Rodham av Curtis Sittenfeld

Hur hade Hillary Clintons liv gestaltat sig om hon aldrig gift sig med Bill? Om hon redan som ung reagerat på hans notoriska otrohet? Vi kan förstås aldrig veta om han var notoriskt otrogen eller om hon förstod eller valde att se bort, men det är en intressant och fängslande alternativ livsberättelse som Sittenfeld skapat med Rodham.

Jag fångas direkt av den unga oförvägna och intelligenta flickan Hillary som tar för sig på ett sätt som kvinnor födda på 40-talet sällan gjorde. Jag tror också att skildringen av Hillary Rodhams liv, där hon väljer akademisk utbildning och yrkesliv är signifikant för många amerikanska kvinnor i hennes generation. En generation där smarta kvinnor som vågade visa att de hade en skarp hjärna bittert fick erfara att de hade lägre status i samhället och sällan hade framgång i kärlek och relationer.

I Hillarys fall träffade hon dock en man som både gillade och tände på hennes intelligens och vältalighet, Bill Clinton. Det är kanske det som kan betraktas som aningen sympatiskt med bokens Bill Clinton, han gillar och tänder på intelligenta och vältaliga kvinnor. Jag kan dock inte bortse från att jag tror han är en knöl och är därför elakt förtjust i den karaktär som Sittenfeld tilldelat honom i resten av romanen.

Efter ett liv inom juridiken satsar Hillary så småningom på politiken. Hur det utvecklar sig tänker jag inte säga något om förutom att både Clinton och Trump dyker upp. Donalds monologer är stundtals hysteriskt roliga i all sin korkade fullkomlighet, ända tills jag hör honom på Aktuellt och inser sanningen. Han uttrycker sig precis på det sätt i verkligheten som han gör i Rodham och jag sätter skrattet i halsen.

Sammanfattningsvis tycker jag att Rodham är en väldigt underhållande och smart roman. Sittenfeld besitter en utsökt förmåga att skapa skarpa och trovärdiga porträtt inte minst av äldre kvinnor. Hennes skildring av den amerikanska politiken är mörk och jag undrar hur pass applicerbar skildringen är på svenska förhållande? Förmodligen mycket mer än jag vill veta.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2020, översatt av Marianne Mattsson.

Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez

Hejdlös, halsbrytande berättarglädje genomsyrar Hundra år av ensamhet. Förmodligen den mest fullödiga roman som någonsin skrivits och som därtill belönats med Nobelpriset. Varje ord är en pärla, varje formulering genialisk och som en gyllene tråd slingrar sig den drivna berättelsen fram genom ett myller av människor på ett flödande vackert och mustigt språk.

Jo, alltsedan jag läste romanen för första gånger för ungefär 35 år sedan har jag varit fast. Jag älskar berättelsen om de sju generationerna av familjen Buendía som lever, dör och spökar i byn Macondo i Colombias träskmark. Jag älskar den magiska realismen, livsvisdomen, den stilla vanvettiga humorn. Det sägs att berättelsen om familjen Buendía egentligen skildrar Colombias historia och någon gång ska jag fördjupa mig i saken.

Hundra år av ensamhet har varit en storsäljare alltsedan den kom ut 1967. (När det stod klart att Márquez fått Nobelpriset 1982, jublade världen över att det för en gångs skull var en läst och älskad författare som fått priset). Översattes till svenska för första gången 1970 och i år har den kommit ut på nytt i en ypperlig nyöversättning av Lina Wolff. Hon har gjort ett makalöst bra jobb och efter att ha jämfört den världsberömda inledningsmeningen med 1970 års översättning kan jag bara utbrista: Bravo!

Så här lyder inledningen 2020:

Många år senare, när han stod framför exekutionspatrullen, skulle överste Aureliano Buendía minnas den eftermiddag i det förflutna då hans far tog med honom för att upptäcka isen.

När Gabriel García Márquez dog 2014 skrev Alex Schulman en hyllningskrönika i Aftonbladet som ni kan läsa genom att klicka här. Gör det!

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2020. Översättning av Lina Wolff.