Nattklubb med frukostbok

bild-009I foajébaren på hotell Kung Carl är det vanligtvis lugnt men ikväll sitter det folk vid nästan vartenda bord.  Årets andra natt-bok-klubb är samlad, boken är Frukost på Tiffanys Någon glögg blir det inte, men det knaprades i smyg på en och annan pepparkaka. Det är ju ändå snart jul.

Vem är hon, Holly Golightly? Där starar vårt samtal som snabbt krokar fast i hennes namn. go lightly. Hennes easy-going flyktiga sätt att leva New York-livet, hon tar de enkla vägarna för att få restaurangmiddagar, uppmärksamhet och kanske ett smycke. Visst vill hon bli skådespelerska. Men allt jobb?

Och vem är han? Berättaren i boken som flyttar in i samma hus som Holly. Författaren som studerar hennes sopor och får veta att hon läser

Reader’s Digest, resebroschyrer och horoskop, att hon rökte en esoterisk cigarett vid namn Picayune och livnärde sig på mjukost och kex

Romanen är så tidlös, säger någon. Den utspelar sig på 40-talet men själva grundberättelsen kan utspela sig närsomhelst. Som i den berömda filmatiseringen från 60-talet. Det tidlösa gör den till en klassiker. Det, och det skarpa, utmejslade, exakta språket.

Förra gången den lästes sa jag:

Holly känns mer sårbar och utsatt i romanen och riktigt samma glamourkänsla [som i filmen] får jag inte. Mer en ung kvinnas sökande efter efter sig själv och hur platt och klyschigt den formuleringen än låter så är boken sannerligen inte det.  Min stora behållning är att den fångar tidsandan och miljöerna så bra och är så precist och elegant skriven. Med bara några ord skapar Capote en person eller en miljö.

Klockan slår tio slag. Glasen är tomma. Böckerna slås samman. Vi är imponerade av Frukost på Tiffanys. Igen.

Söndagstankar om klassiker

Höstens bokfrukostklubb avslutas med ett riktig pangverk – Mästaren och Margarita. Jag läste den för tusen år sedan och har dimmiga minnen. Nu läser vi den i Excess-format och jag måste säga att det formatet är som gjort för att ligga i sängen att läsa. Enhandsgreppet = perfekt.

En sak som jag tycker om med klassiker – här i betydelsen gamla böcker som fortfarande är populära – är känslan av att dela läsningen med så väldigt många andra.  Jag har just avslutat  Truman Capotes Frukost på Tiffanys. Den gavs ut 1958 och på svenska ett par år senare och jag ser framför mig rader av kvinnor och män som läst romanen sedan dess.  Jag tror det blev en stor snackis när den kom. Huvudpersonen Holly Golightly är den unga småstadskvinnan som flyttar till New York. Hon lever ett liv där kvällarna är fyllda av restaurangbesök, shower och cocktails. Och män. Som kan ge henne smycken eller lite pengar som tack för att hon förgyllde deras kväll.

I samma hus som Holly flyttar en författare in och genom att studera hennes sopor ser han att hon läser

Reader’s Digest, resebroschyrer och horoskop, att hon rökte en esoterisk cigarett vid namn Picayune och livnärde sig på mjukost och kex

Det var inte längesedan jag såg filmen – den berömda med Audrey Hepburn som Holly – och jag undrade om jag skulle kunna läsa romanen utan att ha Hepburn på näthinnan och Moon River klingande i bakhuvudet. Men jag måste säga att boken är någonting annat. Grundhistorien är förstås densamma med Holly och berättaren som blir goda vänner och Hollys besök på fängelset och utredning om narkotikaaffärer. Festerna och utsvävningarna, jo allt är där.

Men den här romanens dryga 100 sidor är så välskrivna att filmbilderna snabbt singlar iväg någonannanstans. Det är New York under andra världskriget och en känsla av framtidstro och dekadens då

först drack vi några Manhattans hos Joe Bell, och när han fick höra om min framgång, blev det champagnecocktails på husets bekostnad. […] Jag tänkte på framtiden och talade om det förgångna.

Holly känns mer sårbar och utsatt i romanen och riktigt samma glamourkänsla får jag inte. Mer en ung kvinnas sökande efter efter sig själv och hur platt och klyschigt den formuleringen än låter så är boken sannerligen inte det.  Min stora behållning är att den fångar tidsandan och miljöerna så bra och är så precist och elegant skriven. Med bara några ord skapar Capote en person eller en miljö.

Läs den! Tills dess bjuder jag det fina anslaget till filmen. I romanen har Holly kortklippt hår i många olika färger, apropå Hepburns eleganta håruppsättningar.

Frukost på Tiffanys. Truman Capote. Utgiven 1958. På svenska 1960. Min underbart vackra utgåva kommer från Albert Bonniers klassikerserie 2012.

Världsbokdagen: Truman Capote – Portraits and observations

Johanna:

TRUMAN CAPOTE – PORTRAITS AND OBSERVATIONS
Truman Capotes Portraits and Observations: The Essays of Truman Capote är en guldgruva. Jag har inte läst alla texter, men jag har läst många. Och liksom Didion har Capote ett fantastiskt öga för sin omgivning,sylvass i sitt sätt beskriva den.

Det här är ett inlägg i vårt tema: Böcker som inspirerat oss med anledning av Världsbokdagen, 23 april.


Kort och gott

Det är något oemotståndligt med essäer. Kanske är det kärnfullheten. Som tidsdokument kan formen överträffa allt, öppet subjektiv men ändå beskrivande ”sanningen”, en kombination  som är spännande i sig. Och så är de korta, lätta att läsa, lägga ner, tänka på och sedan läsa om.

Min absoluta favoritessäist är Joan Didion, som är knivskarp i sina beskrivningar av perifera detaljer. Vi är hennes förtroliga som hon viskar till medan hon står i vardagsrummet hos LSD-trippade sk Diggers på Haight Street i San Fransisco. Vi står tysta bredvid och häpnar över att vi verkligen är där. På riktigt.  Vi trängs med henne i sängen långa meningslösa dagar, fulla av sorg och längtan. Tillsammans väntar vi på att något i oss ska brista, gå sönder, lämna livet i den klump av gemensamma kroppar vi nu blivit. Som bästisar.

Truman Capote är en annan av mina favoriter. På ett helt annat sätt än Didion beskriver han med sitt så säregna sätt känslan i ett rum, som visar sig vara staden, kanske till och med världen. Hans ego är för stort för att ta oss med som vänner, vi får inte plats. Nog väl berättar han ändå om konversationerna runt bordet på the Four Seasons, Mae West ska hyllas, och folk talar i mun på varandra medan isen klirrar i drinkglasen. Han kan helt enkelt inte låta bli att snacka, hans mun är ständigt igång, överdriver och förlöjligar. Men så blir det dagen efter och nerverna kräver lugn. Han uttalar det inte, men han är nöjd över att vi fortfarande är kvar ,också vi i sviterna av den hårda natten som var och historierna vi fick ta del av.