Mörka platser

Mörka platser.  Boken med det rostiga låset på omslaget är omgärdat av mina förväntningar och rädsla. Gillian Flynn har en alldeles särskild plats i bokbloggarnas hjärta.  Sådant kan locka och skrämma. Men nu så. Jag har läst.

Jag var alldeles matt redan efter första kapitlet och tänkte att det här kommer bara att ta mig genom misär och elände och sluta i större katastrof än där det börjar. Romanen börjar i ett Nu. Det är Libby Day som berättar. Hon är den enda överlevande i den massaker som hennes familj utsattes för tjugofem år sedan.  Hon och så Ben, hennes 15-åriga bror som fick skulden och livstids fängelse. Vad hände egentligen? Libby var bara sju år då och hon har ingen större lust att börja grotta i det förflutna. Författaren varvar nuet med berättelser från det sista dygnet innan mordet. Jag imponeras av berättelser jag aldrig hört, detaljexakta miljöer, inlevelse i personskildringar.

Visst är det misär och elände. Men inte alltid där jag kunde förvänta mig. Jag tänker gång på gång att vad är det MED folk! Jo, jag vet. En bloggy full av reaktion bara, men det är så jag känner mig. Jag vill rycka ut till då och där för 25 år sedan och hjälpa till och ställa tillrätta och kicka en massa asses därtill. Och slutet, folks, slutet. Jag blir alldeles matt där också.

Mörka platser. Gillian Flynn. Utgiven 2009. På svenska av Modernista 2012.