Jag tänker på nötskrikor

Helsingfors är en fantastisk stad. Nästan var man än går finns intressanta hus, parker och stråk att undersöka. Arkitektur. Restauranger. Caféer. Människor. Det är det ena.

Det andra är att jag tycker om anteckningar av dagbokskaraktär där författaren upplever och reflekterar över vardagen.

Det är därför jag tycker om att läsa Jag tänker på nötskrikor. I anteckningar från 2013 till slutet av 2018 möter jag texter där författaren tänker klokt, filosoferar intressant och kommenterar sina betraktelser. Ibland med humoristisk underton, ibland med svart allvar. Här resoneras om konsten, litteraturen och stundtals blir läsningen tidskrävande eftersom jag googlar efter bilder och författare som jag vill veta mer om.

Nötskrikorna då? När jag själv promenerar, vare sig det är i staden eller på landet, kan jag inga namn på fåglarna jag ser, och jag strävar ständigt att lära mig. Men det är som om namnen aldrig fastnar. Ett svart hål i hjärnan. Svart fågel, spräcklig fågel och aldrig någonsin sitter de stilla tillräckligt länge för att jag ska hinna tänka efter. Det är antagligen därför jag extra mycket uppskattar vardagsskildringar där betraktaren verkligen kan sina fåglar. Och Helsingfors är full av dem.

Någonstans läser jag en recension som klagar något på vikten och menar att det blir lite för mycket mataffärer på bekostnad av samhällsbetraktelser. Som att det skulle göra det tråkigare eller mindre intressant. Så tycker inte jag. Det här är skarp skrivning som dessutom gör mig beredd att beredd att sätta mig på båten igen för att vara i staden igen

Det är sannerligen inte många som kan göra konst av sin vardag. Vill man räkna så går det nog fort. Michel Ekman är en av dem.

Jag tänker på nötskrikor. Michel Ekman. Utgiven av Schildts & Söderströms 2019.

Frukostintervjun: Anna Lindholm

Anna Lindholm har skrivit boken Projekt Ines, som handlar om det finska inbördeskriget 1918, sett ur fem kvinnors perspektiv. Med utgångspunkt från sin morfars mamma Ines brevväxling med sin make ger hon ett nytt och feministiskt perspektiv av den här tiden. Det är forskning, analys och egna reflektioner. Jo, Anna är en vän. Men strunt i om du misstänker jäv-situation här – det här är en skitintressant bok!

Godmorgon Anna! Vad äter du till frukost?

På bilden äter jag en sådan där svulstig frulle på Paludan Bokcafé i Köpenhamn!
På bilden äter jag en sådan där svulstig frulle på Paludan Bokcafé i Köpenhamn!

Godmorgon! Kaffe med mjölk är dödsviktigt. Till vardags blir det oftast en smörgås med ost och tomat. Men jag älskar svulstiga frukostar på lediga dagar då det finns tid för frukost och lunch att falla samman.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Prenumererar på papperstidning. Det blir ledarsidan och kulturbilagan innan arbetet kallar.

Men, en  bra morgonroman då, vad kan det vara?
Bea Uusmas ”Expeditionen: min kärlekshistoria” var så bra att papperstidningen rök. Men den är ju ingen roman. ”Hägring 38”! Av Kjell Westö. Då fick dagsnyheterna också vänta.

Vad läser du just nu?
Fuck the Law av Rouzbeh Masarrat Agah, i hopp om att den kan funka att läsa tillsammans med mina gymnasieelever. Parallellt med den är jag på slutrakan med Vi och de, en roman om Finlands inbördeskrig 1918 av Christina Falck.

Vad använder du som bokmärke?
Allt från hederliga hundöron till kvitton eller en ruta toapapper. Men helst av allt ett fint bokmärke från Paris som jag fick av min syster.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
En ämneskategoriseringen som inte är helt hundra. Krigs- och Finlandslitteraturen står tillsammans, feministlitt-hyllan och så religionshyllan. Efter det en sortering på känsla.

Sortering på känsla! Det tror jag ska bli min nästa sortering. Tack så mycket och ha en fin dag!

