Författare: Margaretha Weimar

Publicerat

Bokfrukost om ”Alla fyra” av Miranda July

Huvudpersonen, Miranda July själv, är på en fest där hon inser att hon kanske inte är den coola person som hon vill vara. I stället för att flyga från Los Angeles till New York, bestämmer hon sig för att köra bil. Hon planerar noggrant, vinkar hej då till familjen och kör i väg. När hon bara en kort bit från hemmet stannar vid en bensinmack blir hon attraherad av killen som tvättar hennes vindruta och tar in på ett motell.  Mer än så berättar jag inte om handlingen, vill inte spoila. Dock, händelserna som följer är oförutsägbara och det är i princip omöjligt att föreställa sig vad som ska hända härnäst. Förmodligen bokens styrka.

Ingen av oss var eld och lågor över boken, men ingen kunde förneka att det var en otroligt händelserik bok med vändningar som läsaren inte alls var beredd på. Det är mycket sex i boken, men inget bra sex, vi menade att dessa helt saknade åtrå och kärlek. En av oss funderade på om ”Alla fyra” kanske var en satir, men vi kom fram till att den inte var det. Boken skildrar Miranda Julys verklighet och efter att ha sett en film, (på mobil), där hon dansade blev alla övertygade. (Ni förstår det här med dansen om ni läser). 

July upplever att hon har drabbats av förklimakteriet och att livet är slut, kanske är detta bokens och Julys tragedi – att hon tror att livet är slut vid 45. Vi funderade över hennes 8-åriga barn Sam, hade barnet själv valt att vara ickebinär? Och hur är det att ha en sådan utlevande mor? (Här jämförde vi med Kerstin Thorvall och Linda Skugge).

Boken har beskrivits som rolig och ibland var den det, men huvudpersonens gränslösa agerande och totala brist på självdistans gjorde det stundtals svårt att se någon humor i skeendet.

Några röster från morgonens diskussion:
Hon fick en knäpp! 
Hon ballade ur!
Boken var skum!
Romantiskt sex är det inte! 
Förklimakteriet? Det kan ju lika väl vara sköldkörteln. 
Likheterna med Julys eget liv är slående
Man har definitivt inte tråkigt

Titeln undrar många över, den kommer från något huvudpersonen säger till sin väninna: ”Alla tycker att doggy style är en så sårbar ställning, men det är egentligen den stabilaste som ett bord. Det är svårt att bli nermejad när man står på alla fyra”. 

Utgiven på Natur & Kultur 2025, översättning av Magdalena Sörensen.

Publicerat

Under jord av Don DeLillo

Bokens berömda första kapitel är verkligen fantastiskt. År 1951 spelas en basebollmatch i New York inför ett fullsatt stadion och i publiken finns, förutom alla vanliga åskådare även lite mer prominenta sådana, Sammy Davis junior, Frank Sinatra och inte minst FBI-chefen Edgar J Hoover. Under matchen får Hoover det ödesdigra beskedet att ryssarna provsprängt sin första atombomb, ett faktum som blev början på det kalla kriget ett av romanens teman. När matchens sista slag slås blir det historiskt, det är rekordlångt, hamnar på läktaren och en ung grabb som plankat in på matchen får tag på bollen och lyckas ta sig ut på gatan med bollen i sin ägo. Slaget blir legendariskt och bollen ett åtrått samlarobjekt och läsaren får följa bollen boken igenom. 

Jag har länge velat läsa DeLillo och att det blev den 900 sidor långa Under jord beror på att den betraktas som det bästa han skrivit. Inledningen är som sagt lysande och om man vill läsa ett smakprov på DeLillo kan man faktiskt läsa endast den. Därefter får romanen genom sin mångfald och komplexitet formen av en mängd olika berättelser, nästan som noveller även om personer och platser återkommer. Den röda tråden ligger djupt i texten och utforskandet av det amerikanska samhället, miljöförstöringen och människans vansinne känns ibland alldeles för omfattande.

Nåväl, nu har jag läst Don DeLillo med den äran och kan konstatera att han skulle vara väl värd det Nobelpris det ibland ryktas om. Kanske jag inom sinom tid tar mig an något mindre omfångsrikt verk. Just nu är jag mätt men imponerad. 

