Vilken uppvisning! Jag är tämligen omskakad när jag lägger ifrån mig den här romanen. Anomali, låt oss starta där. Enligt Svensk ordbok betyder ordet ”orimlig företeelse eller orimligt förhållande” och det känns relevant när jag försöker berätta om boken. Och det är helt säkert relevant för alla inblandade personer i berättelsen. Men när jag lägger ifrån mig boken är läget närmast det motsatta. Allt känns rimligt.
Rent konkret kliver vi på en Boeing 787 från New York till Paris. Dessförinnan har vi fått lära känna några personer, alla intressanta, som befinner sig på marken. Som författaren Victor Miesel, yrkesmördaren Blake och artisten Slimboy. Jag tänker vid det här taget att ”det här verkar vara en spännande berättelse där berättarperspektivet skiftar”, en stil som jag gillar mycket. Men det finns hintar om att det här inte riktigt är så enkelt. Varför växlar datumangivelserna mellan mars och juni och varför hämtas alla av myndighetspersoner? Någonstans mellan destinationerna drabbas planet av en enorm turbulens men landar så småningom på flygplatsen och passagerna stiger omtumlade av.
Vad som sedan händer är lika omtumlande att jag stannar där. Jag vill ju inte spoila och förstöra en läsning. Författaren ger en så trovärdig, detaljerad och fängslande historia med vändningar som efteråt känns helt logiska men som i stunden får mig att dra efter andan och tänka ”Nämen!” Till sist kokar romanen ner till en existentiell fråga som ständigt är värd att grubbla på: vem är jag?
Jag erkänner att jag någonstans i mitten tyckte att det blev för mycket detaljer och förkortningar och titlar. Men jag skummade där det behövdes. Sammantaget kommer jag att bära med mig den här historien länge. Och starta många samtal med orden ”Tänk dig att du sitter på ett plan till Paris och då…”
Inom en radie på 100 meter från där jag bor finns 8 konditorier och 3 bokhandlar. På den närmaste bokhandel, (som dock säger ”ceci n’est pas une librairie”) studerar jag böckerna och försöker tyda ut de personliga kommentarerna personalen har skrivit på de fastgemade lapparna. Försök själva här på bilden. Jag ber om köpråd. ”Nej ta inte den där,” säger bokhandlaren till mig och lägger tillbaka Vivian Gornicks memoarer. ”Jag tycker du ska läsa 
Och visst utspelar sig romanen i Paris. Tveklöst Paris och egentligen ett Paris som är hundra gånger mer intressant än mitt romantiska skimrande. Vid foten av Montmartre – eller en bra bit därifrån – sitter Mancebo utanför sin speceributik och väntar på kunderna. Som han gör alla dagar för Mancebo är en man som sköter sitt jobb perfekt. Hans hustru sköter om hushållet på ett utmärkt sätt, hans kusin sköter om skomakeriet lika bra. Allt är kort och gott som det ska vara. Så är det förstås inte. Och i romanen krackelerar allt det som var så ordnat och redigt.