområdet i Neapel där flickorna växer upp.

Little Woman, som boken heter på originalspråk handlar om fyra systrar i inbördeskrigets USA. Fadern är inkallad och familjen har förlorat en del av sin förmögenhet. Flickorna är rara, glada och käcka som så ofta i äldre böcker om flickor för flickor. Med moderna ögon sett är kanske boken aningen moraliserande, men jag gillar systrarna March och bokens andra karaktärer. Det finns glädje i det lilla och människorna är vänliga och omtänksamma med varandra. Helt tvärtemot den kalla råa verklighet som Lenu och Lila levde i. Jag känner mig löjligt glad över att Neapeltjejerna fick läsa Unga kvinnor och kunde uppleva en helt annan verklighet. (Jo, jag vet att Lenu och Lila är romankaraktärer och inte finns på riktigt).

Om ni ännu inte läst Neapelkvartetten så rekommenderar jag er att göra det! Efter att ni läst första delen Min fantastiska väninna, sticker ni emellan med Unga kvinnor. Ger Ferrantes fantastiska kvartett ytterligare en dimension.

Utgiven av Bonnier Carlsen 2016, översättning Sonja Bergvall.

Publicerat

Neapelkvartetten av Elena Ferrante

Fyra böcker om  livslång vänskap mellan två kvinnor. Elena och Lila växer upp i samma kvarter i en fattig del av Neapel. De sociala normerna är huggna i sten, våld och mindervärdeskomplex präglar invånarnas liv. Båda flickorna är studiebegåvade men endast Elena får möjlighet att läsa vidare. Jag absorberades in i Elenas huvud bara några sidor in i första romanen och jag är fortfarande kvar efter att ha avslutat tredje delen som på svenska heter Den som stannar, den som går.

Elena är böckernas berättare, det är från hennes horisont som berättelsen rullas upp. Jag tror nog att hon är pålitlig, men hennes nedärvda dåliga självkänsla påverkar hur hon tolkar sin omvärld. Kanske det är böckernas styrka att så mycket lämnas till läsaren, det är upp till oss själva att förstå hur Lila ser Elena och hur Lilas bild deras gemensamma verklighet ser ut.  Deras vänskap är djupt komplicerad, präglad av svartsjuka och aggressivitet, kanske för att valmöjligheter saknas.

Jag har under läsningen av alla tre böckerna funderat mycket över det sociala arvet och hur detta präglar människan. Du kan aldrig springa ifrån de erfarenheter du gjorde under din uppväxt, de finns där alltid i ditt sinne och både på ont och gott. Jag minns en replik från tv-serien Sopranos, där maffiabossen psykiater säger. ” If you don´t understand your history, you are bound to repeat it”. Så sant.

Första boken heter Min fantastiska väninna och andra boken heter Hennes nya namn. Böckerna är utgivna på  Norstedts. Översatta av  Johanna Hedenberg. Finns som ljudböcker inlästa av Odile Nunes. ( Som för övrigt är en lysande inläsare)

Publicerat

Min fantastiska väninna av Elena Ferrante

13061719_O_3[1]Maggan: Jag är helt golvad, är absolut den bästa bok jag läst på mycket länge!

Ann-Sofie: Jag har faktiskt lyssnat på den, minsann! Jag är inte golvad. Jag ser förstås att det är litterär kvalitet. Men ändå är det som allt pågår en bit bort och aldrig når mig. Vi ska kanske säga att boken handlar om två flickor i 50-talets Neapel, Elena och Lila, och vi får följa dem upp i tonåren. Två flickor/kvinnor som hela tiden behöver varandra på olika sätt. De växlar roller och blir aldrig statiska. Därför tycker jag att det man tycker lika mycket/lika litet om de båda. Jag ser hur det napolitanska samhället ser ut (och säkert kommer förändras) och detta att vara kvinna där. Jag ser allt det och språket och det exakta berättandet som varken är för mycket eller för litet.

