Brev från Paris 2018

Jag är i min lägenhet och läser Som pesten av Hanne Vibeke Holst. Snart måste jag lägga den åt sidan för att få på mig kläderna och gå till Institut Suèdois och lyssna till ett samtal med Linn Ullman. ”Måste” som i ”boken är så bra att jag inte vill slita mig”. Men jag stoppar den i väskan och går iväg. Jag hinner nog läsa lite till innan det börjar. Väl där slår jag mig ner och väntar på att samtalet ska börja. Läser. När jag tittar upp ser jag Hanne Vibeke Holst. Jo, jag blinkar några gånger och undrar om läsningen stigit mig åt huvudet på ett dåligt sätt. Men hon sitter kvar. Efter Ullman-samtalet måste jag gå fram till Holst och berätta. Vi skrattar åt att hon är just där i Paris, just där på Institut Suèdois, just då.  Och jag är snabbt tillbaka i lägenheten och fortsätter att läsa.

Vad sa Linn Ullman då? Att man behöver känna sig fri när man skriver. Att det var viktigt att frigöra sig från sig själv och sina föräldrar när hon skrev De oroliga, att det var (bland annat) därför hon använder epiteten Pappan, Mamman, Flickan i boken. För att markera fiktionen. För sig själv. Hennes intervjuare under samtalet ställer långa krångliga närgångna eller överfilosoferande frågor och jag hör fransmännen runt mig viska ”vad är det för en fråga?” men Ullman klarar det trots allt galant. Jag ser i tidningen att en dramatisering av boken ges på Dramaten.

Inom en radie på 100 meter från där jag bor finns 8 konditorier och 3 bokhandlar. På den närmaste bokhandel, (som dock säger ”ceci n’est pas une librairie”) studerar jag böckerna och försöker tyda ut de personliga kommentarerna personalen har skrivit på de fastgemade lapparna.  Försök själva här på bilden. Jag ber om köpråd. ”Nej ta inte den där,” säger bokhandlaren till mig och lägger tillbaka Vivian Gornicks memoarer. ”Jag tycker du ska läsa Le mystére Henri Pick, den är fräsch och rolig. ”

Jag provläste första sidan i butiken och förstod 75 %. Avgörande gräns. Så jag köpte den. Det är en bibliotekarie som hittar en mystisk bok i sitt bibliotek. Kan bara vara bra! Ser sen att den är filmatiserad.

Efter några dagar blir jag inbjuden till ett litterärt evenemang på Sorbonne, ett rundabordssamtal utifrån John Ajvide Lindqvists författarskap. Fantastik och samhällskritik. Författaren medverkar. Jag får dock tacka nej. Men visst ser det intressant ut? Vad jag tackar ja till är en presentation och diskussion några dagar senare med Elisabeth Åsbrink utifrån hennes bok Orden som formade Sverige. Vad är egentligen Sverige? Och vilka ord är viktiga när man formulerar sig i saken?

 I Paris ser jag överallt folk som läser pappersböcker. I parken under lunchen, på caféet, på metro och buss. På restaurangen sitter ofta någon vid bardisken och dricker något och samtidigt läser.  Det är december nu. Jag är tillbaka i Stockholm. På tunnelbanan ser jag en person som läser en pappersbok. Men jag tänker alltid att alla läser böcker i sina mobiler.

Det var Paris det. Jag såg Eiffeltornet också.

Vid foten av montmartre

Jag erkänner att det var titeln som lockade mig. Montmartre. En härlig Parisroman där man får flanera längs gatorna, stanna till vid ett litet café för en Cafe Crème, luta sig mot skuggsidan av Sacré-Cœur eller åka buss längs nya obekanta avenyer.

parisOch visst utspelar sig romanen i Paris. Tveklöst Paris och egentligen ett Paris som är hundra gånger mer intressant än mitt romantiska skimrande. Vid foten av Montmartre – eller en bra bit därifrån – sitter Mancebo utanför sin speceributik och väntar på kunderna. Som han gör alla dagar för Mancebo är en man som sköter sitt jobb perfekt. Hans hustru sköter om hushållet på ett utmärkt sätt, hans kusin sköter om skomakeriet lika bra. Allt är kort och gott som det ska vara. Så är det förstås inte. Och i romanen krackelerar allt det som var så ordnat och redigt.

Men det som gör den här romanen så särskild och annorlunda är den andra historien. Den ensamma journalisten försöker ta sig tillbaka till vardagslivet efter att ha varit sjuk och deprimerad. När hon sitter på ett café och jobbar med en artikel dyker en okänd person upp och plötsligt sitter hon högst uppe i en skyskrapa ute i La Défense med ett enda uppdrag – vidarebefordra inkommande mejl till en speciell adress.

I de här delarna av romanen får jag Murakami-vibbar när jag läser. Det är oförutsägbart och det som händer förvånar mig hela tiden. Språket är återhållsamt och välformulerat. I Mancebos berättelse är det mer hur ska jag säga, färgstarkt och mustigt både i språk och berättarstil.

