Månad: november 2021

Publicerat

Dörren av Magda Szabó

En sällsam roman om författaren Magda och hennes relation till sin barska hushållshjälp Emerentia. Låter kanske förutsägbart men Dörren liknar ingen annan roman. Emerentia är en utomordentligt skicklig hemhjälp men bara om arbetet får ske på hennes villkor. Ingen trotsar Emerentia vars varje yttrande är på gränsen till det oförskämda. Hon kommer att arbeta hos Magda under många år och mot alla odds utvecklas en djup samhörighet kvinnorna emellan.

Titeln Dörren är visserligen mångbottnad men syftar i huvudsak på den låsta dörren till Emerentias lägenhet dit ingen får komma in. Vad som döljer sig bakom dörren är ett mysterium i grannskapet och ryktena frodas. Det enda som är helt säkert är att hon har en katt, i övrigt är gissningarna många och vilda. Eftersom författaren delar namn och yrke med sin berättare antog jag från början att historien kunde ha viss verklighetsbakgrund. Efter avslutad läsning är jag ganska övertygad om motsatsen. Berättelsen om de väsensskilda kvinnornas relation är för säregen för att vara (helt) sann och den excentriska Emerentia skulle avskytt att bli karaktär i en bok och därför skulle Magda aldrig göra så mot henne.

Jag blev helt uppslukad av berättelsen om Emerentia och vill läsa mer av Magda Szabó som var och är en av Ungerns mest lästa författare. Hon dog 2007 över 90 år gammal. Man får i Dörren en viss inblick i hennes liv i det totalitära Ungern. Från utfryst under en 10 årsperiod till prisbelönad och hyllad därefter.

Dörren gavs ut på ungerska 1987. Utgiven på svenska 2020 på Nilsson förlag. Översättning av Eva Teresia Lundberg och Maria Ortman.

Publicerat

Klassikerläsning: Frukost på Tiffanys

I dagarna tre blir det nu tjusiga frukostar på lokal. Inte flashigt som Tiffanys, men elegant ändå. Så jag bjuder på en återblick och påminnelse om en väldigt bra bok:

”En sak som jag tycker om med klassiker – här i betydelsen gamla böcker som fortfarande är populära – är känslan av att dela läsningen med så väldigt många andra.  Jag har just avslutat  Truman Capotes Frukost på Tiffanys. Den gavs ut 1958 och på svenska ett par år senare och jag ser framför mig rader av kvinnor och män som läst romanen sedan dess.  Jag tror det blev en stor snackis när den kom. Huvudpersonen Holly Golightly är den unga småstadskvinnan som flyttar till New York. Hon lever ett liv där kvällarna är fyllda av restaurangbesök, shower och cocktails. Och män. Som kan ge henne smycken eller lite pengar som tack för att hon förgyllde deras kväll.

I samma hus som Holly flyttar en författare in och genom att studera hennes sopor ser han att hon läser

Reader’s Digest, resebroschyrer och horoskop, att hon rökte en esoterisk cigarett vid namn Picayune och livnärde sig på mjukost och kex

Det var inte längesedan jag såg filmen – den berömda med Audrey Hepburn som Holly – och jag undrade om jag skulle kunna läsa romanen utan att ha Hepburn på näthinnan och Moon River klingande i bakhuvudet. Men jag måste säga att boken är någonting annat. Grundhistorien är förstås densamma med Holly och berättaren som blir goda vänner och Hollys besök på fängelset och utredning om narkotikaaffärer. Festerna och utsvävningarna, jo allt är där.

Men den här romanens dryga 100 sidor är så välskrivna att filmbilderna snabbt singlar iväg någonannanstans. Det är New York under andra världskriget och en känsla av framtidstro och dekadens då

först drack vi några Manhattans hos Joe Bell, och när han fick höra om min framgång, blev det champagnecocktails på husets bekostnad. […] Jag tänkte på framtiden och talade om det förgångna.

