Jag älskade De imperfekta. Ä-L-S-K-A-D-E och skriver:
Vid sidan 109 bestämmer jag mig för att göra en fanfiction-sida för samtliga karaktärer i De imperfekta. På sidan 188 möter jag Snyder och tänker att jag ska utesluta just honom. Sen tänker jag att jag nog ska låta honom vara med ändå. Och träffa mig. När jag är hård och omöjlig.
Trots kärleken blev det aldrig någon sådan sida. Som vanligt släpptes romanen och nya böcker kom. Men minnet av den, jag säger bara det! Minnet av De imperfekta är stark som tatueringar. Och det är ju livsfarligt. För när ny bok kommer av författaren åker förväntningarna orättvist skyhögt i höjden. Så: när Stora makters uppgång och fall, i tjockt omfång dök upp sa jag åt mig själv att bara ta det lugnt och läsa: förutsättningslöst.
Och ja, det gick bra därför att jag sträckläste i solstolen och för att jag gillar Tooly så mycket. Tooly som nu tagit över ett antikvariat i Wales och går där och sorterar böcker. Men hur hamnade hon där? Vad var det egentligen som hände? Det driver mig i läsningen.
Berättelsen om Tooly är skiktad i tre tidsplan och det blir tre versioner av henne. Det är mycket intressant. Ett pussel som läggs som gör att när sista sidan läses har mycket – men inte all – fallit på plats. Barndomens Tooly när hon åker världen runt med Paul, och av olika skäl kommer att bli omhändertagen av den ryske intellektuell Humphrey. Vem är hennes mamma och pappa? Ungdomens Tooly när hon gör uppdrag åt den skumme Venn. Och så nutiden, när hon är i trettioårsåldern och sorterar sina böcker.
Jag tänker mig Rachmans arbetsrum när han skrev den här boken – mängder av lappar och tidslinjer. Hur lyckas han hålla allt på plats? Kanske berättar han det i helgen när han besöker Bokmässan. Jag ska i alla fall höra efter.
Stora makters uppgång och fall. Tom Rachman. Utgiven 2013. På svenska av Weyler förlag 2014. Det snygga omslaget är gjort av Elsa Wohlfahrt Larsson. Det var mitt första kryss i sommarläsningsbingot.