Givetvis kommer de olika spåren att mötas i slutet, de förstår läsaren redan från början.  Men vägen dit är sinnrik och jag imponeras stort av hur den här intrigen håller ihop så väl ända in i mål.

Vid foten av Montmartre. Britta Röstlund. Utgiven av Norstedts 2016.

Brev från Europa: Bryssel, Gent och Paris

Jag vill resa lätt. 10 dagar resa, men inte checka in något bagage. Ett litet urval kläder som kan tvättas i ett handfat. Ett block för de uppgifter jag ska genomföra. Inga böcker i pappersform, helst.  Då sätter ångesten in: Räcker det med att ta med bara läsplattan? Tänk om den går sönder! (Lugnande ord: det finns väldigt många ställen att handla böcker i Europa) Tänk om den går sönder på flygplanet! (Lugnande ord: du kan läsa tidningen, eller på mobilen).

Jag slutläser den Blå tråden på planet ner till Bryssel. Anne Tyler är en författare jag uppskattar mycket. Någon gång har jag försökt läsa hennes allra tidigaste böcker, men är det inte lite för ofta väl skruvade karaktärer och lite putslustigt? Men nu är det bara bra. En dramatisk vanlig vardag utan den dramaturgiska kurvan. Man läser på ändå. Här är det en familj i fokus, där den näst yngsta – men vuxna – sonen alltid tenderar att inte komma att inte vara tillgänglig. Hans frånvaro präglar de andra och när han kommer blir det stort hallå. Men berättelsen tar helt andra vägar, vi får kliva tillbaka i historien och får andra berättelser som kanske kan förklara varför en familj blir det den blir. Jag noterar att romanen har mycket dialog, är det därför det känns som jag är en del av den här familjen?

I Gent skiner solen nästan varje dag och jag hittar nya stråk och intressanta områden att besöka, Inte minst biblioteket det gamla och det nya, men det får bli en egen bloggy. Jag jobbar mycket och huvudet är upptaget av arbete. Läsningen får bli anpassad till det. En liten lättläst karamell om en biograf i Paris. DEN följer den dramaturgiska kurvan exakt. Förhoppningen är att boken ska ge mig några nya gator att besöka i Paris. Men så är det inte.

hostJag fortsätter med Jenny Colgans Det lilla bageriet vid strandpromenaden. Jag älskar Jenny Colgan. Stundtals också hennes böcker. Den här får mig att vilja flytta dit tidvattnet är avgörande och längtan efter lunnefåglar blir stark. Här är det Polly som, efter att hennes företag kraschat och relationen med pojkvännen likaså, flyttar ut till Cornwall någonstans för att slicka sina spår. Det visar sig att hon är helt grym på att baka. En rar bok, trots död och skilsmässor, tänker jag när jag lördagsledigt sitter i Jardin Luxembourg i strålande solsken. Allt ordnar sig.

Jag avslutar med Jojo Moyes Sista brevet från min älskade. En sträckläsningsbok (som de övriga i den här bloggyn) om Jennifer som träffar sin stora kärlek. Genom en serie händelser, som jag brukar sammanfatta 2000 år i föreläsningar om religion, kommer de ifrån varandra. Ramberättelsen är journalisten som av en slump råkar hitta deras kärleksbrev och blir en viktig länk i kedjan. Om de träffar varandra? Men läs nu boken. Det är den sannerligen värd.

Läsplattan har 69 % batteri när jag landar på Arlanda. Puh.

Brev från Europa – Paris n:o 6

Jag lägger märke till att det finns många bokaffärer i Paris. Nästan lika många som konditorierna och apoteken. Det känns tryggt. Varje gång jag känner stress eller annan panik har jag inte långt till en bokhandel där jag kan bläddra mig lugn. Jag träffade en kvinna som lär sig svenska och frågade henne om ett boktips och hon rekommenderade Charlotte av David Foenkinos. Det är en roman om Charlotte Salomon, en konstnär som dog ung. Det är vad jag vet. Jag har börjat läsa. Inte så svår.

paris6Bredvid i fnac-hyllan stod 13 à table där 13 författare skriver varsin novell där en måltid är inblandad. Hur intressant som helst! Jag vill läsa en sådan bok av svenska författare också. En annan bok jag köper är en barnbok. Trotro à Paris av Bénédicte Guettier. Man får lära sig ”upp i Eiffeltornet” och” under Triumfbågen” och annat omistligt. Jag tog fasta på uppmaningen – hissen upp 300 meter en sen kväll.

Hursomhelst så älskar jag fnac för de har så mycket böcker om precis allting. Shakespeare & co är förstås en fin bokhandel för de engelskspråkiga böckerna. Men en riktigt fin för de franska är Le Pont Traversé strax intill Luxembourg-trädgården. Läs mer i bloggen MessyNessychic.

Men hörni – det var Parismånaden det, sammanfattat i 6 brev. Nu drar jag till Berlin!