Happy fat av Sofie Hagen ”Hur du tar plats i en värld som krymper dig”

Ett djupt personligt debattinlägg av den danska ståuppkomikern Sofie Hagen som varit tjock hela sitt liv. Hon dissekerar vår tids sociala smalhetsideal och skjuter det i sank; jag som trodde jag var hyfsat medveten får helt nya insikter. Dessutom får jag skratta en hel del.

Jag har nog aldrig riktigt förstått vidden av hur tjocka människor osynliggörs och förlöjligas inte minst inom populärkulturen. Det sistnämnda tar mig tillbaka till hur man skildrade bla. kvinnor, homosexuella och svarta människor tills för bara några år sedan.  Jo, jag vet att det är mycket kvar att göra även där, men vad jag vill ha sagt är att när det gäller tjocka människor, har vi inte kommit någonstans överhuvudtaget!  

Att kommentera eller öppet oroa sig för tjocka människors hälsa är socialt acceptabelt. De anses vara ohälsosamma och kosta vården pengar. Att det är en människa och individ man ”fettskamnar” är ingenting som hindrar en glappande käft. När Sofie söker läkare för att få preventivmedel får hon istället en lektion om viktminskning av läkaren. Hon går från läkarmottagningen utan att få råd och recept om det hon kom för.

Under läsningen tänker jag en hel del på min mamma. (Som inte finns mer). Hennes allra finaste komplimang till mig var alltid ” Vad smal du är!” Jo, jag har bantat hela mitt liv med okej resultat tills jag för några år sedan passerade 50 och gav f-n i alltihop. Jag är rundare nu och har fått en del kommentarer kring detta. Bäst minns jag den jämnåriga damen som menande utbrast:
”Du som brukade vara så smal! Själv väger jag precis som när jag bara var 30.”

Jag borde anat allt det som Sofie skriver om!

Utgiven på HarperCollins Nordic 2020, översättning av Rebecka Edgren Aldén. Fint förord av Stina Wollter.

Jägarinnan av Kate Quinn

En utomordentligt underhållande historisk spänningsroman. Perfekt litteratur för den genomförkylda människa som var jag, under förra veckan.
Nina Markov växer upp under fattiga förhållanden vid Bajkalsjön i Sibirien. Hennes våldsamma och grymma far ”lika galen som ett vildsvin som fått i sig vodka” driver henne på flykt genom det väldiga Sovjetunionen. Hon kommer med tiden att ingå i den sovjetiska flygdivision av kvinnliga stridspiloter som av tyskarna kallades för die narchthexen, Natthäxorna. Efter att mirakulöst nog överlevt andra världskriget blir Nina brittisk medborgare och hamnar i Wien där hon tillsammans med två av bokens andra huvudkaraktärer, Ian och Tony, jobbar med att spåra nazister. Överst på listan finns den ökända jägarinnan, en kallhamrad mörderska med många liv på sitt samvete.  

I Boston, på andra sidan Atlanten finns Jordan, en ung kvinna med drömmar om att bli fotograf. Hennes liv förändras då hennes pappa, änkling sedan många år, träffar en ny kvinna att älska. Kvinnan Anneliese, är krigsflykting från Tyskland med en rar liten dotter, Ruth. Jordan gläds åt pappans lycka och förälskar sig i sin nya syster, men styvmodern förbryllar Jordan, är hon verkligen den hon utger sig för att vara? I ett obevakat ögonblick råkar Jordan ta ett foto av Anneliese där hennes minspel visar någon annan än den varma vänliga kvinna som pappan förälskat sig i.

De kvinnliga karaktärerna dominerar och driver boken och i författarens efterord finns intressanta uppgifter om verklighetsbakgrunden. Ett mycket gott hantverk av Kate Quinn och en fin översättning av Helena Dahlgren.

Utgiven på HarperColllins Nordic 2020.

Tips på Jul-feelgood

Jag har nyligen utvecklat en fäbless för julfeelgoods, kanske motsägelsefullt eftersom jag inte är någon större julfantast. Min förtjusning kan bero på att man mår bra när man läser en feelgood och att karaktärerna ofta, precis som jag, har blandade känslor inför julen. Att böckerna handlar om djur, bakverk och kärlek är så mycket mer upplyftande än de ångeststinna julromaner  jag läst tidigare. I fråga om julskildringar föredrar jag definitivt feelgood framför feelbad. I år började jag läsa redan i november som en motvikt till mörkret och Augustläsningen. Här kommer tre tips:

Kärlek, bakelser och en mops av Annie England Noblin
Jag förälskade mig i hjältinnan Brydie som efter en uppslitande skilsmässa hamnar som hundvakt i ett tjusigt hus i Memphis Tennessee.( ni vet där Elvis bodde). Den gamla damen som äger både hus och hund har fått en stroke och hamnat på vårdhem. Brydie som till yrket råkar vara bagare! får snart många nya bekantskaper och börjar experimentera med bakverk för hundar. Detta är en förtjusande feelgood med fina bikaraktärer och alldeles lagom julstämning. Utgiven på HarperCollins 2018, översatt av Helena Tusås.

