Bokfrukost om Viktoria Myréns I det yttersta

9789170378355-194x300[1]Som vanligt fanns det lika många läsupplevelser som deltagare i bokfrukosten. Ändå var vi rätt eniga, boken var ingenting för oss. Själv tillhörde jag den grupp som var mest positiv. Jag tyckte jag befann mig i en av Ingmar Bergmans filmer under läsningen. Svartvit och klaustrofobisk med fyra skådespelare som gestaltade ångest, panik och självupptagenhet olika vis. (Ja, jag gillar ofta Ingmar Bergmans filmer.)

Ett ord som återkom i diskussionen var trovärdigt, flera av oss menade att personerna inte var trovärdiga. Kanske det var det som var felet, vi är alla väl förtrogna med skärgården och svenska förhållanden. Om personerna i stället placerats i en för oss okänd miljö i en annan tid kanske storyn känts helt annorlunda. Helt klart är dock att titeln är dubbel, personerna befinner sig i yttersta havsbandet, men också i det yttersta rent mentalt.
Tänk på, innan ni läser kommentarerna nedan, att vi som tycker detta är en tämligen homogen grupp damer alla bosatta i Stockholm. Vi kan ha fel!

Några av rösterna från morgonens diskussion:

  • Rätt tråkig, gillade inte alls personerna
  • ZZZZZZ
  • Lättläst men gillade inte språket, för mycket tragik
  • Varför hade de ingen mat med sig!!!!
  • Personerna var platta och fåniga
  • Språket var korthugget, flöt ej
  • Väntade hela tiden på att få veta vad som egentligen hade hänt Hannes
  • Jag var orolig för hunden, ingen verkade ta hand om den
  • Barnsliga personer, att åka ut så där till en ö
  • Jag tyckte att de ständiga ovädren drog ner boken
  • Jobbig i början, men vackert språk
  • Miljöskildringen kvävde handlingen
  • Tung att läsa
  • En av de tråkigaste böcker jag läst
  • Miljöskildringen med detta dramatiska väder kvävde handlingen
  • Det var spännande att alla trodde att de bar skulden till  Hannes försvinnande
  • Överdrivet mycket elände, men rätt okej. Tyckte den var spännande
  • Intressant tema, hur mycket hemligheter som människor döljer inom sig
  • Början var seg, men efter 70 sidor lossnade det
  • Språket innehåller för många adjektiv

Utgiven på Ordfront Förlag 2015.

Frukostintervjun: John Ajvide Lindqvist

En skräckförfattares morgonvanor? Aningen annorlunda, dock mycket inspirerande.

God morgon John! Vad äter du till frukost?6c63a517d475c355e80f671b75166086-150x100[1]
Jag äter sällan frukost. Dricker dock kaffe. Sedan Celsius. Mycket går ut på att alls piggna till.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Jag läser ofta tidningen på morgonen, frukost eller inte.  Sedan Bloody Disgusting på nätet, till Celsiusen. Skräcknyheter.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Jag och min hustru ska snart resa utomlands och sitta och jobba några veckor. Då brukar vi läsa högt ur Ovidius ”Metamorfoser” innan vi går till våra respektive skriverier.

Vad läser du just nu?
Högt med min hustru ”Allt jag inte minns” av Jonas Hassen Khemiri, samt ”Mimesis” av Erik Auerbach. På egen hand ”The Scarlet Gospels” av Clive Barker samt ”Massa och Makt” av Elias Canetti. Ofta är det dels en roman, dels en faktabok parallellt. Just nu tar vi oss också igenom ”Låt den rätte komma in” på spanska, på grund av ovan nämnda resa.

Vad använder du som bokmärke?
Viker in skyddsomslaget. Om sådant inte finns, vad jag har hands. Servett eller remsa ur tidning.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Dels efter ämne och inom ämnena i bokstavsordning.

Tack för intervjun John, naturligtvis blev jag nyfiken på Bloody Disgusting. Hittade en intressant artikel om mord på jultomtar som jag varmt rekommenderar!

Rörelsen – den andra platsen av John Ajvide Lindqvist

9789170378386-185x300[1]I Himmelstrand vaknar ett gäng husvagnsägare upp på en helt ny plats. Under natten har deras ekipage förflyttats till en oändlig frodigt grön och välklippt gräsplan. Solen strålar från klarblå himmel och i bakgrunden hörs radion spela låtar av Peter Himmelstrand.  I Rörelsen som utspelas på 80-talet, flyttar en ung man vid namn John Lindqvist, in i ett gårdshus på Luntmakargatan i Stockholm. Strax intill ligger Brunkebergstunneln där en gatumusikant spelar och sjunger ”Nån där uppe måste gilla mig”, också detta en text  av Peter Himmelstrand. Jag accepterar härmed mitt öde att jag föralltid kommer att känna obehag när jag lyssnar till en låttext skriven av Peter Himmelstrand. Precis som jag alltid misstänksamt betraktar flakmoppar, tjejgäng som bevistar allsång på Skansen samt glassföretagets GB:s reklamgubbe. Läskigast av alla är den GB-gubbe som står på sommaren står på trottoaren utanför Blackebergs tunnelbanestation. (Du som kan din Ajvide Lindqvist förstår vad jag menar.)

