För ca tolv år sedan fastnade jag väldigt mycket för Katarina Frostensons pjäser Sal P och Traum. Sal P satte sig ordentligt och placerade ofta mina drömmar i Salpêtrière-kliniken (där pjäsen utspelar sig) där utelämnade kvinnor sattes på “scenen” framför männens granskande blickar. Jag läste också 3 x Katarina som jag fick i födesledagspresent, kanske när jag fyllde 20, men upptäckte först något år senare. I den finns en av mina älsklingsdikter.
{ 0 comments }
Nu ges ytterligare en bok ut med Allen Ginsberg dikt Howl (1956) som grund. Det är konstnären, illustratören och serietecknaren Eric Drooker som har gjort en illustrerad roman byggd på filmen Howl som också kom ut i år, som i sig bygger på dikten Howl. Basen till filmen är den rättegång som Ginsberg blev ställd inför sedan han åtalats för hets mot folkgrupp i och med att dikten blev utgiven.
Att Howl sedan länge räknats till litteraturens så kallade klassiker är det inte svårt att förstå när man kan följa versionerna av den genom åren. Framför allt hur modern den känns även 54 år senare visar hur tidlös den är.
Ginsberg var en del av Beatnikgruppen och blev tillsammans med bland andra William Seward Burroughs och Jack Kerouac åtalad för diverse hets- och provokationsbrott åtskilliga gånger på 1950-60-talet för sina litterära och konstnärliga verk, samt sätten de skapades på. Genom att skriva om t ex. liberal sexualpolitik, hård antikommersialistisk propaganda, den individuella frihetens stora fördelar och allt i ett alkoholromantiskt skimmer, blev gruppen hjältar för en hel generation, kanske till och med flera, världen över. Kritiken och skuldbeläggningen över sina, på den tiden sett, obscena och utmanande vis att beskriva människan och världen lät inte heller vänta på sig. Som det brukar vara.
Jag blir helt till mig när jag tänker på den här boken, jag ska beställa den å det snaraste. Kolla på de ohyggligt snygga illustrationerna här. Filmen ska jag så klart också se, men framför allt – KÖPA BOKEN!
{ 0 comments }
Smart, rolig, på riktigt och utan behov av att spela tuff är Emil Jensen en artist, poet och musiker utan dess like. Ödmjuk inför människor och världen. Emil Jensen är inte spetsig och ligger inte i framkant, han är inte heller provokativ eller kaxig. Det är det som är det fina. Ibland behövs det okomplicerade och sanna. Skönt, avslappnande, sorgligt och oerhört roligt tar han sig an ämnen vi alla känner igen, nära eller på avstånd. Det finns så mycket att lyssna till, men den platta jag ständigt återkommer till är Mellansnack, en skiva med just mellansnack. Själv lyssnar jag gärna på den när jag lagar mat av någon anledning, men den passar alldeles utmärkt en regnig eftermiddag på jobbet, eller när som helst egentligen.
Ps. Har ni möjlighet rekommenderar jag så klart att se honom live också. Ds.
{ 0 comments }
“Ann Jäderlund skriver en poesi som inte liknar någon annans, dikter som med sin starka integritet öppnar läsarens sinne för dolda nyanser av språket och världen.”
Idag tillkännagavs att Jäderlund blir årets Svensk biblioteksförenings Aniaraprisvinnare. Priset får hon för sin senaste diktsamling Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar (Bonnier). Jag har inte läst just den samlingen men tyckte mycket om Mörker mörka mörkt kristaller (Bonnier)när jag läste den på gymnasiet. Jag minns att jag tyckte att den var otroligt vacker och sorglig på ett väldigt lockande sätt. Nu ska jag ta mig i kragen och än en gång följa peppen att läsa mer poesi än vad jag gör. Hur kan det vara så svårt?
{ 0 comments }
När jag gick på högstadiet blev jag stormbetagen i Erik Johan Stagnelius. I smyg så klart eftersom det var en helt orimlig sak att bli på den tiden. Men ni vet hur det är, hjärtat bultar alldeles för snabbt och magen känner på tok för mycket, hjärnan är inte med alls och kroppen är bara något vidrigt man tvingas släpa runt på. Jag tyckte i alla fall att Stagnelius poesi var det vackraste jag hade hört. Jag förstod honom precis. På samma sätt som jag förstod när David Gahan sjöng Martin Gores texter, för att inte tala om när Gore sjöng dem själv. De talade till mig. Och ja, ni vet fortfarande hur det är. Tonårsångesten.
Jag kunde de första verserna i Amanda utantill och tittade sorgset ut genom fönstret när Offa, killen jag var kär i, gick förbi klassrummet. Tänkte på Stagnelius och var ändå på något sätt glad över att vi var två ensamma och olyckliga själar i världen. Den ena visserligen död sedan flera hundra år. Men ändå.
I blomman, i solen
Amanda jag ser.
Kring jorden, kring polen
hon Strålar, hon ler.
i rosornas anda,
i vårvindens pust,
i druvornas must
jag känner Amanda.
Jag blev påmind om just den där känslan när jag i vintras hörde om ljudantologien Dikt 1598-1939 . Stina Ekblad och Jan Dolata ligger bakom idén och den släpptes i november förra året på Svante Weyler bokförlag.
Det är en stor samling personligt utvalda dikter, där skådespelare valt och läst varsin älsklingsdikt eller två. Jag har inte fått tag i samlingen, men kommer absolut att köpa den när jag kommer tillbaka till Sverige. Och jag vet dessutom att det finns ett antal Stagneliuspoem med, vilket triggar lite extra såklart.
Bra så här i era hösttider tänker jag.
{ 2 comments }
Lagom till bokmässan kommer en bok ut med texter av Dawit Isaak på svenska. Det är en rad förlag som står bakom satsningen. Boken heter Hopp – historien om Moses och Mannas kärlek & andra texter och det är första gången texter på svenska av Dawit ges ut i Sverige.
Alla inkomster från boken går oavkortat till Dawit Isaak med syfte att skapa ett startkapital för honom den dagen han återvänder till Sverige.
{ 0 comments }
