I Krakow går dagarna fort. Ett närmast magiskt ljus om dagarna i Kazimierz som skapar en sagokänsla. Jag går från synagoga till synagoga. Från kyrka till kyrka. Avbryter då och då för att dricka kaffe eller äta en bit mat. Om kvällarna blir kvarteren än mer dunkla och gåtfulla.
Jag läser När natten faller och flyttar till New York där Peter bor med fru. Gallerist och konstkännare. Lyckad. Men lycklig? Jobbet känns … alldeles för vanligt. Konsten i all ära men vad gör man åt tristessen?
Snälla, snälla Gud, sänd mig något att dyrka.
Jaha, då börjar alltså arbetsdagen.
Peters dotter har flyttat hemifrån och är mest arg på honom. Vad Peter behöver, tycker han, är något som skakar om. Som ruskar till livet. Otrohet har han redan prövat. Och nu? En gång till, näe. När kyssen kommer blir det inte alls som han tänkt. Osannolikt men lågmält förälskad i alldeles fel människa. Och utnyttjad. Vad är det här! Full av skuld vänder Peter sig till sin fru. Hur ska han kunna säga något? Hur ska han kunna förklara? Men hon säger.
Let me free
Det går att sträckläsa romanen som ett vackert flöde ord där den yttre dialogen och berättelsen går över i en inre monolog och tillbaka igen utan skarpa gränser och jag är verkligen i Peter och jag kan verkligen allt om konst och jag känner ångesten över dotterns aviga ilska och Peters längtan efter något … annat.
När natten faller. Michael Cunningham. Utgiven av Lind&co 2011.
_______
Läs också Cunninghams Timmarna, gärna tillsammans med Mrs Dalloway.