Vi for upp med mor av Karin Smirnoff

Romanen tar vid där föregångaren Jag for ner till bror slutar. Än en gång förundras jag över Karin Smirnoffs formuleringskonst och säregna effektiva prosa. Med förnyad kraft slås jag av hur amerikansk filmisk handlingen ter sig. Händelsedrivet, våldsamt med rå realism tänker jag att bröderna Cohen borde filma det här. Jag hinner bara tänka tanken innan Smirnoff själv refererar till filmen ”No country for old men.”

Vare sig det är norrländskt eller amerikanskt, är de två romanerna helt unika i sitt slag. Ingen lämnas oberörd och böckerna bör,(i alla fall om ni frågar mig), läsas i turordning för de är egentligen en enda roman. För att undvika att ”spoila”, skriver jag inte mer om mor utan publicerar recensionen om bror en gång till.

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

En roman i avsaknad av kommatecken och där stor bokstav endast förekommer i början av en ny mening. För och efternamn skrivs ihop med enbart små bokstäver. Romanen saknar onödiga ord och har få adjektiv. Meningarna är korta. Så här:

Pyttsan sa hon så saliven sprätte. Pyttsan. Han stod inte ut med sorgen. Precis som kristerhansson evertlindqvist och sunestolt.

Jag gillar det. Blir till en speciell rytm i huvudet medan man läser. Kanske är det just rytmen i språket som gör att jag upplever romanen som filmisk, fast förstås, det finns ett starkt driv i texten och Smirnoff har verkligen en historia att berätta.

Jana, bokens berättare, far ner till sin tvillingbror som heter bror och bor kvar i föräldrahemmet. Syskonen är ärrade och dysfunktionella efter att ha växt upp med en tyrannisk far. Om jag får vara lite elak tycks samtliga invånare i byn smalånger vara aningen dysfunktionella, fast förstås, det är vi väl alla mer eller mindre.

Jag upplever efter avslutad läsning att jag for ner till bror skulle kunnat vara en prisbelönt amerikansk eller föralldel dansk indiefilm. ( Jag gillar verkligen genren vill jag påpeka). Inledningen av romanen där Jana frysande i ymnigt snöfall promenerar den sista biten hem till sin missbrukande bror, medan hon nynnar på everttaube skulle göra sig fantastiskt bra på vita duken eller i en tv-serie. Likaså slutet på romanen, fast det säger jag förstås ingenting om.

Jag har förstått att många uppfattar jag for ner till bror som drastisk humoristisk, det gör inte jag. Innehållet och de många tragiska livsöden som skildras är för tröstlösa. Fast jag förstår precis varför texten uppfattas som humoristisk vi sov på samma brits hans mamma dog i är ju en fantastisk formulering. Likaså att janas lerfigurer som hon skapar till avbild av alla missbrukare i sin närhet. En samling figurer som hon kallar fyllebataljonen. Boken blir dock  aningen ljusare mot slutet så kämpa på om ni är lika blödiga som jag. Sammantaget är Jag for ner till bror en originell, nyskapande och mogen debutroman. En värdig vinnare av Augustpriset.

Jag for ner till bror finns som ljudbok mycket förtjänstfullt inläst av Lo Kauppi en av mina favorituppläsare och den funkar bra som ljudbok. Dock, som ni förstår av vad jag skrivit ovan, att som läslyssnare missar man  de unika språkkonstruktionerna. För en gångs skull rekommenderar jag inte ljudboken.

Utgiven på Polaris 2018 och 2019.