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2018, publicerades första gången 1997.

Publicerat

Bokcirkel om ”Här är vi” av Graham Swift

Alla utom en av oss tyckte väldigt mycket om boken, och hon som inte var så förtjust gillade språket och stilen vilket ju faktiskt ändå är ett gott betyg. Flera av oss har läst Mödrarnas söndag och vi enades om att den romanen nog är lite bättre. Böckerna påminner om varandra i sin uppbyggnad, är Swift en av de författare som skriver utefter samma skelett om och om igen kanske? Finns många författare som gör så bland annat nobelpristagaren Patrick Modiano och Jonas Hassen Khemiri för att nämna ett par, så inget negativt i det.

Handlingen då, en nybliven änka tänker tillbaka till den sommar för 50 år sedan, då hon lärde känna sin man. Båda arbetade i kabarén på Brightons pir där ett triangeldrama kom att utspela sig. Texten är sparsmakad och kort men mellan raderna gömmer mängder av outtalat. En av oss menade att detta komprimerade sätt att skriva förekommer inte sällan hos brittiska manliga författare, till exempel Julian Barnes. Här är vi skildras utifrån tre karaktärers olika perspektiv och vi enades om att vi gillade ”rundgången” i detta.

Några röster från morgonens diskussion:

Det var ett fint driv i boken, man ville verkligen veta vad som hänt

I min sommarutmaning ska jag läsa en bok om en trollkarl, vad glad jag blev när Ronnie hade just det yrket!

Det brittiska krigsbarnen som fick åka iväg ensamma, så illa det kunde gå. Fast här fick Ronnie underbara krigsföräldrar.

Om man nu skulle läsa om Här är vi nu skulle man utan tvekan upptäcka som blinkningar som man inte så vid första läsning.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2020, översatt av Hans-Jacob Nilsson

Publicerat

Samtal om Om uträkning av omfång 5 av Solvej Balle

Så har vi läst femte delen av om uträkning av omfång. Tara Selter är fortfarande fånge i den 18 november men åren börjar gå och nya insikter föds i de allt fler kollektiven av människor som är fast.

Maggan: Jag hade svårt att komma in i läsflow i denna del. Tyckte det var många upprepningar och stundtals alldeles för många intellektuella resonemang. Det tycks vara en viss typ av månniskor som fastnar i den ödesdigra novemberdagen. Eftersom jag parallelläste Pizzeria Roma tänkte jag flera gångar att Magnus aldrig skulle platsat i sällskapet. (Den som fattar, fattar).

Ann-Sofie: Haha, nej där skulle han inte trivas. Jag håller med dig om alla de där samtalen som pågår. Även om folk kommer från olika länder och sammanhang verkar de ändå så lika. Att vilja diskutera (in absurdum ibland) och liksom återföda världen som den borde vara. Till deras fördel ska sägas att just diskussionerna och möjligheterna att röra sig runt gör att det blir inget enkelspår eller diktatur. Samtidigt grubblar jag så mycket över vad det ska bära av.

Maggan: En person som berörde mig var Milas som upprepar att han saknar att ha en framtid. De kommer aldrig vidare hur de än försöker bygga upp världar att leva och verka i. Problem med att odla där det är ständig höst, läkarproblem och så föds det inga barn hur man än försöker.

Ann-Sofie: Så är det. Jag läser just en bok som handlar om hopp och framtidstro. Där är den nyfikna tanken om vad som finns mer, vad som händer sen en viktig drivkraft för att hålla undan missmodet. Här är det som om de bara kämpar och det skiter sig. Jag blev lite trött på denna femte del. Jag tänker på när vi läste del 1, 2 och 3 också tror jag när det plötsligt hände något oväntat och omvälvande som gjorde att man nästan inte stod ut att vänta på nästa del. Nu har jag nästan glömt bort.

Maggan: Jo, även jag känner att jag inte engagerar mig alls lika mycket som när vi läste de tidigare delarna. Men gillar verkligen de sista sidorna i boken, kommer en ny dimension där. Balle är väldigt bra på avslut hoppas att det håller i sig till den sista delen.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2025, översättning av Ninni Holmqvist.