Elefantens sinne av Marco Missiroli.

Skärmavbild-2014-04-19-kl_-16_05_29-98x153

En flicka cyklar på prästens katt och katten dör. Episoden är avhängig att det många år senare kommer en ny portvakt till ett bostadshus i Milano. En man som tidigare i livet verkat som präst. En man vid namn Pietro som tycks ha tappat tron på sin gud.

Med varsamma händer väver portvakten Pietro ett nät av omtanke kring de boende i huset. Poppi, advokaten med den stora sorgen, Luca den plågade unge läkaren och hans lilla dotter Sara, den förvuxne pojken Fernando och hans mor Viola. Det myllrar av skeenden, karaktärer och symbolik i denna italienska roman. Den spänner över de stora moraliska frågorna, dödshjälp, otrohet och människans livslott. Pietro tar hand om människorna i sitt hus och färdas runt Milano på sin bianchi, (cykel), och vi följer honom på slingriga till synes helt planlösa irrvägar.

Texten kräver stor uppmärksamhet, ibland blir den för ambitiös för sitt syfte, i alla fall för denna svenska som inte är bekant med katolicismen i det moderna Italien. Jag misstänker att jag av min okunskap missar väsentligheter. Eller är det så att  jag att jag missar grundtemat eftersom jag inte förstår slutet?
Jag föreslår att ni läser och återkommer till mig om hur ni tolkar Pietros handlingar och romanens slut. Persongalleriet är förtjusande och vem var egentligen den där flickan som körde ihjäl katten? Det finns mycket att fundera över i denna roman.

Utgiven av Contempo 2014 och översatt från italienskan av Maria Tell.