#bbchelsingfors*

 

enligtoHelsingfors är en härlig stad. Arkitektur. Restauranger. Caféer. Människor. Författare. Samt Jessica Bokbabbel. Allt är värt ett besök, även om den sistnämnda inte kan garanteras för envar. I helgen var vi där tillsammans en lång rad bokfolk för att diskutera Kjell Westös Där vi en gång gått.  Den eminenta Annika Hällsten från Hufvudstadsbladet guidade oss runt i staden där Westös olika romaner utspelade sig. Hon kunde sannerligen sin sak och var så skärpt och rolig. Här står vi samlade utanför ett riktigt finfik, Ekberg, för att Annika ska kunna twitter-föreviga oss.

Promenaden avslutade vi hos förlaget Schildts & Söderströms som presenterade hösten utgivning. Vad sägs om t ex Svallgränden 5 av Mathias Rosenlund som skrev romanen Kopparbergsvägen 20? Eller Projekt Ines av Anna Lindholm som handlar om fem kvinnor i det finska inbördeskriget 1918?

kjellOm man åker till Helsingfors för att diskutera Kjell Westös romaner och gå i hans litterära fotspår blir förstås en träff med honom en höjdpunkt. Han kom upp till förlaget för att svara på våra frågor och berätta om sitt skrivande.  Samt ställa upp på en snyggbild.

Så värst mycket samtalande om boken blev det just inte på söndagsbrunchen faktiskt. Vi var Westö-badade och passade mest på att njuta av Fazers smaskiga mat. Där vi en gång gått förtjänar dock en egen bloggy som kommer här framöver. Jag tror att Westö är den bästa författaren som skriver på svenska. I alla fall en av dem.

11196603_10152716834721993_1782827215_o(1)

Hur nöjd jag är med konceptet att boka resa någonstans för att prata böcker och sen hoppas att någon vill följa med? Sååå nöjd. Tre å:n. Minst. Ja, ni ser ju själva. Här står jag på Fazer och är glad över hela resan  – och allra mest för att ni vill åka med. Det är ju det som gör hela saken.  Tusen tack för det!

 

 

 

 

 

*När vi i vintras åkte och bokfrukosterade i Berlin kom hashtaggen #bbcberlin upp för att enkelt kunna hitta alla bilder och inlägg som vi och våra reskamrater samlade på instagram och facebook. Vi var inte de enda som sorterade in oss under den # men idén var grundlagd.

Allt man kan önska sig

Det fanns en tid då vi hade klippkort på färjorna. Kickoff, arbetsmöten och projektavslut – allt kunde utföras under de 36 timmarna som en tur och returresa Sthlm – Helsingfors tog i anspråk.

Färjorna följer sina tidtabeller. Deras rörelser är opersonliga och mekaniska, ute i skärgården kan man ställa klockan efter dem. De drivs fram av en osynlig kraft, som dygnets timmar och planeterna kring solen. Oberoende av det som händer i deras inre glider de in och fram och ut ur synfältet. Stannar trafiken skakas vår uppfattning om den jämna rörelsen.

Vi åkte alltid med de vita båtarna. De var lite finare, lite mer av elegans och stil som vi gärna ville ha. Med Estonia-olyckan avslutades det tvärt. Inte för att vi blev rädda. Men för att vi blev så påtagligt medvetna om att vi gled över en gravplats.

Rösidan och Vitgås. Så kallas de stora rederierna i Ulla-Lena Lundbergs makalösa bok Allt man kan önska sig. Den är en avslutande del i en trilogi om sjöfarten mellan Sverige och Finland. Skriven som en mosaik av antropologiska intervjuer av dem som arbetar på färjorna och berättelser om släkten på Åland. Det sammanhållande kittet blir Leonora, berättaren, med sin skarpa blick och milda öga.

Allt författad på en prosa som får mig att tappa andan.

Allt man kan önska sig. Ulla-Lena Lundberg. Min utgåva är utgiven av Bonnier Alba 1995, men finns hos Schildts & Söderström.

____

Ulla-Lena Lundberg fick Finlandiapriset för sin senaste roman Is. Den ligger på Att-läsa-listan.