Bokfrukost om Monopolet av Måns Wadensjö

Under pandemins distansarbetande, för många men långtifrån alla, har frågor om vad arbete är diskuterats överallt. Är det samma sak att arbeta hemma och zoom-mötas som att vara på en gemensam plats? Hur formas vi av våra arbetsuppgifter och våra arbetskamrater? Jag som frilansat flera år och i huvudsak jobbar ensam hemma har inte någon större skillnad på arbetsdagarna. Kanske att det faktiskt har blivit mer socialt därför att alla telefonsamtal nu mycket mera blivit digitala bildmöten.

Den här hösten tänker vi läsa böcker om arbetsplatser i frukostbokklubben. Vi börjar med Monopolet. Till systembolaget kommer Alice för att jobba ett tag. Arbetslös akademiker som behöver pengar, och här ska hon inte bli långvarig, säger hon. Men snart är hon en del av det effektiva maskineriet där morgonens uppackning av flaskor, vridandet av flaskor för att fronta etiketter och ordnandet i hyllorna övergår i kassaarbete, snabba samtal med kunder för att sedan avslutas med iordningställande efter kundernas skövling av varorna. Nästa dag samma sak, och nästa, och nästa.

Romanen är spännande för att den utspelar sig på en plats vi alla har en relation till, men framförallt därför att den kan överföras till allas våra arbetsplatser. Oavsett vilket jobb är det en egen värld, med sitt eget språk, med sina uttalade och outtalade regler och berättelser.

På bokfrukosten säger vi att: ”arbetsplatsen var huvudperson, inte personerna. En distanserad berättelse. Välskriven. Jag kommer titta med helt nya ögon nästa gång jag går in på systemet. Alice skulle kunna vara vem som helst av oss. Lättläst men hade gärna kunnat vara kortare. Alla individer blir ett kollektiv”

Måns Wadensjö har skrivit flera romaner där arbetet och arbetsplatserna är ett nav. Till exempel Förlossningen som jag skriver om här. Och ABC-staden som jag skriver om här.

Monopolet. Måns Wadensjö. Utgiven 2019 hos Albert Bonniers förlag.

Förlossningen av Måns Wadensjö

Målet: Att efter varje förlossning städa undan efter det givna schemat samt förbereda för en ny patient att inta rummet.

”[…] hela tiden arbetar vi för att återställa avdelningen till den punkten. Till en punkt där det ser ut som om ingenting hänt, som om inte tid alls har gått.”

Regeln: Ett odefinierat antal underförstådda riktlinjer som ingen riktigt kan sätta fingret på men som alla känner och förstår hur den styr.

”Det oförutsägbara, som alltid har ett drag av improvisation, är ett ögonblicks vågspel – det enda som bryter igenom avdelningen och Regelns textur.”

Personalen: Namnbrickan definierar skillnaden mellan barnmorska och undersköterska. Först tittar man varandra i ögonen. Sedan läser man av namnbrickan.

”Inte ens en läkare klarar sig undan det. Han får inte ta en barnmorska för en undersköterska eller en undersköterska för en barnmorska. Då är han arrogant […]”

Natten. Det är något eget att arbeta om nätterna. En annan tid strösslad med känslan av att den egna världen existerar utan att något annat sker parallellt. Som om de andra vore nedsövda.

Förlossningen. En kombination av utanförskap och världens mittpunkt. Jag har varit där. Den trygghet som igenkännandet ger mig lurar mig, men gör att jag kan sväva fritt och bara dras in i den stämning och atmosfär Måns Wadensjö skapar i sin bok.  Även om miljön är bekant blir skildringen något nytt, något dunkelt och jag läser stundtals med gapande mun därför att det så bra. Mot slutet av boken går det sakta att läsa. Stämningen som genomsyrat blir ett slags tröskande. Den sista delen känns som lösryckta delar, något som blivit över.

Sammantaget – nu när jag lägger ifrån mig den 80 sidor tjocka boken med den vackra glittrande omslagsbilden är jag så nöjd över att ha läst ett stycke osedvanligt bra litteratur. Dessutom med vissheten om att den här författaren vill jag verkligen verkligen läsa mer av.

Förlossningen. Måns Wadensjö.

Den här texten ublicerades på OOOFbok den 13 maj 2010

Frukostträff med 3 noveller

Flera förlag specialiserar sig på att ge ut enstaka noveller och inte samlingar. En ensam novell är stark, säger de. Är det så undrade vi och börjar årets bokfrukostar med tre fristående noveller, tillfälligt sammansatta till en samling. På vägen till Vetekatten  funderar jag över hur resonemangen ska gå. Kommer vi att gradera: bra bättre bäst,  dålig sämre sämst? Eller bara se det som tre noveller tillfälligt sammansatta till ett morgonprat och inte relatera dem till varandra?

