Månad: mars 2012

Publicerat

Tareq och klassikerna

Tänk dig att stressa från jobbet till dagis. Bära hem två trötta och griniga barn i blöta overaller i snöslasket och sen ställa dig och laga och bjuda på högrevsgryta till middag! Det är inte möjligt tänker du, men med Tareq Taylors nya kokbok är det faktiskt det.

Tareq Taylor har nämligen gjort en kokbok inriktad på långkok med smarta tips på hur du förbereder kött och buljong så att det bara tar trettio minuter att fixa en riktigt god Boeuf Bourguignon en helt vanlig tråkig tisdag.

I går kväll var det bok- och matbloggsträff i Forma Publishings provkök. De trycker förutom kokböcker även tidningen Buffé och Ica-kuriren. På en timma lyckades vi få se Tareq Taylor fixa köttgryta med grönsaker, potatismos och äggakaka med svamp och fläsk. Självklart fick vi provsmaka. Otroligt gott.

Tareqs nya kokbok heter Klassiker och förutom en massa goda recept finns där en risotto-skola och ett treveckors matschema helt komplett med inköpslistor och allt.

Perfekt för stressad barnfamilj som tröttnat på falukorv och makaroner tre dagar i veckan.

Här är lite bilder:

Som mat-tv fast på riktigt
Tareq visar treveckorsschemat.
Tareq visar hur man skär morötter på japanskt vis
Alla bitar blir lika stora.
Äggakaka
Boeuf på trettio minuter. Det doftade och smakade underbart.
Bonus: Tareq berättade (och provsmakade) att tulpaner är väldigt gott att ha i mat

Klassiker ges ut av Ica förlag.

Publicerat

Nattåg till Lissabon

En lärare som får nog, reser sig upp från stolen och kliver på nattåget till Lissabon. Jo, ett (roman-)tema som lockar somliga dagar. Romantiteln valsade runt som ett mantra ett tag och när vinterledigheten kom började jag läsa. Efter fem sidor letade jag upp tidtabellen hos SJ.

Vilken bok! Och vilken tid det tog att läsa den. Åtta dagar! Och inte för att den är så särdeles tjock utan för att det bara går att läsa den långsamt och reflekterande. Några få sidor i taget, sedan måste man lägga ifrån sig boken och tänka över saker och ting.

Mundus Gregorius arbetar på ett läroverk i Bern. Hans specialitet är språk. Grekiska, hebreiska… Han har ofattbart lätt att lära sig nya språk för  i begynnelsen fanns Ordet […] Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det för att uttrycka det med rätt grad av allvar redan från början.  På väg till skolan en morgon träffar han en kvinna, som visar sig vara från Portugal. Hon rafsar hastigt ner ett telefonnummer i pannan på Mundus (!) för att hon inte har något papper tillhands och måste få siffrorna nedtecknade innan hon glömmer dem. Den udda upptakten leder till att Mundus cirklar rubbas. Han beger sig så småningom till en sällan besökt bokhandel och kommer av en slump över en bok på portugisiska, skriven av en Amadeu de Prado.  Slutligen kliver han på nattåget till Lissabon. Det är på plats som boken måste läsas men väl ombord vacklar Mundus, är på väg att kliva av flera gånger men till sist kommer han ändå fram.

Alla dagar och nätter i Lissabon. Han lär känna Prado när han finner hans släktingar och vänner. Systern som stannade golvuret när hennes bror dog. Vännen och bundsförvanten som bär mörka hemligheter. Kvinnorna. Och texterna. Denna Prado var ett produktivt geni som tecknade ner livsbetraktelser och lämnade efter sig. Vi får förstås ta del av texterna och de bidrar starkt till den reflekterande lässtil som denna roman måste få.

Mundus själv? Vilken intressant människa. Jag vill bjuda honom på en kopp te, eller middag eller ett parti schack (som jag skulle förlora, men det gör ingenting). Och när jag lägger ifrån mig boken tänker jag: men vafan, fyrahundra sidor till, tack! Eller ge mig en tågresa till Lissabon.  41 timmar från Stockholm och jag fingrar på tidtabellen igen.

Nattåg till Lissabon.  Pascal Mercier. Utgiven 2004. På svenska av Albert Bonniers 2009. Min pocketutgåva kommer från Bonnierpocket 2010.

_____

Fotot är hämtad från en resa jag gjorde 1984. Lätt gulnad bild numera. Läs också vad bokhora-Johanna säger i saken.

Publicerat

Hundar etc

Har jag berättat om Kickan? Boxerflickan som jag växte upp med. Hon var vit med stora bruna fläckar, mycket ovanligt. Inga priser på utställningarna om man säger så.  Kickan var en otroligt snäll hund. Snäll och glad. Hon hälsade alla med samma entusiasm och glädje, granne som inbrottstjuv. Mot mig var hon extrasupersnäll och deltog tålmodigt i mina lekar (tänk: ”nu sätter jag på dig krona eftersom du är min prinsesshund.”)

När jag bläddrar igenom mitt barndomsfotoalbum finns inte en enda bild på hunden. I stället hittar jag taxen Marina, irländska settern Kardinal, långhåriga taxen Korken (som hade ett väldigt fint namn egentligen) och jag åååh:ar och säger nämen. Sen tänker jag att det där med hundpensionat är nog ingen dum idé egentligen och letar vidare efter Kickan-foton.

Vägen till denna hundromantik har gått via romanen Hundar, hus och hjärtats längtan. En vardagsskildring om livet efter att Juliets älskade make Ben har dött i en hjärtinfarkt, bara dryga trettio år gammal. Juliet tillbringar dagarna i soffan med tv-serier och terriern Minton som sällskap. Hennes mamma stöttar så gott det går och ordnar – mot Juliets vilja – att Juliet får hundpassningsuppdrag för att ”komma vidare”.  Lägg därtill en konflikt med en till synes lyckad syster, en vild grannfamilj som har en trevlig och händig vän som ofta hälsar på samt promenader i parken med snygg hundägare så har ni hela bilden klar för er. I rollen som Juliet sätter jag Meg Ryan och som Lorcan, den händige vännen sätter jag John Corbet.

En lättläst och charmig underhållning, den döda mannen till trots. Jag läste boken nästan  i ett svep och googlade efter bilder på hundraserna under tiden. Och ska jag vara ärlig är det vovvarna  Minton och Coco och Hector jag kommer att komma ihåg mest.

Kickan då? Till sist, med mammas hjälp, hittar jag bilder på henne. Åååh! Hundpensionat ftw!

 

Hundar, hus och hjärtats längtan. Lucy Dillon. Utgiven 2011. På svenska av Forum 2012