Du gamla du fria – Liza Marklund

Jag har inget att läsa när vi är i Thailand. Jag har plöjt böckerna jag hade med mig och jag försöker febrilt låna böcker på elib via paddan men får det helt enkelt inte att funka. Då rycker Mattias på Piratförlaget ut till min räddning och skickar mig Du gamla du fria som e-bok. Liza Marklunds senaste om Annika Bengtzon. Jag hade egentligen tänkt lägga ner Annika-böckerna eftersom jag tycker de börjar tappa lite av stinget men ack vad jag får äta upp det.

Jag sträckläser Du gamla du fria en hel natt. Kan. Inte. Släppa. Den.

Borta är mord och halvkackiga mordupplösningar med en Annika som själv hamnar i olika krystade gisslandraman. Nej, nu är det Annikas man Tomas som hamnar i ett gisslandrama i Afrika och Annika själv är fast på hemmaplan. Allt är mycket trovärdigt beskrivet. Särskilt delarna från gisslansituationen i Afrika är mycket välskrivna. Upplösningen är inte förutsägbar. Annika handlar inte efter standardmodellen och handlingen är rå, dramatisk och spännande rakt igenom. Jag gillar.

Mer sånt här tack, Liza Marklund!

Du gamla du fria är den nionde deckaren om Annika Bengtzon och ges ut av Piratförlaget.

Sorry, mr President

Sakta går jag runt i de vita rummen. Följer familjen Kennedys liv i fotografierna på väggarna. Mamma Rose och pappa Joseph med  småbarnen runt sig. Ynglingar och unga kvinnor. Valen och framgångarna. Motgångarna och döden. Allt finns samlat i de svartvita bilderna i det eleganta Kennedy-museet i Berlin. Många av bilderna är välkända, närmast familjära. De ger en känsla av att jag är så bekant med allt som handlar om familjen Kennedy.

Men jag är inte det. Min bekantskap sträcker sig till de där återkommande bilderna som figurerat i böcker och tidningar,  historier som upprepas. Det andra vet jag nästan ingenting om.

Här hemma läser jag Vi tolererar inga förlorare som är berättelsen om familjen Kennedy i romanform. Romanen är intressant att läsa därför att författaren är så kunnig i ämnet. Den blir trovärdig när hårdfakta blandas med dialoger och tankar som egentligen bara kan gissas till. Jag får veta mycket. Luckorna mellan de bekanta bilderna fylls ut, det är sant, även om jag vet att det finns fiktiva inslag i romanen.

Ändå hade jag hellre läst en dokumentär. Boken är så full av information och ibland blir romanformen bara tvungen.

– Pappa säger att snöstormen kanske innebär att föreställningen måste ställas in, meddelade Jack.
– Så tråkigt, sade Jackie.

Det var trist om galatillställningen kvällen före installationen inte kunde genomföras. Det var Frank Sinatra som dragit ihop sina berömda vänner till en extravagans konsert.

Att göra fiktion av fakta kan bli spännande läsning. Helga Henschen är ett enastående exempel . Vi tolererar inga förlorare  blir mer ett slags informationsspäckat reportage kring Kennedy-klanen och jag hade önskat att författaren hade skippat romanidén, rensat upp och stannat  i det dokumentära.

Vi tål inga förlorare. Britt-Marie Mattsson. Utgiven av Piratförlaget 2011.

_____

The Kennedys – museet i Berlin. I år finns också en särskild utställning om Jackie.

 

Bokfrukost om Den enögda kaninen

Klockan åtta på fredagmorgonen samlas vi för månadens frukostträff. Liksom förra årets bokmässefrukost har vi bjudit in författaren till boken vi pratr om. I år Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson. Även om vi vill ha fokus på våra läsningar av boken kommer vi snart in på hur det var att skriva boken, hur det är att skriva överhuvudtaget och Christoffer berättar skarpt och spännande. Inom kriminologin, säger han, är det så att vill man förstå något börjar man från slutet och sen tittar man steg för steg hur det kunde bli som det blev. Han är först klar med slutet, med sista meningen och det är mot det han skriver.

Någon av oss pekar på det filmiska i boken. Christoffer säger stt han tänker aldrig i kapitel, utan i scener och scenövergångar, kanske är det så vi tänker. Vi berömmer hans sätt att skapa tydliga bilder, att stämningarna sätts med som det verkar, med några få utvalda detaljer. Romanen har starka drag av Donna Tartts Den hemlia historien menar Petra. Christoffer nickar instämmande.

Romanen utspelar sig i en liten håla. Det är sommaren och det är ett slags statiskt läge, ”ett tillstånd av limbo”. Här hittar vi de unga utsatta, de som inte glassar runt i storstaden, de som inte fått de coola jobben. Det finns en tydlig diskrepans mellan de som aldrig kom iväg, och de som gjorde det och vände hem. Hemvändare, nej, det är inte bara att kliva tillbaka i sin gamla roll.

”Den har drag av Hemingway” säger någon och påpekar den språkliga skillnaden mellan Fallet Vincent Franke, som var yvig och mångordig. Den enögda kaninen har en mer återhållen stil. Vi gillar den mycket och när Christoffer har gått säger vi att det just det att han skapar stämningar så bra, har ett snyggt språk och intressanta och välgestaltade karaktärer.

”Jag vill skriva feta berättelser”, säger författaren. Gör det! säger vi.