Hjärtat av Malin Kivelä

Den allra första boken jag läste av Malin Kivelä var Allt eller inget. Den handlar om Aija, det är jul och ”om man börjar från början, den här historien, så är det vid den här tidpunkten mycket folk på den numera snöfria Alexandersgatan, kring Tre smeder trängs de och under den roterande klockan träffas de, vid jämna klockslag, alla på en gång. I min väska med hjul har jag skinkan

Aija betraktar tillvaron som vore det ett dockskåp. Människorna på gården, Sofia och hennes bebis, blir leksaksfigurer som inte kan inkludera kvinnor som Aija i sina liv. Men hon träffar den ryske musikanten Pjotr och något verkligt händer men vad? Och strösslat i snö och längtan finns Elvis Presley.

Nu har jag just lyssnat till de sista orden i Kiveläs roman Hjärtat, föredömligt inläst av henne själv. Ett litet barn som föds med ett allvarligt hjärtfel. Oron för barnet ligger som ett dovt muller genom hela boken. Den känns. Men berättelsen riktar sig mot hur vardagen blev. Mamman som ändå vaknar varje morgon på sjukhuset, hur dåligt hon än sov på madrassen på golvet. Man behöver ändå gå på toa, känner ändå hunger, klär ändå på sig. Trots barnets tillstånd. Alla andra lever på, går till jobbet. Fram till slutet är utgången oviss för oss.

Kiveläs språk är fantastiskt. Korta meningar. Lågmält. Poetiskt. Men skarpt och precist. Ren njutning trots det mardrömslika med det sjuka lilla barnet. Jag vet att hon skriver en hel del barnböcker, men jag vill ha mer roman. Nu!

Frukostintervjun: Sofia Torvalds

Nu har vi precis läst den lysande romanen Kaféet av Sofia Torvalds, läs här. Och nu undrar vi som vanligt om författarens frukostvanor.

God morgon Sofia! Vad äter du till frukost?
Rostat rågbröd med ost, ibland (pliktskyldigt) någon grönsak + kaffe (häften kaffe, hälften havremjölk).

Gott! Vad läser du helst till frukost, tidning eller bok?
Jag är journalist så det blir tidningar på nätet: DN, finlandssvenska Hufvudstadsbladet och finska Helsingin Sanomat, ibland Politico och Twitter.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Absolut nåt terapeutiskt: jag ÄLSKAR terapiböcker! Att läsa en bok om sunda gränser (egna och andras) är ett bra sätt att förbereda sig inför en arbetsdag.

Åh! Det ska jag ta fasta på. Vad läser du just nu?
Jag har alltid en massa böcker på gång samtidigt, just nu Maggie Stiefvaters Dreamer Trilogy (på rekommendation av min dotter), The Road Less Travelled av M. Scott Peck (terapibok), Om bara av Vigdis Hjorth och Det högkänsliga barnet av Elaine Aron.

Och så funderar vi över vad du använder du som bokmärke?
Tyvärr post it-lappar eller pappersnäsdukar, såååå tråkigt.

Haha, vi ska skicka dig något fint. Skriver på något nytt?
Jag grubblar på en essäbok, dessutom har jag skrivit en fantasyroman för 10–12-åringar som jag slipar på och kanske snart vågar skicka till min redaktör Sara.

Vi gillar ju bokklubbar, är du med i någon?
Nej, tyvärr! Jag får mina bästa boktips via läsande vänner på Facebook, via tidningar eller genom att googla på nånting som jag i stunden blir besatt av, varpå jag genast laddar ner en bok om ämnet på min Kindle.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i
hyllan?

Åååå skam: jag har ingen ordning! Det är mer liksom: ”böcker ur min mans bokhylla här och böcker ur min bokhylla här (vi flyttade ihop för 15 år sedan men ordningen kvarstår)” och ”Jane Austen får vara intill Evelyn Waugh här” och sedan har jag ett torn på mitt nattduksbord med det jag läser just nu, plus Louise Glücks samlade dikter (att läsa dikter på engelska fungerar som inspiration för mig, de får igång mitt skrivande utan att något av stil och språk fastnar) och en bok som heter The Poetry Pharmacy av William Sieghart, där jag letar fram tröst och poesi när jag befinner mig i mörka sinnestillstånd.

Det låter underbart! Tack för intervjun och ha en fortsatt bra dag.