Holly känns mer sårbar och utsatt i romanen och riktigt samma glamourkänsla får jag inte. Mer en ung kvinnas sökande efter efter sig själv och hur platt och klyschigt den formuleringen än låter så är boken sannerligen inte det.  Min stora behållning är att den fångar tidsandan och miljöerna så bra och är så precist och elegant skriven. Med bara några ord skapar Capote en person eller en miljö.”

Frukost på Tiffanys. Truman Capote. Utgiven 1958. På svenska 1960. Min underbart vackra utgåva kommer från Albert Bonniers klassikerserie .

Publicerat

En kväll i juni av Anna Lönnqvist

Två unga hjärtan möts en vacker sommarkväll i Stockholm. Ella och Ben har gemensamt att de avskyr Gröna Lund där de båda befinner sig. De tar sällskap med varandra, rymmer därifrån och upplever en magisk romantisk kväll full av förtrollade ögonblick som man bara kan göra när man är riktigt ung. De bor på olika orter i landet och skiljs åt med en önskan att träffas igen. Av olika anledningar blir det inte så, men de glömmer aldrig varandra.

Ett tiotal år senare får Ella erbjudandet att spökskriva den framgångsrika affärskvinnan Fredrika Berghs memoarer. Under arbetet med boken kommer de båda kvinnorna nära varandra och den skygga Fredrika berättar till slut om de uppoffringar hon tvingats till för familjens och arbetets skull. Även hon minns en man hon aldrig fick. Fast Ella har mött Ben på nytt, båda arbetar de i sfären runt Fredrika Bergh, de minns varandra men deras vuxna etablerade jag, är någonting helt annat än ungdomarna den där sommarkvällen för länge sedan.

Jag är svag för det bitterljuva. Kärleksparet som aldrig fick varandra och som träffas många år senare. Har alltid älskat Hjalmar Gullbergs dikter, han skrev ofta om kvinnan som aldrig blev hans och så förstås Jane Austens Övertalning där Anne Elliot övertalas att slå upp förlovningen med Frederick Wentworth vilket hon bittert ångrar, när de möts igen ser han inte ens åt Anne, utan uppvaktar andra kvinnor. Austens sista och mest melankoliska bok.

Jag är blurbad på omslaget där jag säger följande vilket stämmer precis fortfarande:
”Någonting i Anna Lönnqvist böcker slår an en ton inom mig. Jag faller som en fura varje gång”

Utgiven på Norstedts 2021.

Publicerat

Vad hon klagar över när hon klagar över hushållsarbete av Heidi Linde

En roman som droppade ner i min brevlåda med en hälsning från förlaget där det stod så här:

”En relationsroman som bjuder på humor, svärta och hög igenkänningsfaktor!”

Kan bara hålla med, fast för mig dominerade svärtan. Känner igen mig själv, känner igen vänner och bekanta, blir ofta sorgsen när texten väcker minnen.

Boken handlar om Vigdis och Linn, två norska kvinnor i medelåldern. Vigdis, den äldsta, kämpar med sitt döda äktenskap, med frågan om hon ska lämna sin man eller inte. Linn, som är yngre, försöker vara en bra mor till lilla dottern, samtidigt som en ångestkänsla lurar; hon håller på att förlora den skönhet som så tydligt definierat henne som person.

Heidi Lunde skildrar medelklassens kvinnor av idag på kornet. Kvinnor som är uppslukade av arbete och familj med lite tid över till att vila, vara och reflektera över sig själva. Har funderat över varför jag upplever boken som en feelbad? Den innehåller både humor och jag älskar hur den slutar. Kan vara att jag är äldre än Vigdis och Linn och hunnit få perspektiv på det skede i livet där de befinner sig. Jag ser allt så tydligt i backspegeln och undrar, (som så ofta), varför varje generation upprepar den förras misstag.

Utgiven på Bazar Förlag 2021. Översatt av Joar Tiberg