Flickornas tystnad av Pat Barker

”Hjälten Akilles.
 Strålande Akilles.
 Gudalike Akilles…
 Epiteten staplas på varandra.
 Det var inte vad vi kallade honom.
 Vi kallade honom ”slaktaren”

Pat Barker har skrivit en ny version av Iliaden utifrån kvinnornas perspektiv. Det trojanska kriget går in på sitt nionde år när den unga Briseis make och bröder dödas och hon själv blir förd till grekernas krigsläger där Akilles väljer henne som sin hedersgåva, sin konkubin. En tröstlös tillvaro väntar henne i blod, svett, tårar och resignation. Flickorna som vunnits från Troja vårdar krigsoffer och står till tjänst när de greker som överlevt dagens strider super och skrävlar på stranden under kvällarna. Sällan har ett krig återgetts som så totalt meningslöst och primitivt som här; Trojanska kriget pågick i 10 år och upprinnelsen var rivalitet om en kvinna, den sköna Helena. (Jodå, det trojanska kriget var inget annat än killar som bråkade om tjejer.)

Flickornas tystnad är välskriven, tät och smärtsam. Har aldrig läst Iliaden, har aldrig varit intresserad förrän jag fick Flickornas tystnad i min hand. Förutom en stark läsupplevelse är det kul att ha lite koll på antikens berättelser och veta mer mördarmaskinen Akilles framfart och de intriger som vävdes under många års strider. . Berätta historier kunde Homeros som sägs vara författare till Illiaden, utan tvekan. När filmen Troy med Brad Pitt som Akilles kom i början av 2000-talet såg jag den aldrig eftersom jag misstänkte att jag skulle avsky krigsscenerna, lite sugen är jag dock nu, bara för att kunna jämföra.

Det finns ytterligare en ny roman som skildrar Trojanska kriget från kvinnornas synvinkel, min engelska bokklubb läste A Thousand Ships av Natalie Hayes i våras. Bra bok den också, dock lyssnade jag på den och hade ibland svårt att hålla reda på alla karaktärer. Grekiska namn uttalade på brittisk engelska, var inte helt lätta att lägga på minnet. När vi diskuterade boken kunde de som läst på papper avslöja att personförteckningen var flera sidor lång. Jag rekommenderar således att man läser med ögonen, även om romanen är utmärkt inläst av författaren själv.

Flickornas tystnad är utgiven på Albert Bonniers förlag 2020, översatt av Eva Johansson.

En bokmässa är en bokmässa är en …

I år firar jag min 20:e bokmässa på raken. Men pompan och ståten är måttlig där jag i skrivande stund sitter och väntar på dagens första programpunkt. För i år är det ju digitalt för hela slanten. Och jag är helt ensam framför datorn.

Då för tjugo år sedan hade jag mässkatalogen i ett fast handgrepp och många seminarier inringade. Ledordet var nytta och det var tunga föreläsningar som skulle besökas. Med åren har jag i stället låtit lusten och infallen styra. Man träffar någon bekant i en korridor som ska gå och lyssna på ett seminarium och så styr man stegen dit. Tillsammans.

Även om seminarierna och presentationerna är centrala har bokmässan för mig blivit mycket mera en plats för möten med fellow bokvänner. Och det är det jag saknar mest. Mötena och det oförutsägbara. Att plötsligt sitta och lyssna till samtal som bara är där och då, känna sig rikare och viska till bänkgrannen att ”så otroligt bra det här är”.

Det digitala programmet är mycket bra, det går inte att säga annat. Jag har lyssnat på flera spännande samtal men jag märker att det är enkelt att hoppa över till ett annat seminarium om jag inte blir inspirerad. Bra eller dåligt, jag vet inte.

Det blir spännande att se hur nästa års bokmässa blir. Jag tror att det kommer bli en mix faktiskt, att det i högre utsträckning blir digitala sändningar direkt för dem som inte kan eller vill vara i Göteborg. Men jag vill.

Och jag längtar.

—–

Den här texten är en del av en stafett om bokmässan. De övriga deltagarna är

https://pepparkaksbokhyllan.wordpress.com

http://joanna-ochdagarnagar.blogspot.com

https://ettegetlasrum.wordpress.com

https://bokdivisionen.wordpress.com

https://www.tusensidor.se/

http://vastmanbok.blogspot.com

http://feministbiblioteket.se

https://www.fiktiviteter.se

https://www.bokbesatt.se

https://www.enligto.se

https://agnesbokblogg.blogspot.com

https://www.breakfastbookclub.se

Från A till Ö: B som i Boys

Ur lästa böckers förråd hämtar jag idag romanen Boys som jag var en av de bästa böckerna jag läste 2011.

På bordet ligger en pocketbok med en fastgemad lapp. Skitbra! läser jag på lappen, viker sedan undan meddelandet och tittar in i ögonen på omslagets svartvita hund. En whippet ska jag förstå senare. En whippet som heter Boys och är central i boken med samma namn.

Lasse är i utkanten av samhället. På kant med grannarna som inte vill att han bor i den gamla kåken. Gubbjäveln. Men han bor kvar, ensam nu sen morsan dog. Fast ensam och ensam… Han har ju Boys! Hunden som också lever på gränsen.  Hundmatsgränsen om inte annat. Tomtgränsen dessutom, där grannen Leffe fångar honom och nu jävlar ska hunden dö en gång för alla.

I morgon ska Lasse fylla 65 år, har fixat landgångar och öl och många är bjudna. El-Jack, Torsten Fjällbom. Börje. Och Matti, den vuxne sonen som inte varit uppe hos farsan på åratal. Andra kommer ändå. Som soc-tanten som måste kolla så att det inte går … över gränsen. Som Stefan som passerat den för länge sen. Det skulle ju bli en bra fest, om inte hunden plötsligt hade försvunnit.

En skitbra bok, ja! Jag sträckläser och blir starkt berörd. Äcklad och tagen av de kärva, gränslösa relationerna. En bok om kärlek, knapp och ordlös. Där de som sällan hörs får en röst. Som Lasse. Som de andra grabbarna. Som Boys. Men var är nu hunden?

Boys. Anna Ringberg. Utgiven av Ordfront 2010.


Flickebarn nr 291 av Ninni Schulman

I augusti 1972 kommer Ninni Schulman till världen. Det konstateras att hon har en svår ryggskada och det nyfödda flickebarnet skickas vidare till ett annat sjukhus. Modern får inte följa med utan först tre veckor senare får mor och dotter börja knyta an. En barndom med långa sjukhusvistelser och upprepade smärtsamma operationer tar sin början. Operationerna lyckas bra men den oundvikliga smärtan och hjälplösheten inför ingreppen kommer att prägla den vuxna kvinnan.

I total avsaknad av sentimentalitet delar Ninni Schulman med sig av erfarenheten att vara fysiskt annorlunda. Texten är rak och skenbart enkel på ett sätt som bara en skicklig författare kan åstadkomma. Jag blir intill märgen gripen och helt uppslukad av flickan Ninni och hennes uppväxt, blir i slutet av boken helt till mig av lycka över de två Vasalopp som den över 40-åriga kvinnan klarar av.

Flickebarn nr 291 är både djupt gripande och djupt allmänmänsklig. Jag har förstått att det har varit en svår bok att skriva och jag är tacksam över att jag har fått ta del av Ninni Schulmans erfarenheter. Både mörka och ljusa har de öppnat för något jag, som är långt över 50, inte har någon erfarenhet av. Det finns många livsberättelser i bokutbudet men, ärligt talat, ganska få ger några bestående insikter. Här är det självlysande undantaget.

Utgiven på Bazar Förlag 2020.