Frukostintervjun – Christoffer Carlsson

I många år har vi med stor förtjusning tagit del av Christoffer Carlssons författarskap. Dock har vi aldrig kollat upp vad han äter till frukost. (Eller vad han inte äter till frukost)

God morgon Christoffer! Vad äter du till frukost?
God morgon. Jag är inte så förtjust i att äta på morgonen. Däremot behöver jag kaffe. Litervis. Det är nog ingen hälsosam kosthållning, egentligen, men det är den jag har. Att äta något före tio-elvasnåret känns onaturligt för mig.

Litervis med kaffe är en utmärkt start på dagen! Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Roman. Definitivt.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Vad det än är man läser för tillfället, är en god morgonroman. Romaner är inte dygnsstyrda, som tur är. Var de det skulle det inte bli mycket läst i det här hemmet, haha.

Vad läser du just nu?
Just nu läser jag faktiskt – ingenting. Det är en konstig och lite ovan känsla för mig. Romaner och läsning är oerhört luststyrt för mig och det var ett tag sedan jag såg en roman jag kände att jag innerligt måste läsa precis just nu. Men boken jag ska läsa färdigt så småningom är Don Winslows THE BORDER.

Tack för tipset, antecknar. Vad använder du som bokmärke?
Räknas hundöron? Ja, förlåt. Jag är en ”sån”.

Enligt dessa intervjuer är hundöron Sveriges vanligaste bokmärke. En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?Alfabetiskt, givetvis. Jag är väl ingen extremist, heller. Hur skulle man annars kunna hitta någonting, någonsin?

Tack för intervjun Christoffer!

Var är jag i boken?

Jag diskuterar med ett av småbarnen som har börjat läsa (får sig läst) kapitelböcker. Hur vet du var man ska börja läsa nästa gång? undrar jag. Har du ett bokmärke? Nej, svarar barnet bestämt och kanske lite förvånat. Man gör ett hundöra och viker ner ena hörnet på sidan så här. Barnet är i mitt lag, tänker jag stolt. Hundöra-laget. * För huruvida det är okej eller inte att vika ner hörnet på boken kan skapa starka diskussioner bland bokfolk.

När vi gör frukostintervjuer frågar vi alltid om hur personerna gör för att markera läget i boken. Så här svarade några:

Mariette Glodeck: Ofta ett vykort ser jag nu. Oskrivna vykort. Vintage och vackra som svärmor skänker mig. Men det kan också vara en bit riven papp, eller ett Ica-kvitto

Hillevi Wahl: Jag viker hörnen. Brutalt. Ibland sätter jag gula lappar om det är mycket anteckningar att hålla reda på.

Bia Sigge: Post-it-lapp eller viker hörn och då viker jag liksom hela sidan, fult men effektivt.

Aino Trossell: Det finns böcker med inbyggt bokmärke, som Knausgårdboken ovan, annars blir det vad som helst, i värsta fall hundöron.

Therese Söderlind: Det som finns till hands, men aldrig något ätligt. Jag viker INTE hundöron i böcker, men ulltrådar från en filt, tvättlappar som lossnat från någon tröja, kam, halskedja, vykort, pressad blomma, dödsannons … de har alla funnit plats i böcker jag läst.

Mattias Leivinger: Visitkort! Framför allt mina egna. Mycket bra format och vilar trevligt i nypan. Tappar jag bort ett har jag en drös kvar.

Stina Stoor: Får väldigt fina bokmärken av mina döttrar ofta. Utklippta och målade figurer. Ibland laminerade.

Sophie Hannah: Nothing. I’m afraid I’m one of those people who turns down the corner of the page. Though I wouldn’t do that with a book that meant a lot to me. But most novels I read go straight to the charity shop once I’ve finished them, and I don’t actually think there’s anything wrong with turning down the corners of pages, really. A book is something to be used and enjoyed, not preserved as if it’s some kind of holy relic.

Det skriver jag under på. Vad säger du? Hundöra eller inte hundöra?

*Jag lovar att småbarnet kommer att få veta att man bara kan hundöra sina egna böcker, inte bibblots.