Maggan: Eftersom Elena är berättaren i boken upplevde jag att jag kom närmare henne och att Lila är den starkare av flickorna. Kanske också mer utsatt för den rigida och ofta våldsamma sociala struktur som finns i båda flickornas familjer. Men i slutet av boken och efter avslutad läsning har jag ändrat mig. Dels pga. det förtroende som Lila ger Elena i ett av de sista kapitlen, dels för att jag inte kan sluta fundera över det kvarter där flickorna bor och dess invånare. Jag fascineras över att Elenas drivkraft att fortsätta skolan och det idoga pluggande som beskrivs. Kanske är det en tävlingsinstinkt, eller en flykt från verkligheten, men egentligen fattar jag inte att hon lyckas. Lilas arbete på familjens skomakeri och hennes dröm om att skapa en skofabrik ser jag som ett substitut för hennes avbrutna skolgång, en intellektuell kreativitet som naturligtvis inte hade närts om hon haft möjligheten att fortsätta gå i skolan. Båda flickorna har ju ”läshuvud” som man sa förr.

Ann-Sofie: De väljer verkligen olika vägar. Eller kan man säga välja? Lila vill ju att Elena ”alltid ska gå i skolan”. Men varför ger hon upp själv? Jag förstår ju det litegrann, men samtidigt har ju båda flickorna förutsättningar och jag tänkte mig att Lila hade större drivkraft. Det är väldigt många människor i den här boken. jag lyssnade som sagt, och kunde inte gå tillbaka till familjeöversikten. Finns det någon, förutom flickorna som tilltalade dig lite extra?

Maggan: Jag tilltalades av Elenas pappa och Lina bror Rino. Gino, apotekarens son och så förstås Nino Sarratore, sonen till den poesiskrivande järnvägstjänstemannen. Jag har läst någonstans att Nino kommer att ha en stor roll i kommande böcker. Men du, det är inte konstigt att vi har svårt att skilja dem åt, de har ju smeknamn som låter likadant! Rino, Gino och Nino! Fast jag fångades av pojkkollektivet som sådant och det sociala spelet där den starke är bäst. Episoden på nyårsafton då de skjuter raketer som en kamp på liv och död var mycket talande.

Ann-Sofie: Ja, lika namn! Jag är lite kluven till Nino. Jag förstår att han är den rätta motparten till Elena. Samtidigt är han ju så ointresserad av henne på något vis. Håller sina föreläsningar och hon ligger vid hans fötter. När jag läste boken tänkte jag att den i sitt språk och sin närhet påminde om Knausgård. Sen läste jag det i recensioner så den tanken var jag inte ensam om precis. Den här boken handlar ju väldigt mycket om samhället, om klassfrågor och vem som får göra vad. Tänk på den här bröllopsfesten som avslutar boken, vi behöver ju inte säga vem som gifter sig, men där det i så hög utsträckning syns.

Maggan: Jag gillar Nino eftersom han tycks se sin far i samma ljus som jag och ogilla det han ser. Jag är tveksam till jämförelsen med Knausgård, undrar om man jämfört Ferrante och honom om inte böckerna kommit ut samtidigt? Fast vad vet jag? Skulle kanske hellre velat jämföra Ferrante med Kristina Sandberg. Tycker de båda kvinnliga författarna sätter ner foten i det faktum att vi alla är barn av vår tid, både kvinnor och män. Men du, nu börjar vi bli klara tror jag. Har du något mer att lägga till?

Ann-Sofie: Jo innehållsligt Sandberg, men jag vidhåller Knausgård (som jag ju dock ääääälskar till skillnad mot denna roman). Men ja, nu slutar vi. Jag räknar med att du läser de övriga romanerna från Ferrante och rapporterar händelseutvecklingen.

Maggan: Jag kommer definitivt att samtliga delar i Neapelkvartetten!

Min fantastiska väninna är utgiven på Norstedts 2016. Översättningen är gjord av Johanna Hedenberg.