Lindqvists karaktärer har en tendens att stanna i mitt huvud långt efter avslutad läsning. Hans komplexa gestaltning gör ont och sorgen ligger ofta på lur i bakgrunden. Jag tänker fortfarande på Oskar i Låt den rätte komma in och Anders i Människohamn. Hunden Bennys vedermödor med Katt och sina ägare i Himmelstrand är lysande skriven, så även bönderna Lennarts och Olofs sällsamma gemenskap.

Men tillbaka till Rörelsen. Tvättstugor är ett ofta omdiskuterat utrymme som inte brukar vara speciellt trivsamt och det tycks den unge John Lindqvist underligt att grannarna i huset nära tunneln ofta samlas därinne, han lägger dessutom märke till att de medför termosar med kaffe. När han besöker tvättstugan känner han en kraft och rörelsen tar form och gestalt i hans medvetande efter en tid ansluter han sig till grannarna och ett udda skeende tar sin början.

Rörelsen är skriven i första person där berättaren John Lindqvist redogör för händelseförloppet 30 år tidigare. Jag använder ordet redogör, för texten är skriven aningen som ett PM där skribenten just redogör för händelser och presenterar relevanta fakta. Förstå mig rätt här, det är detta grepp som gör boken så himla bra! Lysande torrt och exakt skriver Lindqvist en av de mest otäcka skräckscener jag läst, lika torrt och lysande redogör han för trolleriets hantverk. Jag tror jag vet vilka karaktärer som kommer att stanna i mitt medvetande, det blir den äldre damen Elsa och den unge mångfacetterade skinnskallen Tomas.

Och slutet! Slutet är jättebra! Men jag kommer aldrig någonsin att avslöja ett endaste dugg för någon som inte läst boken, även om det bubblar i mig av iver att säga bara något litet om vart berättelsen slutar.
John Ajvide Lindqvist är Augustprisnominerad för Rörelsen och han uttryckte förvåning över detta i en intervju på kulturhuset samma dag som nomineringarna kungjordes. ”Som om Leif GW Persson var med i schlagerfestivalen” sa han. Jag håller inte med, om John Ajvide Lindqvist vinner Augustpriset kommer det att vara ytterst välförtjänt.

Rörelsen är den andra boken i trilogin Platserna. Utgiven på Ordfront Förlag 2015.

Araben

I ett snöigt och kallt Sverige, reser ”Araben” med Stockholms lokaltrafik.

”Araben” som egentligen är perser har nåtts av ett dödsbud. En kär vän i Iran har avlidit och beskedet går honom djupt till sinnes. Vännen som valde att stanna i Iran medan ”Araben” flydde till sina drömmars land, Sverige.

”Araben” är inte längre ung och plötsligt där på pendeltåget sköljer alla minnen över honom med en osedvanlig skärpa. Minnet om hans drömmar om frihet, hans fasta principer. Minnet av det gamla landets hetta, bergen och doften från citronträden. Han gjorde ett oåterkalleligt val för sig och sin familj, hans dröm om Sverige och friheten var orubblig. Men där på pendeltåget närs den förbjudna tanken att han kanske borde gett upp och stannat kvar, att hans dröm om frihet bara var en illusion och att det blev mycket litet av hans drömmar.

Han betraktar sina medpassagerare, svenskar som alltid levt sina självklara svenska liv. Vad vet dessa människor om flykt och tortyr? Han ser ungdomarna bakom Ipodlurarna, de unga oskuldsfulla ungdomarna vars utseende klart vittnar om att de är från hans del av världen. Men vad vet någon som vuxit upp i Sverige om att ligga gömd under en säck med ris på ett lastbilsflak när gränspolisen närmar sig? Vad vet de om att sitta ensam i en fängelsecell och lyssna medan medfångar torteras?

På en annan plats i Stockholm lever en ung svensk kvinna med rötter från Iran. Hon är assimilerad, har hög utbildning och ett akademiskt arbete. Men hon bär på ett tungt arv, moderns sorg över livet som blev som det blev, moderns längtan efter släktgemenskapen i hemlandet och moderns indignation över brodern och den frånvarande fadern. Den unga svenska kvinnan, har mer och mer börja tillägna sig insikten om att ”de som kämpar för friheten är lyckligare än de som har den”, en tanke som får mig att tänka på Robert i Vilhelm Mobergs Utvandrarna.

Araben av debutanten Pooneh Rohi är en vackert skriven, djupt melankolisk roman som föder många tankar om Sverige och Europa idag. En tanke som slår mig när jag läser Araben är att det i alla fall finns tre unga svenska kvinnliga författare med rötter från Iran som under 2000-talet skrivit romaner om sitt persiska arv. Förutom Rohi finns Golnaz Hashenzadehs Hon är inte jag om en ung kvinnas besatthet av att förverkliga sin fars drömmar samt Marjaneh Bakhtiaris tre romaner skrivna i en mer humoristisk ton. Rohis och Bakhtiaris romaner är utgivna på Ordfront förlag och Hashenzadehs på Bonnier Förlag.

Varför heter då boken Araben när han som kallas så egentligen är från Iran och är perser? Jo, därför att svenskarna har för vana att för enkelhetens skull, kalla alla från hans del av världen för araber…

Gästbloggare: Margaretha Weimar