Brutna ben och brustna hjärtan – en alldeles omöjlig jul av Maria Ernestam
En svensk julfeelgood om Lisbeth som bor i ett hus på landet vid västkusten och jobbar som lärare. Om ni läst Lotta-böckerna av Merri Vik kommer ni att känna igen en av de tidiga scenerna i boken som alldeles tydligt är inspirerad av flickbokshjältinnan. Lisbeth är en underbar huvudperson som ställer till det för sig genom att antyda att hon under ungdomen varit med i alpina landslaget. Fart, fläkt och humor boken igenom, precis som i Lotta-böckerna. Utgiven på Louise Bäckelin Förlag 2018.

En vinter i Paris av Jenny Oliver
Jag hade kanske hoppats på mer Paris i denna brittiska Julfeelgood. Men strunt samma, hjältinnan Rachel som övergivit bagaryrket för läraryrket blir anmäld och antagen till en baktävling i Paris, en present som hon inte är helt bekväm med. Hon åker till Paris, får många nya vänner och hittar sin bakglädje igen. (Just det, sin bakglädje). Jag älskade alla mat och bakscener i boken, jag såg de fantastiska skapelserna för min inre syn och snålvattnet rann. Trots att boken i huvudsak utspelas i Paris är den väldigt brittisk. Utgiven på Printz publishing 2018, översatt av Ann Margret Forsström.

En sista semester

1933 fanns det omkring 175 campingplatser i Sverige. Enkla ställen där man kunde slå ner sina tältpinnar och vara ute i friska luften. När semesterlagen om 2 veckors semester kom några år senare ökade intresset rejält för att ta sig ut och campa, för att inte tala om när allt fler fick bil på 50-talet. Med bilen kom också husvagnen och tänk vilken komfort att ha sitt hem med sig utan att behöva rassla runt med pinnar och tältduk. Nu dominerar husbilen på sommarvägarna. Jag räknar 1 husvagn på 3 husbilar. Bara en iakttagelse alltså, ingen statistik.

Det finns tillfällen när jag kan se frihetskänslan i att sätta sig i en husbil och bara dra. Men jag ska erkänna att det är väldigt sällan. Trots det är det för husbilens skull som jag ville läsa En sista semester. Här är det två rutinerade husbilsåkare som gör en resa. Ella och John. För deras del är det betydligt mer laddat än att bara känna frihetskänslan. De är gamla numera, precis som deras saggiga farkost. John har demens men är ännu en god förare. Ella har en långtgående cancer och inte så lång tid kvar att leva. De plockar ihop sina saker och drar iväg. De vuxna barnen blir förstås galna.

Med sig har Ella alla de diabilder de samlat på sig under åren. De riggar upp den gamla projektorn och projicerar bilderna på husbilens vägg. Kväll efter kväll. När barnen var små, skolavslutningar, födelsedagar, semesterresor med goda vänner som numera är döda. De återser hela sitt liv därute om kvällarna.

Jag blir rörd av den här road trip-berättelsen, över diabilderna som blir ett återseende av det liv paret haft tillsammans, över Route 66, vägen de följer, som också är gammal och förbi. Det kunde vara sorgligt men det är det faktiskt inte. Det är rätt charmigt och stundtals roligt till och med. Och slutet är, hur ska jag säga, rimligt.

Även om jag inte övertygas av husbils-romantiken ens efter den här boken håller jag med Ella när hon säger:

”Det är det jag tycker om med att åka på semester”, säger jag och ser ut genom rutan på de brunaktiga tuvor som väser fläckvis invid vägkanten. […] Att allt saktar ner. Man får en massa upplevelser på kort tid. Man minns inte vilken dag det är. Tiden går långsammare, som i en dröm”

En sista semester. Michael Sadoorian. Utgiven 2009.  På svenska av HarperCollins Nordic 2017, översättning av Gunilla Mattsson