Kaféet av Sofia Torvalds

De träffas i en samtalsgrupp för separerade. Båda förkrossade och övergivna. Men efter ett halvår bestämmer hon sig för att ändå gå tillbaka till sin man, försöka igen ”eller åtminstone var hon så van vid att älska honom att hon inte orkade sluta”. Han blir kvar i gruppen.  

De tycker om att samtala med varandra, betydelsefullt för båda. Så nu ses de på ett kafé i grannskapet. Ofta. Och vi följer dem under många månader och lyssnar på deras samtal. Det handlar om vardagen, om relationer i allmänhet. Deras kanske ännu mer om deras egen vänskap.

De är i takt och i otakt.

Han analyserade henne inte på samma sätt som han förstod att hon hela tiden analyserade honom, som om hon inte klarade av att träffa honom utan att tolka och tyda allt som han sa eller gjorde. Han tänkte på henne i rörelser, i stämningar, i anekdoter.

I början undrar jag om de kommer bli tillsammans. Kommer hon lämna sin man? För hon verkar ändå hela tiden på väg. Trots att hon inte vill bryta ut för sin sons skull. Men det här är ingen vanlig kärlekssaga med ett förutsägbart lyckligt slut. Samtalet är det viktigaste och hur de når och tappar varandra och når igen. Lågmält och dramatiskt på samma gång. Sällan läst något liknande. En lysande berättelse om två människor som har rum för varandra.

Bombträdgården av Mia Franck

Vikarie i dag är Cecilia Brodelius Agemark eller Bokcillen som hennes konto på Instagram heter.

Ett av seminarierna jag besökte under Bokmässan var Att fånga historisk tid där Ida Jessen, Marie Hermansson och Mia Franck under ledning av Kerstin Wixe diskuterade sina senaste böcker. Det var ett mycket intressant samtal och boken som Franck berättade om lockade till läsning, inte minst för att jag har en viss fäbless för finlandssvensk litteratur. Bombträdgården baseras på det Mia Francks egen mamma var med om under andra världskriget när hon som treåring skickades till Sverige.

Boken handlar om Lissu, eller Liselott som hon egentligen heter, som ensam skickas till Sverige när hon är åtta år. Vi får följa hennes resa över havet och med tåg till en liten ort utanför Kalmar där hon sedan under nästan fem år bor i en prästfamilj. Det är en helt ny värld som öppnar sig, inte bara all den mat som finns tillgänglig i Sverige men också ett liv på landet i en strängt religiös samvaro. På många sätt är det faktiskt en mer ålderdomlig tillvaro än den hon varit van vid i Helsingfors.

Franck har tidigare skrivit fantasy och det märks. I den här boken skulle jag snarare säga att det finns inslag av magisk realism. Det exceptionella med Lissu är att hon kan se människors sanna ansikten. Under krigstid är det många väldigt obehagliga och skrämmande bilder som framträder runt omkring henne både hos människor som annars verkar snälla och sådana som inte är det. Alla bär på rädsla och masker.

Från sidan ett var jag hel fast; historien grep tag om mig redan då Lissus mamma lämnar henne vid tåget på stationen i Åbo. Genom hela boken har jag ett molande i magen av den förfärliga situationen att ensam behöva bege sig till ett annat land när man är så liten. Franck berättade under seminariet att hon bestämt att Lissu ändå skulle vara åtta år eftersom ett så litet barn som hennes mamma var då hon skickades hade varit för förfärligt att skildra.

Ångesten som både Lissu och hennes mamma bär på skildrar Mia Franck väldigt starkt och överförs till läsaren. Jag sitter på helspänn hela tiden. Människoporträtten är oerhört skickligt målade. Det är komplexa människor med både positiva och negativa sidor och vi får inte veta allt från början.

Den alienering som sker mellan Lissu och hennes mamma över åren är också fint berättad. Fem år ifrån varandra i den åldern sätter djupa spår och Lissu formulerar det så här själv ”Hem? Magen knyter sig när jag tänker på vad hem betyder”.  Man kan bara föreställa sig de barn som hade finska som modersmål och inte kunde tala med sin familj när de kom tillbaka till Finland. Lissu kan i alla fall göra sig förstådd både i Sverige och när hon återvänder till Helsingfors.

Nu tror jag att jag ska läsa lite mer om de finska krigsbarnen för det här var oerhört gripande. Det är slående hur Finlands och Sveriges nutidshistoria skiljer sig åt trots att avståndet är så litet. Varje gång jag läser författare från Finland blir detta uppenbart, inte minst i den här boken.

Utgiven på Förlaget   2018.