Arielles första kärlek av Monika Fagerholm handlar om den flyktiga flickan Arielle. Som ung träffar hon en pojke, han som står på stenen och tittar men vart tar han vägen? Berättelsen gör, trots sitt korta format, nedslag i tillfällen under många år. Den har Fagerholms typiska bildrika språk. ”Men vad är det här”, säger någon. Pretentiös och överarbetad. Snårig och obegriplig. Det är svårt att få ett sammanhang. Andra pekar på det intressanta upplägget när Fagerholm väljer ut tre personer och låter dem mötas vid olika tidpunkter i livet. Ett kammarspel som gör en spännande novell. ”Novell”, utbrister då någon. ”Det här är ingen novell, det är en kort text bara, en komprimerad roman.”

Sumpen av Veronica Malmgren gestaltar en ung kvinna mycket bra. Novellen är kort, men lyckas till och med fånga kvinnans hela bakgrund. Hon har något slags ätstörning förstår vi, när hon uppmärksammar, stundtals fixerat, omgivningens utseende och kroppar. Hon och pojkvännen John har gjort slut, men är det okej att hennes bästa vän blir tillsammans med honom? Stämningen, känslorna, allt väl fångat av Malmgren.

Snö av Måns Wadensjö är den tredje novellen vi läser, och den kortaste. Vad är det som händer i den insnöade miljön? Kanske ska vi se novellen som en gestaltning av en känsla. Vi är osäkra och pekar på det flyktiga i texten och det vackra språket.  Var är vändpunkten? undrar någon. Skönt att slippa en vändpunkt, menar någon annan. Men alla låter vi oss välvilligt charmas av att det utspelar sig i Stockholms-miljö.

Vi avslutar frukosten med att diskutera hur inne det egentligen är med enstaka noveller? Förlagen verkar tycka det eftersom flera förlag ger ut noveller på det viset. Vi velar fram och tillbaka. Somliga är tveksamma till novell-formatet överhuvudtaget och vill läsa längre romaner. Andra uppskattar verkligen en välskriven novell och då oavsett om det sker i en samling eller som en solitär.

Vad tycker du?

Som avslutning ska du få en fin länk till Anna Toss som satt samman en lista med noveller du kan läsa on-line.  Nästa bokfrukost sker under  vår bokresa  i februari. I mars träffas vi som vanligt på Vetekatten och då diskuterar vi Jorden de ärvde av Björn af Kleen.

– – – – –

Och hur var det med graderingen då? Jodå, vi graderar. Men på olika skalor och i olika ordning. Som vanligt!

ABC-staden

Efter ett par sidor bestämmer jag mig. Att åka dit alltså. Att åka till Vällingby. Ta tunnelbanan hela vägen ut, förbi alla stationer , kliva in på torget,  sitta på kanten till fontänen. Och jag googlar kartor och bilder.

Men jag kommer aldrig dit. Jag blir kvar i romanen i stället. Närmast oavbrutet.

Vällingby nordväst om Stockholm började planeras på 40-talet. Förstaden skulle bli allt. Få allt. Vara allt.  På 2000-talet uppstår Vällingby 2.0. ABC-stadens berättarjag bor här under ett år. Han hyr ett rum hos Kalle i den del av förorten som heter Grimsta. Han skriver. Han umgås med Anna. Han svarar på frågor hos den nummerupplysnings-firma han jobbar hos. Med fakta och fiktion i en vacker fläta berättas om förorten och bilden av den blir något levande, något som kanske andas, något som aldrig kan gå över.

Trots att ABC-staden konstruerades för att vara en helt oberoende enhet, en stad utanför alla andra städer, är den invecklad i ett beroende som är oändligt. Man kan stå på torget och se att husen verkar hålla uppe sig själva, att staden växer runtomkring en och vara verka vara, men det är bara en illusion […]

Även om det finns människor i förorten, på jobbet och i berättarens liv blir det aldrig känslosamt. Saker händer och han betraktar det som sker på ett intellektuellt vis. Månaderna går, huset som byggs i centrum blir allt högre, snön kommer och samtalen hos nummerupplysningen blir stundtals bisarra.  Relationen med Anna går över och tunnelbanans resor till och från är alltid olika. Tiden går och så är det bara. Snart är det sommar, huset är färdigbyggt, det dags att flytta, sluta och börja något annat. Men Vällingby är färdigt.

Romanen är också färdig nu. Jag tycker otroligt mycket om den, Fascineras av författarens förmåga att se detaljer, att gestalta det vardagliga i språkligt intressanta  nedslag. Tycker om det återhållsamma, närmast kyliga förhållningssättet.

Och till Vällingby åker jag nog inte.

ABC-staden. Måns Wadensjö. Utgiven av Albert Bonniers 2011.

Tidigare har jag skrivit om Förlossningen. Läs den också.

______