Tigerkvinnan av Katerina Janouch

Katerina Janouch är tillbaka med fjärde boken om barnmorskan Cecilia Lund, en serie feelgoodböcker som utspelar sig i en brokig fyrbarnsfamilj som nu ska bli fem. I den här boken får även Cecilias två systrar ta ännu mer lite plats liksom hennes mamma och mormor. Det är en historia om fem olika kvinnor med Cecilia i centrum.

I boken trängs olika frågorna med varandra. Högt och lågt. Schizofreni, alkoholism, rehablitering, politik, kommersialisering av julen, omskärelse och förlossningar för dessa kvinnor, surrogatmammor, hemförlossningar… Till och med kampanjen #prataomdet får sin plats i boken. Även om jag ibland tänker att det blir för mycket så lyckas Katerina Janouch sy ihop allt på plats. Förutom en historia i början som jag funderar på genom hela boken. Vad hände med de lätt utvecklingstörda autistiska föräldrarna i början av boken? Jag väntade en uppföljning hela boken igenom.

Hemförlossningar får stor plats i boken, Cecilia är gravid med sitt femte barn och förlossningen närmar sig. Hon är nyfiken på alternativa sätt att föda och söker sig mot okonventionella metoder. Hemförlossningar är också en stor del i Janouch mission, hon talar ofta varmt om dessa och så också i boken men hon låter även de mer skeptiska få sin plats och göra sin röst hörd.

Nu blir det spoliers så sluta läs nu om du tänker läsa boken!
Upplösningen är snabb och spännande men kanske lite överrumplande. Boken har en deckaraktig ton och man får följa gärningsmännens tankar och funderingar och det jag skulle ha velat är att man hade haft en chans att själv fundera ut vem det var (det får man visserligen i en av intrigerna med Christinas hotbrev) men nu kopplas det bakåt till en av de tidigare böcker vilka jag inte alls hade i färskt minne.

Men Tigerkvinnan är nog, trots det överspäckade innehållet, en av de bästa böckerna om Cecilia Lund. Nu längtar jag såklart efter nästa!

Bilden togs på Katerinas seminarium på bokmässan i september i år.

Erebos

Jag läser Johanna L:s bloggy – noterar: Hungerspelen, spännande och bladvändare. Åker omedelbart till Aka och köper mitt ex av Erebos.

På skolan där Nick går börjar det diskret delas ut tunna plastaskar bland eleverna. Plötsligt ökar skolket och när eleverna väl är på plats är de trötta och hålögda. Vad är det för drog? Magistern i engelska tar upp frågan men får undvikande svar. Nick är lika frågande, hans gode vän Colin verkar involverad men vägrar berätta. Så en dag får Nick frågan: ”Vill du ha?” Han lovar att underkasta sig reglerna att inte avslöja någonting för någon om…dataspelet.

Snabbt sugs Nick in i Erebos- datavärlden där han med sin spelfigur Sarius blir en sann krigare och pussel-läggare. Men Erebos är Spelens Spel och går långt utanför datorskärmen.  Linjen mellan verklighet och spelvärld tunnas ut och det är svårt att dra gränsen.

Ja, jag vill verkligen veta hur det går. Det är därför jag vänder blad efter blad. Och jag imponeras av idén och hur författaren håller ihop trådarna. OBS!! Viss SPOILERVARNING: //Men jag fattar ärligt inte vad det är som får ungdomarna att fastna så hårt i just det här spelet. Först tänker jag att det är ett slags sekt-beteende: vi mot de andra. Men eftersom de inte får prata med varandra utanför spelet faller det. Och också i spelet är det otillåtet att ge tips för att tydligt hjälpa varandra. Dessutom går det lite väl enkelt att manipulera ungdomarna till farliga uppdrag.  //

Samtidigt: Jag spelar inte mycket, men jag tittar desto mer när andra  gör det. Jag tycker författaren lyckas bra att skapa en realistisk spelvärld och jag är övertygad om att unga människor sträckläser den här romanen oavsett om det är spelare eller inte.

Erebos. Ursula Poznanski. Utgiven av Opal förlag 2011.

Sorry, mr President

Sakta går jag runt i de vita rummen. Följer familjen Kennedys liv i fotografierna på väggarna. Mamma Rose och pappa Joseph med  småbarnen runt sig. Ynglingar och unga kvinnor. Valen och framgångarna. Motgångarna och döden. Allt finns samlat i de svartvita bilderna i det eleganta Kennedy-museet i Berlin. Många av bilderna är välkända, närmast familjära. De ger en känsla av att jag är så bekant med allt som handlar om familjen Kennedy.

Men jag är inte det. Min bekantskap sträcker sig till de där återkommande bilderna som figurerat i böcker och tidningar,  historier som upprepas. Det andra vet jag nästan ingenting om.

Här hemma läser jag Vi tolererar inga förlorare som är berättelsen om familjen Kennedy i romanform. Romanen är intressant att läsa därför att författaren är så kunnig i ämnet. Den blir trovärdig när hårdfakta blandas med dialoger och tankar som egentligen bara kan gissas till. Jag får veta mycket. Luckorna mellan de bekanta bilderna fylls ut, det är sant, även om jag vet att det finns fiktiva inslag i romanen.

Ändå hade jag hellre läst en dokumentär. Boken är så full av information och ibland blir romanformen bara tvungen.

– Pappa säger att snöstormen kanske innebär att föreställningen måste ställas in, meddelade Jack.
– Så tråkigt, sade Jackie.

Det var trist om galatillställningen kvällen före installationen inte kunde genomföras. Det var Frank Sinatra som dragit ihop sina berömda vänner till en extravagans konsert.

Att göra fiktion av fakta kan bli spännande läsning. Helga Henschen är ett enastående exempel . Vi tolererar inga förlorare  blir mer ett slags informationsspäckat reportage kring Kennedy-klanen och jag hade önskat att författaren hade skippat romanidén, rensat upp och stannat  i det dokumentära.

Vi tål inga förlorare. Britt-Marie Mattsson. Utgiven av Piratförlaget 2011.

_____

The Kennedys – museet i Berlin. I år finns också en särskild utställning om Jackie.