Frukostträff med 3 noveller

Flera förlag specialiserar sig på att ge ut enstaka noveller och inte samlingar. En ensam novell är stark, säger de. Är det så undrade vi och börjar årets bokfrukostar med tre fristående noveller, tillfälligt sammansatta till en samling. På vägen till Vetekatten  funderar jag över hur resonemangen ska gå. Kommer vi att gradera: bra bättre bäst,  dålig sämre sämst? Eller bara se det som tre noveller tillfälligt sammansatta till ett morgonprat och inte relatera dem till varandra?

Arielles första kärlek av Monika Fagerholm handlar om den flyktiga flickan Arielle. Som ung träffar hon en pojke, han som står på stenen och tittar men vart tar han vägen? Berättelsen gör, trots sitt korta format, nedslag i tillfällen under många år. Den har Fagerholms typiska bildrika språk. ”Men vad är det här”, säger någon. Pretentiös och överarbetad. Snårig och obegriplig. Det är svårt att få ett sammanhang. Andra pekar på det intressanta upplägget när Fagerholm väljer ut tre personer och låter dem mötas vid olika tidpunkter i livet. Ett kammarspel som gör en spännande novell. ”Novell”, utbrister då någon. ”Det här är ingen novell, det är en kort text bara, en komprimerad roman.”

Sumpen av Veronica Malmgren gestaltar en ung kvinna mycket bra. Novellen är kort, men lyckas till och med fånga kvinnans hela bakgrund. Hon har något slags ätstörning förstår vi, när hon uppmärksammar, stundtals fixerat, omgivningens utseende och kroppar. Hon och pojkvännen John har gjort slut, men är det okej att hennes bästa vän blir tillsammans med honom? Stämningen, känslorna, allt väl fångat av Malmgren.

Snö av Måns Wadensjö är den tredje novellen vi läser, och den kortaste. Vad är det som händer i den insnöade miljön? Kanske ska vi se novellen som en gestaltning av en känsla. Vi är osäkra och pekar på det flyktiga i texten och det vackra språket.  Var är vändpunkten? undrar någon. Skönt att slippa en vändpunkt, menar någon annan. Men alla låter vi oss välvilligt charmas av att det utspelar sig i Stockholms-miljö.

Vi avslutar frukosten med att diskutera hur inne det egentligen är med enstaka noveller? Förlagen verkar tycka det eftersom flera förlag ger ut noveller på det viset. Vi velar fram och tillbaka. Somliga är tveksamma till novell-formatet överhuvudtaget och vill läsa längre romaner. Andra uppskattar verkligen en välskriven novell och då oavsett om det sker i en samling eller som en solitär.

Vad tycker du?

Som avslutning ska du få en fin länk till Anna Toss som satt samman en lista med noveller du kan läsa on-line.  Nästa bokfrukost sker under  vår bokresa  i februari. I mars träffas vi som vanligt på Vetekatten och då diskuterar vi Jorden de ärvde av Björn af Kleen.

– – – – –

Och hur var det med graderingen då? Jodå, vi graderar. Men på olika skalor och i olika ordning. Som vanligt!

ABC-staden

Efter ett par sidor bestämmer jag mig. Att åka dit alltså. Att åka till Vällingby. Ta tunnelbanan hela vägen ut, förbi alla stationer , kliva in på torget,  sitta på kanten till fontänen. Och jag googlar kartor och bilder.

Men jag kommer aldrig dit. Jag blir kvar i romanen i stället. Närmast oavbrutet.

Vällingby nordväst om Stockholm började planeras på 40-talet. Förstaden skulle bli allt. Få allt. Vara allt.  På 2000-talet uppstår Vällingby 2.0. ABC-stadens berättarjag bor här under ett år. Han hyr ett rum hos Kalle i den del av förorten som heter Grimsta. Han skriver. Han umgås med Anna. Han svarar på frågor hos den nummerupplysnings-firma han jobbar hos. Med fakta och fiktion i en vacker fläta berättas om förorten och bilden av den blir något levande, något som kanske andas, något som aldrig kan gå över.

Trots att ABC-staden konstruerades för att vara en helt oberoende enhet, en stad utanför alla andra städer, är den invecklad i ett beroende som är oändligt. Man kan stå på torget och se att husen verkar hålla uppe sig själva, att staden växer runtomkring en och vara verka vara, men det är bara en illusion […]

Även om det finns människor i förorten, på jobbet och i berättarens liv blir det aldrig känslosamt. Saker händer och han betraktar det som sker på ett intellektuellt vis. Månaderna går, huset som byggs i centrum blir allt högre, snön kommer och samtalen hos nummerupplysningen blir stundtals bisarra.  Relationen med Anna går över och tunnelbanans resor till och från är alltid olika. Tiden går och så är det bara. Snart är det sommar, huset är färdigbyggt, det dags att flytta, sluta och börja något annat. Men Vällingby är färdigt.

Romanen är också färdig nu. Jag tycker otroligt mycket om den, Fascineras av författarens förmåga att se detaljer, att gestalta det vardagliga i språkligt intressanta  nedslag. Tycker om det återhållsamma, närmast kyliga förhållningssättet.

Och till Vällingby åker jag nog inte.

ABC-staden. Måns Wadensjö. Utgiven av Albert Bonniers 2011.

Tidigare har jag skrivit om Förlossningen. Läs den också.

______