Katherine-teorin

Hur kommer det sig, undrar Colin, att varje tjej han träffar heter Katherine? Och hur kommer det sig att hon alltid dumpar honom, som nu den nittonde Katherine? Alla livets svåra gåtor kan lösas med hjälp av matematiska formler och snart är Katherine-teorin skapad. Men hjälper det? Hans bästis Hassan vill få Colin ur självömkans sinnestillstånd och de åker ut på en roadtrip för att skingra tankarna. När Colin möter Lindsey är det förstås helt riskfritt. Hon heter ju Lindsey.

Jag gillar Greens smarta romaner, där den humoristiska tonen hela tiden ställs mot den svartare undertonen. Colin är smart och nördig. Inledningsvis har han placerat strålkastaren på sig och sina P-R-O-B-L-E-M. Jag gillar honom. Och jag gillar ungdomarnas relationer till de vuxna. Det blir inget ”vi och dom” på något konstruerat sätt. De vuxna finns där i ungdomarnas liv. Boken skildrar vänskap så fint mellan alla.

Sen är det dialogerna. Jag hakar alltid upp mig på ungdomsböcker som inte har tillräckligt autentisk dialog. Jag vill förstås inte att amerikanska ungdomar ska låta som svenska ungdomar. Men det får inte översättas styltigt och det tyckte jag i början eftersom jag klottrat ner det min ”medan-jag-läser”-postit. Jag tror det var övergående för när jag nu ska backa tillbaka hittar jag inget träffande exempel. Jo, men så här: ”vad sa du, kompis?” Hur vill jag ha det? Vet inte.

Som vanligt i Greens böcker finns intertextualiteten. Colin berättar om hur Hassan använder ordet jädra som en homage till Norman Mailer och hans De nakna och de döda.

I vilket fall som helst är boken 872 sidor lång och den använder ordet jädra, jädrar eller jädrans eller vad du vill ungefär trettiosjutusen gånger. Typ vartannat ord är ett jädra, i stort sett.

Jag kollar. Fastnar och är på sidan 156 nu. Många svordomar. Ännu inget jädra. Men ett bra boktips!

Katherine-teorin. John Green. Utgiven 2006. På svenska av Bonnier Carlsen 2015.

 

 

The fault in our stars

Från tanke till handling är vägen mycket kort när det gäller e-böcker. Jag hann knappt läsa Johanna Lindbäck ord om John Greens roman The fault in our stars förrän den var nerladdad till min iPad.

Hazels cancer gör att hon ständigt måste ha en syrgastub med sig. Men vadå, hon lever ju! Som genom ett mirakel efter den där natten för några år sedan då hon var så sjuk att alla fick säga adjö till henne. Undrens tid, jojo. Hon överlevde, är sexton år nu men går inte i skolan längre.  Mamma har slutat jobba för att kunna ta hand om Hazel. Det blir ganska ensamt att vara hemma så mycket förstås. I brist på vänner läser hon. Hennes absoluta favoritbok är An Imperial Affliction av Peter van Houten. Den boken måste vara skriven av ett geni, hävdar Hazel.

För att Hazel ska träffa några andra än sina föräldrar bestämmer de att hon en gång i veckan ska gå i en samtalsgrupp med andra cancersjuka ungdomar. Hazel går dit, men med stor skepsis. Vad kan vara mer deprimerande än att höra andra ungdomar prata om cancer. Men snart träffar hon Augustus som har ett och ett halvt ben (snygga) efter en amputation.  Det dröjer inte lång stund förrän hon lånar ut sin An Imperial Affliction till honom (och han lånar henne sin The Prince of Dawn). Frågan bränner snart till: Kan Hazel verkligen utsätta Augustus för sig själv? Hon ska ju dö, liksom! Kan hon verkligen ta på sitt ansvar att låta honom bli kär och sen låta honom bli ensam och övergiven när hon är död?

Det här är ingen sentimental berättelse. Men den är självklart sorglig därför att sjukdomen, döden och sorgen oavbrutet är närvarande. Men det är kärleken också. Och litteraturen, inte minst.  De lever sina liv allesammans, så gott det går.

Inklusive Peter van Houten…

Uppdaterat: Jag gillar romanen jättemycket! Den har en och annan svacka, men jag tycker om karaktärerna så mycket inklusive alla föräldrar. Så fint gestaltade!

The fault in our stars. John Green. Utgiven av Dutton books 2012. Jag läste e-bok-utgåvan. I en sittning!